Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jössefors ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ch i främmande ord och namn. Därjämte utmärkes
ljudförbindelsen k + s i en del fall, som ej låta
strängt regelbinda sig, med x, och ck (i ett ord
ch, näml. i och) skrifves i st. f. kk. K-ljud
af olika slag tecknas i da. (och no.) samt
isl. regelbundet med k, i ty. med k eller c
och ch (i främmande ord), i holl. blott med k,
i eng. dels med k, dels med c, hvarförutom i
ty. skrifves qu för kv, i eng. qu för kw, i da.,
no., isl., ty. och eng. x för ks samt i ty. och
eng. ck för kk. De keltiska språken bruka endast
c. I fr., sp. och port. utmärkes k-ljud med
qu före ”len” vokal, eljest vanligen med c;
uti it. med ch före len vokal, i andra fall
med c. Alla slaviska språk, vare sig de bruka
latinsk eller cyrillisk skrift, teckna städse
k-ljud med k, så äfven litauiskan samt ungerskan
och finskan. I lettiskan skiljer man emellan
”palatalt” och ”gutturalt” k samt brukar ett
på snedden genomstruket tecken för det förra.
Det indoeuropeiska grundspråket hade tre
k-ljud: 1) k1 (eller c), som i lat. och
grek. är bevaradt som k (c, ϰ), men i sanskrit
och slaviska språk öfvergått till frikativa
(sanskr. c, slav. s). Detta k1 har i de germanska
språken blifvit h eller g, t. ex. sanskr. çatá,
grek. ἑ-ϰατόν, lat. centum, slav. sŭto,
sv. hund-ra; sanskr. diçami, grek. δείϰνυμι,
lat. dico, ty. zeigen. 2) k2 (eller k), som ej
blott i lat. och grek., utan äfven i sanskr. och
slaviska språk bevarats som explosiva och i
de germanska språken utvecklats på samma sätt
som k1, t. ex. lat. cū-dere, slav. kovati,
smida, ty. hauen, sv. hugga; lat. vīci, ”jag
segrade”, sv. en-vig. 3) k3 (eller q) uppträder
i sanskr. som velart eller (före ursprungligen
”len” vokal) palatalt k (det senare tecknadt c),
i grek. alltefter följande ljuds beskaffenhet
såsom ϰ, π eller τ, i lat. som c eller qu,
i slaviska språk som k eller (före len vokal)
affrikatan č. Detta k3 representeras i de
germanska språken af en mångfald ljud, uppkomna
genom olika ljudlagars verkan: h, hv, f, g,
gv, v, t. ex. sanskr. kád, grek. πό-τεϱος,
(jfr τίς), lat. quod, slav. ko-toryj,
sv. hvad (med hörbart h ännu på 1600-talet);
sanskr. catvaras, grek. τέτταϱες, lat. quattuor,
slav. četyrije, sv. fyra; sanskr. ákṣi,
grek. ὢφ (d. v. s. ὢπ-σ), lat. oc-ulus,
slav. oko, sv. öga. Endast omedelbart efter s
ha de germanska språken bevarat alla de gamla
k-ljuden, t. ex. sv. skafva, lat. scabo. —
Däremot har denna språkfamilj skaffat
sig k-ljud i st. f. de tre äfvenledes en
gång befintliga indoeuropeiska g-ljuden,
t. ex. sv. knä, grek. γόνυ, lat. genu;
sv. ok, sanskr. yugám, grek. ζυγόν, lat. jugum;
grek. γυήν, sv. kona. — De nordiska språken ha
emellertid sedan på mångfaldigt sätt förändrat
det från urgermansk tid ärfda k-ljudet. I
svenskan och norskan (men icke i danskan) har k
före tryckstarka (i många dialekter äfven före
trycksvaga) lena vokaler (och j) öfvergått till
(tje-ljud, t. ex. känna, ty. kennen (dialektiskt
äfven bättjen i st. f. bäcken o. d.). I samma
ställning har i st. f. förbindelsen sk inträdt
sje-ljud, t. ex. skinn, skjuta, men da. skind,
skyde (med s + hårdt k); mera sällan har —
såsom däremot i danskan är regel — k efter vokal
blifvit g (hvaraf sedan stundom j), t. ex. bagare
af baka, Sverige (uttaladt svärje) af Svearike
(jfr da. rige, rike, age, åka, o. d.).
— Omvändt ha i vissa ställningar de nordiska
språken låtit ett k uppstå just af äldre g,
t. ex. gack af gånga, vigsel (uttaladt vicksel)
af viga.
Ad. N—n.
På franska mynt betecknar K Bordeaux,
på österrikiska Kremnitz och på tyska
riksmynt Strassburg. — I österrikiska
myntväsendet är K förkortning för krone. —
Som fornromerskt taltecken är K = 250, K̄ =
250,000. — I fornromerska inskrifter är K
förkortning för namnet Kæso och för Kalendæ
samt för calumniator (falsk anklagare; en
sådan plägade det straffet ådömas, att ett K
inbrändes på hans panna). — Som kemiskt tecken
är K = 1 atom kalium. — Som förkortningstecken
är vidare K. (k.) = kunglig, K. K. (k. k.) =
kejserlig-kunglig, K. = kommendör (af någon viss
orden), K.. (k.) äfven = kapitel (i en bok),
k = kapital (i formeln för intresseräkning). I
engelskan är K. förkortning för king (konung)
och knight (riddare af någon viss orden,
t. ex. K. B., = knight of the Bath).
Káaba. Se Kába.
Kaaden [kād-], stad i nordvästra
Böhmen, vid floden Eger och järnvägen
Prag—Eger. 7,458 inv. (1900). Obergymnasium
och landtbruksskola. Handsk-, gummi- och
skotillverkning samt brytning af kaolin och
en grön jordfärg (kaadengrönt). I närheten
brunkolsgrufvor. I K. slöts 29 juni 1534 fred
mellan Ferdinand I och Ulrik af Württemberg.
J. F. N.
Kaafjorden [kå-]. 1. Arm af Lyngenfjorden, i
Tromsö amt, Norge. — 2. Arm af Altenfjorden,
i Finnmarkens amt, Norge. Längst in ligger det
nedlagda Kaafjordens kopparverk, som var i gång
1826—78 och sedan 1833 tillhörde ett engelskt
bolag. Se Sulitelma.
O. A. Ö.
Kaag (Kag), sjöv., ett mindre, enmastadt
holländskt fartyg, byggdt ungefär som en ”smack”,
ehuru något mindre än denna, försedt med ruff
och, på sidorna, med s. k. svärd, för att
motverka afdriften. På masten, som lutar något
för-öfver, föras en stagfock och ett storsegel
med spri. Som ingen akterspegel finnes, går
rodret ända upp till relingen, öfver hvilken
rorpinnen löper. Dessa fartyg, som mest användas
till fiske, förekomma förnämligast vid Vlieland
och Texel.
R. N.*
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
