hvilka alla antagit kristendomen. Ön har en långsträckt form, är bergig, men fruktbar och delas af Tavuki- och Ngaloavikarna nästan i två delar. På sydvästra udden reser sig öns högsta berg, den utslocknade vulkanen Buke-Levu (840 m.). Kusterna äro omgifna af korallref. Ett par goda hamnar finnas. J. F. N. Kande [kanne], danskt och föråldradt norskt rymdmått för våta varor, = 2 potter, = 1,932 l. (i Norge = 1,930 l.). Jfr Kan, Kanna och Kanne.

Antika kandelabrar.

Kandelaber (lat. candelabrum, af candala, vaxljus, talgljus), stor armljusstake; hos antikens folk urspr. en enkel ljusstake, gjord af trä, vassrör, lera eller metall, sedermera en konstnärligt utförd, på golfvet stående praktstake, som ofta var ända till 2 à 3 m. hög och ofvanpå hvilken man ställde lampor eller brände rökelse. I denna utbildade form tillverkades kandelabern af brons, marmor eller alabaster samt smyckades med bladverk, människo- och djurskepnader, reliefer o. s. v. Dess delar voro: foten, vanligen bildad af tre djurfötter (lejontassar), det långa skaftet, hvilket i de flesta fall var räffladt, och krönet, upptill formadt som en flat skål. I romerska kejsartiden förfärdigades högst konstfulla lyxkandelabrar af ädla metaller, i form af akantusstånd, murgrönomlindade stammar med blomkalkar eller vaser öfverst, karyatidfigurer m. m. Ofta lät man pelarskaftet dela sig till armar, från hvilka lampor nedhängde i fina kedjor; ett dylikt ljusställ kallades hos romarna lychnuchus (af grek. lychnuchos, ljusstake). Tempel, palats och offentliga bad pryddes rikligt med kandelabrar. Vackra prof på antika sådana af marmor (se fig.) finnas i Vatikanen, Louvre, British museum, Münchens glyptotek och samlingarna i Neapel och Florens. Äfven i Sveriges nationalmuseum finnas några praktfulla romerska marmorkandelabrar. Af helt annan karaktär, men i sin art förträffliga äro de kandelaberformer, som den romanska och den gotiska konsten utbildat. Renässansen upptog här, som på andra områden, antikens former, men gjorde kandelaberns skaft utsvällande och rikare ledadt. Kandelabern användes såväl i antiken som, efter dennas förebild, i renässansen såsom ett rent dekorativt motiv i pilasterfyllningar o. d. I våra dagars talspråk är uttrycket kandelaber merendels liktydigt med armljusstake af ståtligare form. — Jfr fig. å pl. I till Empirestil och pl. II till Etrusker. (A. L. R.) Kandera (fr. candir, af candi; se Kandisocker 1), med socker öfverdraga t. ex. frukter, så att sockret i stora kristaller täcker deras yta. Kandern, stad i badensiska kretsen Lörrach, vid floden Kander. 2,059 inv. (1905). Där utkämpades 20 april 1848 en fäktning mellan Heckers friskaror samt de hessiska och badensiska trupperna under Fr. von Gagern, hvilken stupade i striden. (J. F. N.) Kandesch, indiskt distrikt. Se Khandesh. Kandhia, stad i distriktet Muzaffarnagar, United provinces, Indien, 56 km. n. v. om Meerut. 11,563 inv. (1901). Wbg. Kandi. Se Kandisocker. Kandi, Candy [kā'ndi], befäst stad på Ceylon och fordom denna ös hufvudstad, ligger nästan i midten af ön, 512 m. ö. h., 120 km. från hufvudstaden, Colombo, med hvilken K. är förenadt medelst järnväg. 26,519 inv. (1901). Staden är numera förfallen. De märkligaste byggnaderna äro templen (12 buddistiska och 4 bramanska), konungagrafvarna och det forna kungliga residenset, hvilket till en del begagnas af brittiska styrelsen. Industriskola och college, grundadt 1857 af Church missionary society. 5 km. från K. ligger den stora kungliga botaniska trädgården Peradeniya. (J. F. N.) Kandia (Candia). 1. Italienskt namn på ön Kreta. — 2. (Urspr. Chandakon, af arab. chandak, skansgrafvar, fästning) Provinshufvudstad på ön Kreta. Se Candia. Kandiablommor, bot. Se Mesembryanthemum. Kandid (fr. candide, lat. candidus, bländande hvit), oskuldsren, uppriktig. Jfr Candide. Kandidat (lat. candidatus, se d. o.). 1. Polit., i allmänhet och ursprungligen: sökande till ett ämbete, en plats, i synnerhet en sådan plats, som besattes genom val, framför allt ledamotskap af riks- och kommunalrepresentationer; enligt svenskt språkbruk den, som, icke till följd af egen direkt ansökan, utan på grund af andras förlitande på hans duglighet, framställes som lämplig att bekläda ett visst ämbete eller att vid ett val ifrågakomma (”uppställas som kandidat”). Att vid val till folkrepresentant den, som önskar blifva utsedd, själf anmäler sig som kandidat, offentlig kandidatur l. valkandidatur, är brukligt i många länder, där omedelbart valsätt förekommer, men ej i Sverige. Man har ansett den ”alltför litet öfverensstämma med det svenska lynnet för att böra hos oss föreskrifvas”. Mot deras åsikt, som ifrågasätta ”riktigheten af själfva dess grund”, talar såväl det allmänna bruket utomlands som den vid valmöten i Sverige öfliga praxis, i det att de vid dessa föreslagna ”kandidaterna” aflägga sin ”politiska trosbekännelse”. Alldeles oriktig och fördömlig är däremot principen, att ett lands regering vid representantvalen söker genomdrifva eller i valmännens åtanke rekommenderar sina kandidater, officiell kandidatur. 2. I Sverige, Finland, Danmark och Norge titel på den, som efter aflagda prof, kandidatexamen, vunnit den lägre lärdomsgraden inom någon fakultet: teologie, juris, medicine och filosofie kandidat (jfr Doktor, Examen och Licentiat). Äfven person, som inom filosofiska fakulteten aflagt förberedande prof för kandidatexamen inom annan fakultet, har i Sverige ofta benämnts kandidat (teologico-, juridico-, medicofilosofie kandidat). — Teologie kandidatexamen var före K. M:ts stadga angående teologiska examina 30 okt. 1903 väsentligen en lärdomsexamen, under det att teoretisk kompetens till prästämbetet gafs — förutom af teologie kandidatexamen — af den oftast anlitade s. k. dimissionsexamen (se d. o.). Enligt nämnda