Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 697-698 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalobiotik ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kalsenius, Andreas, biskop, f. 1 nov. 1688
i Söderbärkes prästgård i Dalarna, d. 24
dec. 1750 i Västerås, dotterson till biskop
N. Rudbeckius och halfbroder till sin
efterträdare, Nils Barchius, inskrefs som
student i Uppsala 1697 och blef filos. magister
1713. Prästvigd 1716, blef han s. å. pastor vid
Dalregementet och bevistade fälttåget i Norge
1718. 1720 utnämndes han till andre pastor
vid Lifdrabantkåren samt e. o. hofpredikant,
förordnades 1725 till preses i hofkonsistorium
och blef 1728 öfverhofpredikant. 1730 blef
han pastor primarius och ordf. i Stockholms
stads konsistorium samt teol. doktor i
Greifswald. 1733 utnämndes han till biskop
i Västerås. K. räknas till sitt stifts mest
nitiska och gagneliga biskopar, men väckte
för sin noggrannhets och stränghets skull mer
fruktan än kärlek. Till Uppsala universitet
skänkte han Sätra hälsobrunn med tillhörigheter
jämte ett penningkapital till understöd och
lindring för fattiga sjuka. Dessutom donerade
han medel till upprättande af en ny teologisk
professur vid nämnda universitet. Innehafvaren
af densamma, Professor Kalsenianus, hade
enligt k. br. af 1754 att ”förklara och
vindicera prænotiones theologicas samt i
synnerhet med våra många fritänkares grundliga
vederläggande hafva att skaffa”. Professuren
omfattar numera teol. prenotioner och
teol. encyklopedi, däri inbegripet de nya
ämnena religionsfilosofi och religionshistoria.
E. M. R.

Kalsonger (fr. caleçons, af it. calzoni,
byxor, af calza, strumpa), lätta benkläder att
bära närmast kroppen. De brukas af bägge könen.

Kalsö, nordlig ögrupp af Färöarna (se d. o.,
kartan), 31 kvkm., 240 inv. (1906); i v. är
den högeligen brant och otillgänglig;
högsta punkten, Næstinde, är 787 m.
E. Ebg.

Kaltenborn, Karl, friherre von Stachau,
tysk rättslärd, f. 1817, d. 1866, var
1852—64 professor i tysk och allmän rätt i
Königsberg och utnämndes 1864 till kurhessiskt
legationsråd. Hans förnämsta verk är Grundsätze
des praktischen europäischen seerechts (2 bd,
1851).

Kaltenbrunner [-bronner], Karl Adam, österrikisk
författare, f. 1804, d. 1867, hvars förnämsta
arbeten äro på öfverösterrikisk dialekt
författade dikter och folkdramat Die drei tannen
(1862). Se biogr. af Wihan (1904).

Kaltenleutgeben [-lö’jt-], by och
kallvattenkuranstalt i Nedre Österrike,
i Wienerwald, omkr. 8 km. s. v. om
Wien, 360 m. ö. h. Anstalten grundades
1865 af W. Winternitz och är Österrikes
förnämsta vattenkuranstalt. Kuranstalten
är öppen året om. Utmärkta och fullt moderna
badanstalter.
In.

Kalthoff, Albert, tysk präst,
skriftställare, f. 1850, d. 1906 som pastor
vid S:t Martini i Bremen. Enligt K. uppstod
kristendomen genom ett slags själfantändning,
då de sociala rörelserna i romarväldets lägre
samhällslager kornmo i beröring med
de judiska Messiasförväntningarna. Då denna
konstruktion har svårt att öfverensstämma med de
historiska urkunderna, tillgriper K. den utvägen
att förklara det motspänstiga materialet sakna
historisk trovärdighet: Jesus af Nasaret har
aldrig existerat; den Jesusbild, som möter i
evangelierna, är i själfva verket, menar K.,
blott och bart en historia om Kristusbildens
uppkomst. Bland K:s mera bekanta skrifter
märkas Das Christusproblem. Grundlinien zu
einer sozialtheologie (2 uppl. 1903), Die
entstehung des Christentums. Neue beiträge zum
Christusproblem (1904) och Zarathustra-predigten
(s. å.).
G. A—n.

Kaltopp, sjöv., den ofvanför öfversta
staget varande kala delen af en stångtopp,
på hvars spets flaggknappen sitter. På
seglande örlogsfartyg låg tågvirket
(godset) tätt upp under flaggknappen,
hvilket ofta som ett kännetecken skilde
örlogsfartyget från kofferdimannen.
R. N.*

Kaluf, hvardagsuttryck för hufvud, hufvudhår
i vissa fraser (”hugga i kalufven”; ”på nykter
kaluf” = på fastande mage), tros höra samman
med luf, medelnederländskt caluwe, flintskalle,
eller ry. golova, hufvud.

Kaluga. 1. Guvernement i Stor-Ryssland,
omgifves af guv. Moskva, Tula, Orel
och Smolensk. 30,929 kvkm. 1,310,400
inv. (1897). K. är till större delen ett
enformigt, skogrikt och föga fruktbart slättland,
som vattnas af Oka och dess bifloder Sjistra,
Tarusa och Ugra. De allmännaste sädesslagen,
råg och hafre, odlas ej tillräckligt för eget
behof, hvaremot hampa skördas ymnigt. Biskötseln
njuter stor omvårdnad. De mineraliska
tillgångarna utgöras af järnmalm, svafvel
och kalk samt stenkol. Industrien omfattar
brännvin, gjutjärn, papper, väfnader, läder,
tändstickor och mjöl. Handeln gynnas af den
segelbara Oka. En icke oviktig exportartikel
bilda de i K:s skogar allmänna näktergalarna,
hvilka fångas i mängd och äro eftersökta för sin
sång. — 2. Hufvudstad i nämnda guv., vid vänstra
stranden af Oka. Biskopssäte. 37 grekisk-ortodoxa
och 2 rom.-katolska kyrkor, 3 kloster, teater,
2 gymnasier och ett seminarium. K. har tills.
med de båda sloboderna Jamskaja och Podsavalja
49,728 inv. (1897). Betydande tillverkning af
läder och segelduk jämte olja, talg, vaxljus
och bastmattor.
(J. F. N.)

Kalumbarot, Radix Calumbæ, farm., med.,
erhålles af Jatrorrhiza palmata Miers
(Cocculus palmatus DC), en klättrande
och slingrande mångårig ört med handlikt
klufna blad, tillhörande fam. Menispermaceæ
DC. Kalumbarankorna växa i trakterna vid och
n. om Moçambique på södra Afrikas östra kust och
på Madagaskar, hvarjämte de odlas såväl i dessa
trakter som på några öar i Indiska oceanen,
äfven Ceylon. Deras underjordiska axeldelar
äro köttiga och utgöras öfverst af en odelad
jordstam, från hvars nedre ända utgår ett knippe
af morotformiga birötter, hvilka nå en längd
af 30 cm. och en tjocklek af 5—6 cm. Det är af
dessa birötter drogen tages på det sätt, att de
befrias från jord och sönderskäras i tvärskifvor
af 0,5 till 2 cm. tjocklek. Dessa skifvor torkas
och utmärkas genom den skrynkliga, gulbruna
barken å skifvornas kant samt genom teckningen
på snittytan, hvilken i det hela är gröngulaktig,
med en gråaktig ring på gränsen mellan veden och
barken. Midten af skifvan är vanligen fördjupad
genom skrumpning. Drogen smakar bittert och är
slemmig, men har föga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>