medicinska system. K. utgaf bl. a. Elements of chemistry (1841—43; flera uppl.) och Industrial resources of Ireland (1844). (H. E.) <img l>

Kane [ke͡i’n], Elisha Kent, nordamerikansk upptäcktsresande, f. 1820 i Philadelphia, d. 1857 i Habana, reste 1844 som nordamerikanska beskickningens läkare till Kina och besökte i vetenskapligt intresse Filippinerna, Ceylon, Ostindien, Egypten och västra Afrika. Efter återkomsten till Amerika deltog han i det mexikanska kriget 1847, var därefter anställd vid kustuppmätningen utmed Mexikanska viken och åtföljde 1850—52, som läkare och naturforskare, den af H. Grinnell i New York utrustade expeditionen till det arktiska Amerika för uppsökande af Franklin. 1853—55 ledde K. själf en nordpolsexpedition, hvarunder han trodde sig ha funnit det öppna polarhafvet, hvilket därefter länge spökade i en mängd polarfarares och geografers hjärnor. Resultaten af sina forskningar framlade han i The United states Grinnell expedition. (1854) och Arctic explorations: The second Grinnell expedition in search of sir John Franklin, 1853, 54, 55 (2 bd, 1857; ny uppl. 1872). (Wbg.) Kanea, en namnform för Chania (se d. o.). Kaneforer (grek. kaneforoi, korgbärerskor) kallades i det forna Aten jungfrur, hvilka vid panathenaierna och andra religiösa fester deltogo i processionerna, på hufvudet bärande korgar med heliga föremål. Den bildande konsten har nyttjat sådana kaneforgestalter (i detta fall äfven kallade karyatider) som ett arkitektoniskt element för uppbärande af lättare bjälklag. Se Karyatid. A. M. A.

Fig. 1. Tvärsnitt af ceylonkanel.

Fig. 2. Tvärsnitt af kanelkassia.

Kanel, bot. farm., den som krydda och drog använda barken af Cinnamomum-arter. Äkta kanel, Ceylonkanel, Cortex Cinnamomi zeylanici (fig. 1), erhålles af det äkta kanelträdet, Cinnamnmum zeylanicum Breyn., som är inhemskt på Ceylon och nu odlas därstädes och i andra tropiska länder i Gamla och Nya världen. De förnämsta kanelplanteringarna, ”kanelträdgårdarna”, å Ceylon finnas på denna ös sydöstra kust. Jordmånen där är starkt sandblandad, och på somliga ställen är marken alldeles öfvertäckt af snöhvit kvartssand. Där uppdrages trädet i buskform, med några få hufvudskott, hvilka afskäras vid 1 till 2 års ålder, då den grågröna ytterbarken börjar bilda ett brunt korklager. Skotten äro då vanligen 3—5 m. långa och 1—2 cm. i tvärlinje. Skotten afskäras under den efter regnperioderna två gånger om året inträdande ymniga safningen, emedan barken då lätt kan aflossas. Beredningen af drogen är ganska omständlig. Barken afskalas, hvarefter den får ligga och vissna (”fermentera”) under ett dygn. Barkcylindrarna uppträdas därefter på käppar, och korken och den yttersta delen af den primära barken afskafvas med en skärformigt böjd knif. Den färska barken är gulhvit, men blir snart under torkningen gulbrun eller ljusbrun. De i stycken af omkr. 30 cm. afskurna barkrören trädas inom hvarandra till ett antal af 8—10 stycken; ändarna af flera sådana barkrullar instickas i hvarandra, så att meterlånga smala ”käppar” uppkomma, hvilka sedan hopbuntas i knippor och insys i säckar af 100 eng. skålp. Ceylon producerar årligen mellan 600,000 och 900,000 kg. kanel i rör. Affallet vid skalningen kallas chips och användes till destillation af kanelolja (se d. o.). — Den äkta kanelen, Ceylonkanelen, är nästan papperstunn. Den har en ljust brun (”kanelbrun”), matt yttre yta, svagt märkt med glänsande, blekare eller något hvitaktiga linjer (”baströr”) samt här och där med ärr eller hål efter kvistar; den inre ytan är mörkare brun. Den äkta kanelen är spröd och splittrig. Lukten är egendomlig för denna och besläktade barkar; smaken är sötaktig, aromatisk, värmande och stickande. Den viktigaste beståndsdelen är den flyktiga s. k. äkta kaneloljan. Äkta kanel är sedan urminnes tider högt värderad. Den omtalas i gamla testamentets böcker som mest eftersökt af alla kryddor och var en äreskänk till gudar och furstar. Kineserna kände kanel säkert 2,700 år före vår tidräkning. Till Europa kom kanelen genom feniciska köpmän. Den skördades af vilda buskar, tills holländarna 1770 började odla densamma. Handeln med kanel blef under engelsmännen ett monopol, och först 1853 blef denna handel fri. Den äkta kanelens användande som krydda är allmänt bekant. Densamma ingår äfven i flera farmaceutiska beredningar, särskildt tinkturer. — Kanelkassia, kassiakanel, kinesisk kanel, vanlig kanel, indisk kanel, cassia lignea, Cortex Cinnamomi Cassiæ (fig. 2), utgöres af den från korken mindre fullständigt befriade barken af Cinnamomum Cassia Bl. (se Cinnamomum), ett kanelträd, som växer vildt i Kina och odlas där samt på Java och Sumatra. Kanelkassian, eller den i hushållen vanliga kanelen, hvilken hufvudsakligen hämtas från Kina, förekommer vanligen som enkla, hårda, spröda rör eller rännor af växlande längd, 1 till nära 2 cm. vidd och 1 till 2 mm. tjocklek, vanligen enkelt rullade, ej dubbelt som Ceylonkanelen. Den yttre sidan, som ofta är ojämn, har rödbrun färg, med brungråa fläckar af ytterbark; den inre sidan är mörkbrun. Smaken är starkt aromatisk, men slemmig och adstringerande. Äfven af kanelkassian (mest af bladen) erhålles en sort kanelolja, ætheroleum cassiæ. — En tredje sort kanel, träkassia, malabarkanel, cassia vera, som har form af tjocka, hårda rör, härstammar dels från mindervärda varieteter af den äkta kanelen, dels från andra Cinnamomum-arter (C. Burmanni Bl. och C. Tamala Nees). — Kanelen förekommer ofta förfalskad. Hel kanel beröfvas sin värdefulla beståndsdel, kaneloljan, pulveriserad kanel uppblandas med mjöl, bark- och träpulver, malda kakaoskal m. m. — Om hvitkanel se Canellaceæ, om svart kanel se Kanelnejlika, om nejlikkanel och nejlikkassia se Dicypellium caryophyllatum. O. T. S. (G. L—m). Kanelaldehyd, kem., huvudbeståndsdelen i kanelolja (se d. o.) samt en väsentlig beståndsdel (60