ch i främmande ord och namn. Därjämte utmärkes ljudförbindelsen k + s i en del fall, som ej låta strängt regelbinda sig, med x, och ck (i ett ord ch, näml. i och) skrifves i st. f. kk. K-ljud af olika slag tecknas i da. (och no.) samt isl. regelbundet med k, i ty. med k eller c och ch (i främmande ord), i holl. blott med k, i eng. dels med k, dels med c, hvarförutom i ty. skrifves qu för kv, i eng. qu för kw, i da., no., isl., ty. och eng. x för ks samt i ty. och eng. ck för kk. De keltiska språken bruka endast c. I fr., sp. och port. utmärkes k-ljud med qu före ”len” vokal, eljest vanligen med c; uti it. med ch före len vokal, i andra fall med c. Alla slaviska språk, vare sig de bruka latinsk eller cyrillisk skrift, teckna städse k-ljud med k, så äfven litauiskan samt ungerskan och finskan. I lettiskan skiljer man emellan ”palatalt” och ”gutturalt” k samt brukar ett på snedden genomstruket tecken för det förra. Det indoeuropeiska grundspråket hade tre k-ljud: 1) k₁ (eller c), som i lat. och grek. är bevaradt som k (c, ϰ), men i sanskrit och slaviska språk öfvergått till frikativa (sanskr. c, slav. s). Detta k₁ har i de germanska språken blifvit h eller g, t. ex. sanskr. çatá, grek. ἑ-ϰατόν, lat. centum, slav. sŭto, sv. hund-ra; sanskr. diçami, grek. δείϰνυμι, lat. dico, ty. zeigen. 2) k₂ (eller k), som ej blott i lat. och grek., utan äfven i sanskr. och slaviska språk bevarats som explosiva och i de germanska språken utvecklats på samma sätt som k₁, t. ex. lat. cū-dere, slav. kovati, smida, ty. hauen, sv. hugga; lat. vīci, ”jag segrade”, sv. en-vig. 3) k₃ (eller q) uppträder i sanskr. som velart eller (före ursprungligen ”len” vokal) palatalt k (det senare tecknadt c), i grek. alltefter följande ljuds beskaffenhet såsom ϰ, π eller τ, i lat. som c eller qu, i slaviska språk som k eller (före len vokal) affrikatan č. Detta k₃ representeras i de germanska språken af en mångfald ljud, uppkomna genom olika ljudlagars verkan: h, hv, f, g, gv, v, t. ex. sanskr. kád, grek. πό-τεϱος, (jfr τίς), lat. quod, slav. ko-toryj, sv. hvad (med hörbart h ännu på 1600-talet); sanskr. catvaras, grek. τέτταϱες, lat. quattuor, slav. četyrije, sv. fyra; sanskr. ákṣi, grek. ὢφ (d. v. s. ὢπ-σ), lat. oc-ulus, slav. oko, sv. öga. Endast omedelbart efter s ha de germanska språken bevarat alla de gamla k-ljuden, t. ex. sv. skafva, lat. scabo. — Däremot har denna språkfamilj skaffat sig k-ljud i st. f. de tre äfvenledes en gång befintliga indoeuropeiska g-ljuden, t. ex. sv. knä, grek. γόνυ, lat. genu; sv. ok, sanskr. yugám, grek. ζυγόν, lat. jugum; grek. γυήν, sv. kona. — De nordiska språken ha emellertid sedan på mångfaldigt sätt förändrat det från urgermansk tid ärfda k-ljudet. I svenskan och norskan (men icke i danskan) har k före tryckstarka (i många dialekter äfven före trycksvaga) lena vokaler (och j) öfvergått till (tje-ljud, t. ex. känna, ty. kennen (dialektiskt äfven bättjen i st. f. bäcken o. d.). I samma ställning har i st. f. förbindelsen sk inträdt sje-ljud, t. ex. skinn, skjuta, men da. skind, skyde (med s + hårdt k); mera sällan har — såsom däremot i danskan är regel — k efter vokal blifvit g (hvaraf sedan stundom j), t. ex. bagare af baka, Sverige (uttaladt svärje) af Svearike (jfr da. rige, rike, age, åka, o. d.). — Omvändt ha i vissa ställningar de nordiska språken låtit ett k uppstå just af äldre g, t. ex. gack af gånga, vigsel (uttaladt vicksel) af viga. Ad. N—n. På franska mynt betecknar K Bordeaux, på österrikiska Kremnitz och på tyska riksmynt Strassburg. — I österrikiska myntväsendet är K förkortning för krone. — Som fornromerskt taltecken är K = 250, K̄ = 250,000. — I fornromerska inskrifter är K förkortning för namnet Kæso och för Kalendæ samt för calumniator (falsk anklagare; en sådan plägade det straffet ådömas, att ett K inbrändes på hans panna). — Som kemiskt tecken är K = 1 atom kalium. — Som förkortningstecken är vidare K. (k.) = kunglig, K. K. (k. k.) = kejserlig-kunglig, K. = kommendör (af någon viss orden), K.. (k.) äfven = kapitel (i en bok), k = kapital (i formeln för intresseräkning). I engelskan är K. förkortning för king (konung) och knight (riddare af någon viss orden, t. ex. K. B., = knight of the Bath). Káaba. Se Kába. Kaaden [kād-], stad i nordvästra Böhmen, vid floden Eger och järnvägen Prag—Eger. 7,458 inv. (1900). Obergymnasium och landtbruksskola. Handsk-, gummi- och skotillverkning samt brytning af kaolin och en grön jordfärg (kaadengrönt). I närheten brunkolsgrufvor. I K. slöts 29 juni 1534 fred mellan Ferdinand I och Ulrik af Württemberg. J. F. N. Kaafjorden [kå-]. 1. Arm af Lyngenfjorden, i Tromsö amt, Norge. — 2. Arm af Altenfjorden, i Finnmarkens amt, Norge. Längst in ligger det nedlagda Kaafjordens kopparverk, som var i gång 1826—78 och sedan 1833 tillhörde ett engelskt bolag. Se Sulitelma. O. A. Ö. Kaag (Kag), sjöv., ett mindre, enmastadt holländskt fartyg, byggdt ungefär som en ”smack”, ehuru något mindre än denna, försedt med ruff och, på sidorna, med s. k. svärd, för att motverka afdriften. På masten, som lutar något för-öfver, föras en stagfock och ett storsegel med spri. Som ingen akterspegel finnes, går rodret ända upp till relingen, öfver hvilken rorpinnen löper. Dessa fartyg, som mest användas till fiske, förekomma förnämligast vid Vlieland och Texel. R. N.*

Kaalasäno [kā-]. Se Kalix älf. Kaalund [kå-], Hans Vilhelm, dansk skald, f. 23 juni 1818 i Köpenhamn, d. där 27 apr. 1885, studerade bildhuggarkonst under H. E. Freund och målning under J. G. Lund, men egnade sig, sedan han väckt uppmärksamhet genom några dikter med anledning af Thorvaldsens hemkomst från Italien (1838), Fredrik VI:s död (1839) o. s. v., helt och hållet åt skaldekonsten. Hans första större arbeten