Danske videnskabernes selskabs skrifter, 1907) och utgifvit förtjänstfulla läroböcker i kemi. J. är led. af Fys. sällsk. i Lund (1882) och af Vet. akad. (1899). P. T. C. (H. E.) <img l>

Jörgensen, Adolf Ditlev, dansk historiker, f. 11 juni 1840 i Sundeved (Slesvig), d. 5 okt. 1897, tog 1857 abiturientexamen på reallinjen i Flensburg och skulle bli teknolog, var 1863 biträdande lärare i lärdomsskolan i Flensburg, men fördrefs därifrån 1864 och kom till Köpenhamn, där han ifrigt egnade sig åt studiet af Danmarks historia, förnämligast under medeltiden. 1869 blef han assistent och 1874 fullmäktig i Kongerigets arkiv, 1883 geheime- och 1889 riksarkivarie. Han genomförde sammanslagningen af Geheimearkivet och Kongerigets arkiv till ett arkiv, Rigsarkivet, utverkade lagen af 1889 om arkivväsendet i Danmark och ledde därefter upprättandet af 3 nya provinsarkiv. Vid sidan häraf utvecklade han en mycket omfattande litterär verksamhet. Skarp kritik och lefvande fantasi gingo hos honom hand i hand, men förde honom stundom för långt; han hade nämligen utpräglad lust att ställa sig på en annan ståndpunkt än den allmänt gängse och taga parti för den uppfattning, som hittills fått stå i skuggan. Hans viktigaste arbeten äro Bidrag til Nordens historie i middelalderen (1871), Den nordiske kirkes grundlæggelse og förste udvikling (2 bd, 1874—78), Sönderjyderne i den danske hær (1876), Udsigt over de danske rigsarkivers historie (1884), Kongeloven og dens forhistorie (1886) samt en rad biografier: Georg Zoëga (1881), Nils Stensen (1884), H. A. Brorson (1887), Johannes Ewald (1888) och den uppseendeväckande Peter Schumacher Griffenfeld (2 bd, 1893—94), vidare de två populärvetenskapliga skrifterna 40 fortællinger af fædrelandets historie (företrädesvis om Slesvig, 1882; 5:e uppl. 1908) och Fortællinger af Nordens historie (2 bd, 1892—93, 2:a uppl. 1900—01). Härtill kommer en mängd mindre afh., hvaraf flera tillhöra hans yppersta arbeten: Bidrag til oplysning af middelalderens love og samfundsforhold (I—IV, 1872—76), Det ældste Köbenhavn (1872—81), Om danebrogs oprindelse (1877), Det gamle danske kongevaaben (1879), i hvilket sistnämnda arbete han gjorde gällande, att vapnets ”hjärtan” böra uppfattas som ”sjöblad” (näckrosblad), Synspunktet for opfattelsen af Valdemar Atterdags og dronning Margretes historie (1883), Sönderjyllands indlemmelse i den danske krone 1721 (1885), De historiske folkeviser og Niels Ebbesen (1891), Kristian VIII:s forhold til den sönderjydske sag (1894—95, försvar för konungens uppträdande). Dessa arbeten samlades 1898—99 i 4 bd. I den stora illustrerade ”Danmarks riges historie” skildrade han perioden 1814—52 (1896—97). Fru Heibergs ”Erindringer” utgaf han 1891—92 (4 bd). Han var mycket nitisk att vidmakthålla intresset för den ”sönderjylländska” saken, gaf impulsen till bildande af s. k. ”sönderjydske foreninger” i konungariket och föranstaltade utgifvandet af ”Sönderjydske aarböger” (sedan 1889, i Flensburg). E. Ebg. Jörgensen, Alfred Peter Carlslund, dansk bakteriolog, f. 16 okt. 1848, blef 1868 seminarist och 1872 student, inrättade 1881 ett jästfysiologiskt laboratorium i Köpenhamn, hvilket varit besökt af många studerande från in- och utlandet och som väsentligen bidragit att utbreda E. Hansens lära om bakteriernas renodling, äfven beträffande bryggerier, där driften sker med öfverjäsning. Sedan 1885 utger han ”Zymoteknisk tidsskrift” samt har författat Die mikroorganismen der gärungsindustrie (1886; 3:e uppl. 1892; fransk öfv. 1895, engelsk 1900), Alkoholgjæren (1901) och Die hefe in der praxis (s. å.). E. Ebg. Jörgensen, Erik, norsk ingenjör, f. 1848, d. 1896, konstruerade tills. med Krag ett gevär, som antagits för Norges, Danmarks och Nord-Amerikas förenta staters arméer. Se om detta Handeldvapen. (G. af Wdt.) Jörgensen, Jens Johannes, dansk författare, f. 6 nov. 1866 i Svendborg, vardt student 1884 och började zoologiska studier, som han snart afbröt för att egna sig uteslutande åt författarskap och journalistik. 1887 utkom hans första bok, Vers, tätt följd af berättelserna Foraarssagn (1888), En fremmed (1890), Sommer (1892) och Livets træ (1893) samt en samling Stemninger (1892) i bunden och obunden form. Egendomliga, subtila bilder och ett rikt smyckadt språk visade hän på J. P. Jacobsens inflytande, men det tungsint innerliga och stämningsfullt naturskildrande vittnade om författarens själfständiga, lyriska begåfning. Prosaberättelserna handla om en ung mans erotiska upplefvanden och ha knappt mer än stilistisk originalitet. Jämte Stuckenberg och Claussen sökte J. i tidskr. ”Taarnet” (1893—94) införa symbolismen efter franskt mönster i den danska litteraturen, på samma gång de religiösa stämningarna gjorde sig allt starkare gällande i hans dikt (berättelsen Hjemvee, 1894). Diktsamlingen Bekendelse (s. å.) visade ett fullständigt religiöst omslag; med Rejsebogen (1895), som dels i förtjusande skisser skildrar romantiska, sydtyska städer, dels redogör för J:s omvändelse från sensualistisk materialist till katolik, och Livslögn og livssandhed (1896; 6:e uppl. 1899) invigde J. sin andra författarperiod, hvarvid han icke sparade på angrepp mot forna meningsfränder och umgängesvänner. Hans alltjämt mycket alsterrika författarskap, som omfattar en skildring af klostret Beuron (1896), Den yderste dag (2 uppl. 1897), Helvedfjender (3 uppl. 1898), Digte (s. å.), Lignelser (s. å., 3:e uppl. 1907), Omvendelse (1899), Vor frue af Danmark (1900), En apostel (s. å.), Romersk mosaik (1901), Eva (s. å.), Romerske helgenbilleder (1902), Den hellige ild (s. å.), Pilgrimsbogen (1903), Græs (1904), Essays (1906), Den yndigste rose (1907), Den hellige Frans af Assisi (s. å.), Blomster og frugter (s. å.), Fra Vesuv til Skagen (1909) och Lourdes (1910), är sedan hans omvändelse ej blott väsentligen egnadt åt religiösa ämnen, utan äfven ofta direkt ställdt i den kyrkliga propagandans tjänst. Fördjupadt själslif och mognad, från bisarrerier fri språkkonst göra honom till en betydande stämningsskald. Ett urval af hans lyrik