yrke, i det skomakare, skräddare, snickare, smeder och roddare ha sina valkar på bestämda ställen. Svålbildningen minskar hudens känselförmåga och kan, särskildt om den har sitt säte på fingrarna, bli betydligt besvärande äfven därigenom, att den hindrar vissa rörelser. Ofta bli de underliggande vafnaderna inflammerade och starkt ömmande. Vanligen äro svålarna ganska lätta att aflägsna genom behandling med lämpliga läkemedel eller på kirurgisk väg, men de återbildas mycket snart, om det skadliga moment, som framkallat dem, får fortsätta att inverka; ”yrkesvalkar” äro därför i regel mycket otacksamma att behandla. Å andra sidan försvinna valkarna ofta småningom af sig själfva, om den framkallande orsaken upphäfves. G. F—r. Kall-Rasmussen. Mikael Nikolaj Kristofer, dansk historiker, f. 1816, d. 1863, blef 1845 kopist och 1851 registrator i geheimearkivet samt fick 1856 professors titel. K. egde mycket omfattande insikter i dansk personal- och lokalhistoria samt lämnade beredvilligt andra historiker del af sitt vetande. Själf skref han däremot endast mindre afhandlingar, bl. a. Bidrag til Ludvig Holbergs biografi 1702—14 (1858). E. Ebg. Kallrostning, metall. Se Rostning. Kallsjön, sjö i Kalls socken, Jämtland, 381 (386) m. ö. h., har en längd af 40 km. och en bredd af 1,2—14 km. samt håller i vidd 180 kvkm. Djupet torde öfverstiga 60 m. Sjön emottager flera betydande vattendrag och afflyter mot s. ö. genom Järpeströmmen till Indalsälfven. Omgifningarna äro vackra, delvis storartade; i s. reser sig Åreskutan. A. G.* Kallskål, en sommardryck, bestående af kallt vatten jämte smält socker, ”franskt vin” (se d. o.), citronskifvor och något muskot (vinkallskål). Förr tillsattes ofta svagt öl i st. f. vin (drickskallskål). Kallskålsvin. Se Franskt vin. Kallstenius, svensk släkt, som upptagit namnet efter gården Kallstena i Västmanland. 1. Karl Albert Viktor K., riksdagsman, f. 7 sept. 1823 i Björskogs församling i Västmanland, d. 2 juli 1898 i Stockholm, blef 1843 student i Uppsala, där han 1847 aflade kameralexamen. Han tjänstgjorde därefter i flera ämbetsverk i Stockholm, men slog sig 1853 som landtbrukare ned på sin egendom Marientorp nära Mariefred. Efter att förut ha användts i hemortens offentliga värf representerade K. under de två första perioderna efter den nya representationsförändringen 1867—72 Åkers, Selebo och Daga härad i Andra kammaren, där han gjorde sig bemärkt som en af det nybildade landtmannapartiets ledande män. Han tillhörde dess förtroenderåd och hade 1869—71 plats i statsutskottet. Partiets vid denna tid framträdande försvarsnihilistiska tendenser störde dock harmonien med K., som ock 1871 gjorde sitt utträde ur detsamma, för att ansluta sig till ”intelligensen”. Efter Abelinska härordningsförslagets fall s. å. uppgjorde K. ett förmedlingsförslag, afsedt att bereda rust- och rotehållare tillfälle att friköpa sig från roteringsbördan, hvilket dock af Andra kammaren afslogs. K., hvilken äfven af motståndarna erhållit erkännande som en human och bildad man med sakligt och redigt, om ock ej vidare liffullt framställningssätt, föll därefter igenom vid 1872 års val. Han var 1869—71 medlem af teaterkommittén och verkade sina sista lefnadsår som reseinspektör för Allm. brandförsäkringsverket för byggnader å landet. 2. Gottfrid Samuel Nikolaus K., den föregåendes kusins son, målare, f. 13 juli 1861 i Västervik, elev af E. Perséus 1883 och vid konstakademien i Stockholm 1884—88, då han vann kungl. medaljen för Kyrkogård i högsommar, vistades i Frankrike och Italien 1891—94 och har sedan varit bosatt i och utanför Stockholm. Bland hans arbeten, hvilka företrädesvis utgöras af svenska landskap och kännetecknas af kraftig realism i naturstudiet och mycken stämningsstyrka, märkas Höst (1888, museet i Lybeck), Lindar, motiv från Sladö (1890), Tvätterskor vid ån, motiv från Grez (1893), Förvildad trädgård (1895, Nationalmuseum), Sommardag (1896, Göteborgs museum), Sommarnatt (s. å.), Afton efter åskväder (1897), Skogssjön (1898, i statens ego, f. n. i riksdagshuset), Månskensnatt (gottländskt motiv, 1900, Nationalmuseum), De yttersta träden (s. å., Göteborgs museum), Småland (vidsträckt utsikt öfver ett skogslandskap, 1902, Malmö museum), Gottländsk myr (s. å., i finska statens ego), Skog med forngrafvar (1903, stadsmuseet i Budapest), Tallbacke (1904, Indianapolis’ galleri), Tallbacke (1905, Nya pinakoteket i München), En vindstöt (1906), ett dekorativt landskap i dramatiska teaterns foajé (1907), Efter solnedgången (s. å., Nationalmuseum), Mot skymningen (1908, Göteborgs museum), Östersjökust (Hälsingborgs museum), Vinterafton (1909). K. har äfven gjort stilfulla teckningar (italiensk natur m. m.) samt kartong till mosaiker för konstnärshusets fasad (1900). Han har erhållit medaljer vid utställningar i München 1890 och 1905 och i S:t Louis 1904. Han blef led. af konstakademien 1900, uppställdes våren 1910 i första förslagsrummet till professor i landskapsmålning och är sekreterare i Svenska konstnärernas förening. K:s hustru, Gerda Maria Roosval-K., f. i Kalmar 10 febr. 1864, elev vid konstakademien i Stockholm 1885—89, är porträtt- och landskapsmålarinna. 3. Evald Gustaf Götrik K., den föregåendes broder, polarresande, f. 1868, d. 1892 eller 1893. Se Björling 4. 1. V. M. 2. G—g N. Kallströms skans. Se Kall, socken. Kallundborg. Se Kalundborg. Kallus (Callus), bot., benämnes inom växtanatomien två väsentligen olikartade bildningar. 1. Då en lefvande fanerogam växtdel såras, börja alla de i sårets närhet liggande lefvande cellerna att växa ut till en sammanhängande massa, kallus, som täcker såret, oftast fullständigt. Kallus, som vanligen utgår från kambiet, men äfven kan bildas från märg- och andra parenkymceller, förkorkas snart i sin yttre del hos vedartade växtdelar. På sticklingar bildas på snittytan ofta först kallus, från hvilken rötterna utväxa. — 2. I silrören (se Kärlsträng) uppstår på och invid silskifvorna en egendomlig bildning, kallus, som bekläder och ibland täpper hålen i silskifvan mer eller mindre fullständigt, beroende på årstiden och silrörets ålder. Särskildt under vintern tilltager hos många arter kallusbeläggningen, för att på våren mer eller mindre fullständigt försvinna. Likaså tilltager den hos äldre silrör, då de upphöra att funktionera; i