ännu äldre stadium försvinner den dock så godt som fullständigt. Denna kallus bildas af kallos (se d. o.). G. A. (G. L—m.) Kalluxantin, ett växtfärgämne af olika nyanser, som erhålles af ljung. Kallvattenkur, Vattenkur, Hydriatri l. Hydroterapi, det metodiska bruket af kallt vatten till sjukdomars behandlande. Såsom uteslutande behandlingsmetod tillhör vattenkuren egentligen 19:e årh. Bruket af kallt vatten som läkemedel (grekernas psychrolusia) har från urminnes tider ånjutit stort anseende, mest i form af kalla bad, d. v. s. neddoppningar i kallt vatten, tvättningar och öfversköljningar. Antonius Musa berättas ha genom en lyckad vattenkurbehandling botat kejsar Augustus från en långvarig katarr, som förut trotsat all behandling. Charmis från Massilia gjorde Seneca till passionerad anhängare af kallvattenkurer. Agathinus (75 e. Kr.) räknas ock som en af hydroterapiens fäder genom sina skildringar om de kalla badens nytta, men dessa framhållas dock mest af dessa forntidens auktorer som afkylningsmoment efter de heta ångbaden eller som hygieniska medel. Efter en lång tid af glömska uppväcktes tanken på kallvattenbehandlingens nytta af engelske läkaren sir John Floyer (1649—1734), som uti sitt arbete ”The ancient Psychrolusia revived” (1702) gjorde propaganda för det kalla vattnet. Det dröjde ej länge, innan instinkten ledde människorna att använda kallt vatten som allmänt febernedsättande medel. En evangelisk prästman Hancoke utgaf en mycket bekant skrift om kallt vatten som ”febrifugum magnum” (”kraftigt feberfördrifvande”). I dessa fotspår gingo den store praktikern Friedrich Hoffmann (se denne) i Halle och den engelske läkaren James Currie (1756—1805). Uppgiften, att de svenska gyttjebaden i Loka skulle vara föregångare till kallvattenkuren, får nog tagas med varsamhet. Visserligen betraktar P. J. Bergius (i ”Kalla bad och Loka badningar i synnerhet”, 1763) Loka som ett kallt bad, men här ingår ju en del andra moment (se Gyttjebad). <img l>V. Priessnitz.

Hur man än i den gamla litteraturen letar efter antydningar om vattenkurens ursprung, är det ett faktum, som ej kan bortresoneras, att den moderna kallvattenkuren stammar från fullt empiriskt håll, från landtmannen Vincenz Priessnitz (1799—1851) i Gräfenberg, österrikiska Schlesien. Vid dess uppkomst spelade slumpen en roll. En gårdfarihandlande, som ofta gästade Priessnitz’ föräldrahem, rådde den unge Priessnitz att vid yttre skador aldrig bruka annat än kallt vatten. Och med omslag med kallt behandlade Priessnitz de djur, som ådragit sig yttre skador. Då han själf blef af en häst illa slagen och ådrog sig ett par refbensbrott och rådfrågade en läkare, erhöll han det besked, att han, om refbenen kunde läkas, skulle bli krympling för sitt återstående lif. Priessnitz beslöt då att söka kurera sig själf. Genom att stämma sin bröstkorg hårdt emot en stolsrygg förde han de brutna refbenen i deras naturliga läge, behandlade sig med kompresser med kallt vatten och tillfrisknade fullständigt. Hans förtroende till vattenbehandlingen växte, och han började med stor framgång behandla människor härmed. Likaledes lärde honom tillfälligheten att inse nyttan att efter svettningar behandla sig med kyligt vatten och att uppfinna såväl sittbad som sköljningsduscher o. s. v. Han blef för kvacksalfveri åtalad af domstolarna 1829 och 1830, och först 1831 erhöll han rättighet att behandla sjuka vid Gräfenberg. Hans metod bestod i användandet af kallt vatten som dryck i ganska afsevärda kvantiteter, bad, diet och kroppsrörelser. Han uppställde för sig en teori lika enkel och lättfattlig, som hans behandlingssätt var energiskt och konsekvent. Kroppen måste rensas från främmande sjukdomsämnen genom grundlig utsvettning. Doktor Lagberg (se denne), en af Priessnitz’ varmaste efterföljare, skildrar som ett exempel på badbehandlingen vid Gräfenberg denna på följande sätt: Först ett lavemang af kallt vatten, kl. 6 à 7 på morgonen ett ”fullbad”, efter 2—3 timmars förutgående inpackning; kl. 11 ett 15—20 min. sittbad eller 5—8 min. strömbad, som förnyas på aftonen; kl. 5 några minuter under en dusch samt behandling med s. k. neptunigördel, 2 eller 3 gånger om dagen omlagda. Utom dessa badformer begagnades afrifningar, halfbad, duscher i strål- eller regnform, allt med förutgående uppvärmning genom kraftig promenad eller kroppsarbete, genom svettning i torra eller fuktiga inpackningar. Professor Curman bedömer så riktigt allt detta med följande ord: ”Det moraliska inflytandet af mästarens fasta, lugna och öfvertygande personlighet bidrog icke minst till en lycklig inverkan, en art af suggestion”. Priessnitz fick många efterföljare såväl bland läkare som bland laici, de s. k. empiristerna, men själfva kallvattenkuren undergick under tidens lopp många modifikationer. En banbrytare på området var den franske läkaren Louis Fleury, som hufvudsakligen lade an på användandet af olikartade duschformer, som han vanligen själf applicerade. Den nutida vattenkuren har den österrikiske läkaren Wilhelm Winternitz (f. 1834) att tacka för en mera vetenskaplig grundval, som han till stor del genom egna försök lagt, och den s. k. Winternitzska skolan har alltvidare fullföljt mästarens läror. Bland nutida arbetare på hydroterapiens område kan nämnas John Harvey Kellogg (f. 1852) i Amerika. Som ett framsteg på det hydroterapeutiska området är att räkna den hydroterapeutiska klinik, som vid Berlins universitet grundlagts och som står under professor L. Briegers ledning. Nutidens badformer vid vattenkur äro afrifningar, halfbad, duscher, varmluftsbad och s. k. ångskåp samt sittbad och på några platser äfven s. k. inpackningar. Vid den tid, då vattenkuren började användas, ansågs, att svettningsprocedurer vore det bästa medlet att rena organismen från anhopade skadliga ämnen. Då man ej kunde förfoga öfver de tekniska hjälpmedel, som nu stå oss bi vid dylika anordningar, begagnade man sig af det enkla medlet att åstadkomma en dylik svettning genom att inhölja eller inpacka kroppen i flera dåliga vänneledare,