K är den elfte bokstafven i det vanliga europeisk-latinska alfabetet. Tecknet hade redan i tidig grekisk skrift sin nuvarande form, blott med den olikheten, att snedstrecken ofta voro något kortare än hufvudstafven. Väsentligen samma utseende hade det också i det fornsemitiska (moabitiska) alfabetet, ehuru det där, liksom tidigast hos grekerna och liksom öfriga bokstäfver, var vändt åt vänster. De fornitaliska alfabeten upptogo oförändradt det grekiska tecknet; men redan i de äldsta latinska inskrifterna förekommer K endast sällan, utan ersättes af C eller <, som betydde både g- och k-ljud samt kanske är stamform till den äldre runradens ᚲ (som dock äfven kan härstamma från K) och, medelbart, till ᚴ i yngre runor (se art. C). På det klassiska latinets tid brukades K blott i enstaka ord (t. ex. Karthago). Från grekiska alfabetet öfvergick K oförändradt i den koptiska, vulfilanska och cyrilliska (slaviska) skriften. Det i en del grekiska kursivalfabet brukliga ϰ är en sekundär form, som tillhör medeltiden. Det i latinsk skrift (antikva och kursiv) samt i några frakturstilar (gotisk, midolin) brukliga ”lilla” k har förelöpare redan i forntiden och den äldsta medeltiden i tecken med hufvudstafven uppdragen öfver eller neddragen under skriflinjen. Under senare medeltiden möter man den nu i skrift och i några kursivstilar (t. ex. mediæval) förekommande formen med öfre snedstrecket böjdt bakåt mot hufvudstafven. Frakturtecknen K och k hänvisa på andra medeltida skriftformer. — I holländskan är k stundom tecken för g-ljud, t. ex. i bakboord. Eljest är k endast i svenskan och norskan tecken för något annat än k-ljud, nämligen för s. k. tje-ljud, d. v. s. för den affrikata eller frikativa, som uppkommit ur palatalt k och i uttalet sammanfallit med tj, t. ex. kär. Med samma uttal brukas kj i kjortel. När man trycker sanskrit med latinska bokstäfver, användes ofta k′ eller c som tecken för palatal, d. v. s. ett långt fram i munnen bildadt k- (eller t-)artadt ljud, hvilket senare öfvergått till tj-ljud (affrikata), hvadan k′ äfven stundom brukas som tecken för detta. Det vanliga, normala k-ljudet är en icke tonande medial oral explosiv tenuis, bildad med mellersta delen af tungan höjd mot gränsen mellan hårda och mjuka gommen (alltså velopalatalt), så att talströmmen för ett ögonblick hejdas genom fullkomlig stängning af munkanalen på denna punkt. Så bildas vårt vanliga svenska k-ljud, som förekommer endast före ”hårda” vokaler, före konsonant och i utljud (se nedan). Därvid är likväl att märka, att — frånsedt finländsk svenska — svenskt, liksom danskt och tyskt, k-ljud på samma sätt som dessa språks p- och t-ljud i de flesta fall är aspireradt, d. v. s. följdt af en kvalitetslös utandning, så att svenskt k skiljer sig ej obetydligt från t. ex. franskt (och finländskt) och i förhållande till detta egentligen borde tecknas kh. Skillnaden är för en fransman mycket märkbar. Gör man den efter tungans lösande från gommen följande utandningen något starkare än i svenskan, så har man forngrekisk aspirata (χ, som åtminstone i den äldre grekiskan alldeles icke var något tje-ljud eller något tyskt ch). Utom det nyss beskrifna, normala bildningsläget kunna k-ljud formas såväl längre fram, mot hårda gommen, mer eller mindre nära j-läget (de äro då palatala), som längre bakåt, med tungans bakre del höjd mot mjuka gommen (velara). Palatalt k förekommer i allmänhet före ”lena”, d. v. s. nära i-läget bildade, vokaler, i svenskan t. ex. i ordet kisse och synnerligen i de af våra folkmål, som före len vokal ännu bevarat k (t. ex. estsv., nyl., gottl., dalmål): kittel, köpa o. s. v. med ”hårdt” k, vidare i t. ex. ty. kirche och fr. qui samt i slaviska språk, där detta ljud är mycket utprägladt. För öfrigt kan detta k-ljud finnas äfven före hårda vokaler, t. ex. i norrbottn. kar, kom, i litauiska kiaúle, svin, där ki blott är tecken för palatalt k-ljud. Velara k-ljud finnas i semitiska språk (koph), i åtskilliga Kaukasusspråk, i grönländskan samt ofta i holländskan. I allmänhet skiljer man blott mellan två slags k-ljud, i det de båda bakre grupperna sammanfattas till en (se nedan). För öfrigt finnes naturligtvis en oändlig mängd öfvergångsformer, fr. o. m. det längst bakåt, mot kanten af gomseglet, t. o. m. det längst framåt, nära j-läget bildade k. — I svenskan tecknas k-ljudet vanligen med k, men fordom oftast med q före v och med g före t i en del afledningar och böjningar, där rot- eller stamordet har g, t. ex. vigt, högt, lagt, samt ännu stundom med c eller