Fig. 2. Kalmar slott, inre borggården.

Fig. 3. Portal på Kalmar slott, inre borggården.

vallen, i de fyra hörnen försedd med starka rundtorn, ”postejer”, hvart och ett innehållande 3 till 4 batterier, samt åt landsidan förstärkt med täckta gevärsgallerier för vallgrafvens skydd. Dessa befästningsarbeten fullbordades i början af 1600-talet, då slottets bestyckning uppgafs till 287 kanoner. I Kalmarkriget 1611—12 led slottet betydligt och förlorade all bestyckning. Det återställdes sedermera, men i början på 1640-talet väcktes förslag om att rasera slottet och i stället å holmen Södra Knarren uppföra ett nytt med 5 små bålverk befäst slott; denna plan frångicks emellertid, och 1644 började ett bålverk byggas framför sjöporten, hvarjämte Wärnschiöldh 1654 påyrkade ytterligare förstärkningar och att slottet med en del af de gamla stadsverken skulle bilda utanverk för den nya staden. Slutligen befallde Karl XI 1673, att slottsbefästningen åt landsidan skulle förstärkas och medelst en kommunikationslinje förbindas med stadens landfront. Ännu kunde Kalmar slott sålunda anses som ett ganska starkt fäste och var tillika en praktfull slottsbyggnad, men mot slutet af 1600-talet upphörde det att vara konungaborg och landshöfdingebostad. 1724 års fästningskommission ville dock bibehålla K. slott, och under 1730- och 1740-talen byggdes mot landsidan den s. k. slottsravelinen jämte en del utanverk i samband med påbörjandet vid stadens landsida af det tillämnade retranchementet (jfr Kalmar, sp. 672—673), men under tiden fick själfva slottet förfalla. Visserligen ville 1766 års sekreta utskott, att K. slott skulle iståndsättas och 1770 års, att till nästkommande riksdag tornen skulle blifva täckta och bjälklag samt batteristånd reparerade; men 1777 voro dock ”styckegluggarna i vallhufvuden förfallna, tornöfverbyggnaden upprutten och nedblåst, skottvåningarnas bjälklag förstörda och murarna delvis ramlade, kanonbäddarna på strykvärnen förfallna och bröstvärnen störtade. Efter denna tid upphörde slottet att längre vara fästning”. I stället blef det kronobränneri. Detta inrättades 1780 i forna kungsköket. Den ofvanför liggande Gröna salen (länge orätt benämnd ”unionssalen”; ty vid tiden för 1397 års förhandlingar var den endast en förrådsvind) blef magasin för bränneriet, och hvalfven i Kuretornet genombrötos för att lämna plats för bränneriets vattenledning. En del af slottet användes till fängelser. 1806 begärde Krigskollegium, att slottets norra och östra torn skulle få säljas på auktion, och detta tillstyrktes af chefen för Fortifikationen, som dock ansåg, att slottet i öfrigt borde bevaras. De båda tornen hade emellertid ej hunnit alldeles försvinna, då på 1850-talet en ny tid ändtligen randades för den gamla borgen. Oskar I lät 1850 återställa brunnsöfverbyggnaden på borggården, och ”Erik XIV:s gemak” restaurerades (1855—62) efter ritning af Scholander. Fångarna flyttades 1852 till nya cellfängelset. 1884 beviljade riksdagen 80,000 kr. till slottets yttre restaurering, hvilken leddes af H. Zettervall. Tornen fingo då nya hufvar. I det inre ha flera af de förnämsta rummen blifvit rensade från moderna tillsatser och den gamla dekoreringen bragt i dagen. En trappa upp i slottet har Kalmar fornminnesförening sedan 1873 lokal upplåten för sina samlingar, ”Kalmar museum”. Föreningen verkar fortfarande för slottets inre restaurering. — Slottets politiska historia har i det hela varit densamma som stadens (se Kalmar). — Litt.: G. V. Sylvander,