modellåret. I Frankrike anges kalibern i mm., i England, Förenta staterna och Ryssland i tum. I England bibehålles dock ännu för lättare pjäser det gamla vid den slätborrade materielen förekommande bruket att benämna kanonen efter kulans vikt i skålpund (℔). I Tyskland bruka vapenfabrikanterna ofta i st. f. modellåret ange eldrörets totala längd i kaliber, t. ex. 24 cm. k. L/50 (50 kal. lång). Kanonens lopp (fig. 2) är numera alltid räffladt (f), d. v. s. det har skrufformiga urtagningar, räfflor, hvilka ha till ändamål att gifva projektilen en vridning kring dess längdaxel, så att den under sin bana genom luften alltid bibehåller spetsen framåt. De mellan räfflorna kvarsittande delarna af godset kallas bommar, och kalibern räknas inom dessa. När projektilen införes i loppet (”ansättes”), stannar dess gördel (i) mot bommarna. Bakre delen af loppet (d) är slätborrad och afsedd att inrymma laddningen eller hylsan, hvari laddningen ligger; den benämnes fördenskull laddningsrum eller, vid nyare pjäser, hylsläge. För att kanonen lätt skall kunna laddas, göres laddningsrummet alltid vidare än den räfflade delen af loppet, och mellan dem befinner sig därför en kort konisk del, öfvergångskonen (e). Laddningsrummet tillslutes baktill af stötbottnen (fig. 2 och 3, c), hvilken på bakladdningskanoner är rörlig tillsammans med mekanismen. Den urtagning, hvari mekanismen (b) befinner sig, kallas mekanismläge, och bakom detta befinner sig vid kilmekanismer laddhålet (a), hvarigenom projektilen instoppas. Med afseende på eldrörets yttre form (fig. 1) skiljes mellan kammarstycket (A—B) med tappar (g) och tappskifvor (h) samt långa fältet (B—C). Genom kammarstyckets bakre del, kammaren, går vid äldre pjäser med kilmekanism ett lutande fänghål (fig. 2, g), vid skrufmekanismer går fänghålet i kärnlinjens riktning genom stötbottnens stjälk (fig. 3, g), och vid nyare pjäser med slagaffyring saknas fänghål. På kammarstyckets främre del sitter kornet, som dock vid nyare pjäser med kikarsikte ofta saknas. Bakladdningsmekanismerna äro af vidt skilda slag. Dock kan man särskilja två hufvudtyper, kilmekanismer och skrufmekanismer. Vid de förra (fig. 2) utdrages en kil (b) vinkelrätt mot kärnlinjen antingen horisontellt ut åt sidan (horisontalkil; jfr fig. 15) eller vertikalt nedåt (vertikalkil), och på detta sätt blottas loppet. Vid skrufmekanismerna (fig. 3) tillslutes loppet af en skruf, kammarskrufven (b), som utskrufvas rätt bakåt och därefter svänges åt sidan (jfr fig. 16). Stor svårighet vållade det till en början vid alla bakladdningsmekanismer att erhålla god tätning, så att icke krutgas utrusade mellan mekanismen och loppets bakre del. För tätningens skull användas å äldre pjäser särskilda tätringar, vid kilmekanismer Broadwells tätring af stål eller koppar (fig. 2, h), hvilken af krutgasens egen kraft utvidgas och sålunda pressas hårdt ut mot loppets väggar (tätringsläget) äfvensom bakåt mot stötbottnen, samt vid skrufmekanismer de Banges tätring (fig. 3, h), hvilken består af en bakom stötbottnen liggande elastisk ring, som vid skottlossningen pressas utåt mot loppets väggar. Särskilda tätringar äro vid nyare pjäser af mindre kaliber ej behöfliga, emedan laddningen där inneslutes i en metallhylsa, som åstadkommer säker tätning. Vid gröfre pjäser (öfver 15 cm.) anses hylsor blifva för tunga och dyrbara, hvarför de ännu ej där införts.

Fig. 2. Eldrörets bakre del i genomskärning.

Fig. 3. Skrufmekanism i genomskärning, sedd från sidan.

Betjänande. Pjäsen riktas i höjdled (höjdriktning) därigenom, att eldröret medelst höjdriktinrättningen bringas att vrida sig omkring tapparna (eleveras), så att det får den lutning mot vågplanet (elevation), som motsvarar projektilens sänkning på afståndet till målet; i sidled riktas pjäsen (sidriktning) dels därigenom, att hela lavetten vrides i sidled (svansas) på marken (gröfre sidriktning), dels därigenom, att eldröret medelst sidriktinrättningen vrides inom lavetten (finare sidriktning). Vid äldre pjäser saknas sidriktinrättning, hvarför äfven den finare sidriktningen måste ske medelst svansning. Vid pjäser med fast uppställning utföres såväl gröfre som finare sidriktning genom hela lavettagets vridning. Huru mycket pjäsen behöfver eleveras eller vridas i sidled, anges genom riktmedlens (se d. o.) inställning. — Kanonen affyras vid äldre pjäser medelst s. k. fyrrör l. fyrpatroner, hvilka insättas i fänghålet och vid dragningen i ett fyrsnöre sända lågan liksom vid ett löst pistolskott genom fänghålet till laddningen; vid nyare pjäser med hylsa sker affyringen på samma sätt som vid ett gevär, nämligen medelst ett slagstift, som vid dragningen i fyrsnöret framdrifves af en slagfjäder och med sin tändspets slår mot den i laddningshylsans bakre del sittande tändhatten (slagaffyring). Verkan. Kanonens verkan beror på det enskilda skottets verkan och eldhastigheten; det enskilda skottets verkan beror på kanonens ballistiska egenskaper (se nedan Historik) samt projektilens beskaffenhet. Fält-, bergs- och positionskanoner eller m. a. o. de kanoner, som användas i fältkriget och sålunda hufvudsakligen skola beskjuta af befästningar oskyddade trupper, verka hufvudsakligen medelst granatkartescheld (se Granatkartesch) och kunna med ett skott öfversålla en ganska stor markyta med kulor. En modern 7,5 cm. fältkanons granatkartesch innehåller sålunda 300 kulor och sprider dessa på 3,000 m. afstånd öfver en markyta af omkr. 200 m.