”Kalmar slotts och stads historia” (9 bd, 1864—74), V. G. Granlund, ”Konung Johan III:s byggnads- och befästningsföretag” (i ”Hist. bibliotek”, 1875—76), Chr. Eichhorn, ”Kalmar slotts konsthistoria under renässansen” (i ”Sv. fornminnesför-.s tidskr.”, 1881), F. Bæhrendtz, ”Kalmar museum” (1898) och ”Kalmar slott, beskrifning och historia i sammandrag” (1900), G. Upmark, ”Svensk byggnadskonst 1530—1760” (1904), A. Hahr, ”Studier i Johan III:s renässans” (1907) och ”Kalmar slott” (i Turistför:s årsskr. s. å.), samt L. W:son Munthe, ”Kungl. fortifikationens historia” (under utgifning). A. G. (G—g N. V. S”g.) L. W:son M. Kalmar stadgar, det allmänt vedertagna namnet på den ryktbara, af Johan III och hans kort förut till polsk konung utsedde son Sigismund i Kalmar 5 sept. 1587 undertecknade, på latinska språket affattade handling, genom hvilken förhållandena mellan Polen och Sverige under den vid Johans död förestående unionen mellan dessa båda riken var afsedt att ordnas. I stadgarna, som innehålla 45 artiklar, bestämdes, att orygglig vänskap, om möjligt förbund, särskildt mot Ryssland, skulle råda mellan Sverige och Polen. Hvartdera riket skulle hållas vid sin lag och det enas styrelse ej sammanblandas med det andras. I Sverige skulle då gällande religion och ceremonier (Johans liturgi) bevaras, och i sammanhang med detta stadgande sökte man genom åtskilliga föreskrifter förebygga försök att åter införa romersk-katolska läran. Under konungens frånvaro i Polen skulle regeringen i Sverige föras af 7 svenska män, 6 utsedda af konungen, 1 af hertig Karl. Hvart annat eller hvart tredje år skulle regeringen ombytas, och i mycket viktiga fall skulle ärkebiskopen och biskoparna rådfrågas. Drots, marsk, kansler, amiral, riksråd, lagmän och ståthållare skulle af konungen utnämnas inom af rådet uppsatt förslag. Rikets tillhörigheter och inkomster fingo icke föras ur landet och ingen ny skatt påläggas under konungens frånvaro. Sveriges ständer skulle höras ang. krig, fred och förbund och inga i Polen af konungen utfärdade påbud rörande svenska förhållanden ega gällande kraft för svenskarna, förrän de stadfästs af Sveriges ständer. Hvartannat eller åtminstone hvart tredje år skulle konungen resa öfver till Sverige för att där föra regeringen. Ändringar i stadgarna finge göras endast med konungens, hertig Karls, rådets och ridderskapets gemensamma bifall, ej t. ex. genom påflig indulgens. Om konungen öfverträdde stadgarna, stode det svenskarna fritt att uppsäga honom tro och lydnad. Det obetydliga inflytande på interimsregeringen, som i dessa stadgar inrymdes åt den då i spändt förhållande till konung Johan stående hertig Karl, gjorde, att de båda konungarna ej genast meddelade honom stadgarnas innehåll. Urkunden lämnades i förvar åt Sten Banér, framlades aldrig för ständerna till godkännande och kom först 1591 i de då försonade bröderna konung Johans och hertig Karls händer. Redan vid deras förlikning 1590 kasserades stadgarna, och de beröfvades sedan de båda konungarnas sigill; hertig Karl såg i detta ”latinska bref” ett illfundigt anslag af rådspartiet mot arfföreningen samt mot konungens och hans egen makt. Man finner likväl, att rikets råd i början af Sigismunds regering sökte hålla på stadgarnas bindande kraft åtminstone för konungen, emedan ingen annan öfverenskommelse fanns om Sveriges ställning i statsrättsligt hänseende under unionen med Polen. Själfve Karl IX öfvergaf med tiden sin åsikt, att de voro ”kasserade”, åtminstone så till vida, att han lät sin hofkansler Chesnecopherus i den (1607 tryckta) officiella försvarsskriften för Sigismunds afsättning uppräkna Kalmar stadgar bland de förbindelser, genom hvilkas brytande Sigismund förverkat sin rätt till kronan. — Initiativet till uppsättandet af dessa stadgar synes ej ha utgått från rådspartiet, utan från Johan III, och det är svårt att utreda, hvilken andel t. ex. Erik Sparre haft i formuleringen af där intagna bestämmelser. Faktiskt äro Kalmar stadgar i allt väsentligt lika med de af Johan och Sigismund 10 maj 1587 underskrifna Vadstena stadgar, hvilka jämte öfriga förarbeten och den definitiva redaktionen kritiskt utgifvits af E. Hildebrand i ”Svenska riksdagsakter”, II, sid. 776—800 (1899). Jfr E. Hildebrand, ”Om Kalmare stadgar eller det ’latinska brefvet’ 1587” (i ”Historiska studier; festskrift tillägnad C. G. Malmström”, 1907). (V. S—g.) Kalmar stift afskildes som en superintendentia 1602 från Linköpings stift och erhöll biskop 1678 samt har, frånsedt här ej nämnvärda gränsregleringar, sedan 1680 haft sitt nuv. omfång: södra delen af Kalmar läns fastland och Öland. Under första fjärdedelen af 1600-talet hörde äfven norra delen af nuv. Kalmar län till stiftet, men förlades åter till Linköpings stift. Under de två första åren efter biskopsdömets upprättande (1678) lydde också östra delen af Blekinge till stiftet, men återgick till Lunds stift. Kalmar stift omfattar de sju kontrakten Norra Möre, Stranda, Handbörds, Södra Möre, Ölands norra, Ölands medel- och Ölands södra kontrakt. Pastoraten äro 45, omfattande 66 lands- och 3 stadsförsamlingar. Af dessa pastorat äro 1 prebende {till biskopen), 11 regala och 33 konsistoriella. Stiftets areal är 5,775 kvkm., och folkmängden uppgick vid 1909 års slut till 136,442 personer. — Vid kyrkomötena 1888 och 1893 väcktes motioner om Kalmar stifts sammanslagning med Visby stift och 1898 med Växjö stift. Vid riksdagarna 1893, 1896—98 fordrade Andra kammaren Kalmar stifts sammanslagning med Visby stift som villkor för en i en k. proposition föreslagen delning af Härnösands stift. Vid 1898 års riksdag hade väckts två motioner om en sammanslagning af Kalmar och Växjö stift som villkor för ofvannämnda stiftsdelning, och då 16 febr. 1900 biskopsledighet uppstått i Kalmar stift, förordnade K. M:t 5 okt. s. å., att den nyutnämnde biskopen skulle vara skyldig att ”underkasta sig den förändring i afseende på tjänstgöringsskyldighet och löneförmåner, som kunde blifva en följd af en möjligen skeende sammanslagning af K. och Växjö stift”. 1903 antog riksdagen en k. proposition om dessa stifts sammanslagning som villkor för en delning af Härnösands stift — ett beslut, som kyrkomötet s. å. godkände —, och enligt k. br. 27 okt. 1903 skola Kalmar och Växjö stift, då någon af de nuvarande biskoparna där afgått från sin befattning, förenas till ett stift, benämndt Växjö stift med biskopssäte i Växjö. Kalmar stift kommer således att upphöra. K. S. A. R. I. Kalmar sund, det 130 km. långa sund, som skiljer Öland från svenska fastlandet. Största bredden är, i n. som i s., 22—23 km.; vid Kalmar är