renässansens konstnärer sysselsatte sig många flitigt med studiet af detta ämne, så bl. a. Lionardo da Vinci uti Italien, Albrecht Dürer i Tyskland och, något senare, Jean Cousin i Frankrike. För dessa mästare voro proportionsstudierna ett led i deras sträfvanden efter fullständigt teoretiskt och tekniskt behärskande af de konstnärliga problemen. På deras och liknande undersökningar hvila de många senare framställningarna af läran om människokroppens normala måttförhållanden, hvilka länge och i vidsträckt mån begagnats, t. ex. vid teckningsundervisningen. — En viss yttre säkerhet vid tecknandet af människofigurer kan visserligen vinnas genom anlitande af de medel, som dylika abstrakta regler erbjuda, men på samma gång framträda vanligen en störande enformighet och brist på individualitet. För ett rent handtverksmässigt återgifvande, t. ex. då fråga är om ett tillfälligt dekorationsarbete o. d., kunna de möjligen ha någon betydelse, men ur friare konstnärlig synpunkt torde man ej böra tillmäta dem alltför stor vikt. 4. Mus. a) Ett polyfont tonstycke, hvari temat upptages af en stämma och, medan det där ännu pågår, noga härmas af en annan eller undan för undan af flera andra (med vanligen blott en half eller hel takts afstånd från föregångaren), så att slutligen alla stämmor samtidigt äro sysselsatta därmed, ehuru hvar och en med en olika del däraf. Härmningen kan ske i enklang eller i oktav, kvint, ters etc., alltefter som densamma börjar på samma ton som första stämman eller på någon högre eller lägre intervall. Vidare kan den vara trogen eller fri, rak eller omvänd, förstorad, förminskad, kräftgående m. m. (se Imitation); den kan sakna afslutning (oändlig kanon), den kan äfven icke alls vara antydd (gåtkanon, där endast första stämman utskrifves och den föredragande får gissa, hvar härmningen skall börja, hur den skall utföras o. s. v.). Redan på 1200-talet skrefs (i England) kanon, då under namnet rota l. rondellus, och de store nederländske kontrapunktisterna på 1400- och 1500-talen roade sig då och då med att komponera något kanon som ett kraftprof. Kanon var urspr. endast namnet på vissa tecken i och för utförandet af själfva stycket, hvilket då kallades fuga eller conseguenza. Numera menas med fuga (se d. o.) en helt annan form, mera komplicerad, men äfven vida friare än kanon, ehuru den ofta upptager den senare som en öfvergående beståndsdel. Kanonformen har ofta äfven i nyaste tider varit med förkärlek och framgång odlad; vi erinra blott om den berömda kanon i Beethovens ”Fidelio”, stråkkanon i Schuberts C-dur-symfoni, scherzot i Schumanns F-dur-trio, Kiels ”Kanons im kammerstil”, Weitzmanns ”Musikalische räthsel”, Jadassohns serenader och duetter samt Ludvig Normans svit för två violiner. Jfr arbeten om kanon af bl. a. Jadassohn (1884, 2:a uppl. 1898) och Riemann (”Grosse kompositionslehre”, bd II, 1903). — b) Hos de gamle grekerna var kanon namn på monokorden, emedan medelst densamma de matematiska intervallförhållandena bestämdes. Därför kallades äfven pythagoréerna, som fotade sin musikaliska teori på kanon, för kanoniker, i motsats till harmonikerna (Aristoxenos och hans skola), hvilka icke höllo så mycket på matematik i musiken. 5. Boktr., ett slags stora stilar, med hvilka man fordom tryckte mässkanon. Sådana stilar nyttjas nu mest för boktitlar, affischer o. d. Fin kanon innehåller 16, grof kanon 20 kvartpetit. 1. E. J. Ö.* 2. L. A.* 3. Upk. (A. L. R.) 4. A. L.* Kanon (it. cannone, fr. canon, af lat. canna, rör), artill., ett tungt eldvapen afsedt för skjutning med flack kulbana (flackbanpjäs) till skillnad från haubits l. mörsare, som helt eller delvis använder krökt kulbana (kastpjäs). I Frankrike användes dock benämningen ”kort kanon” för att beteckna en haubits. Med kanon menades urspr. endast själfva eldröret, men ordet användes nu oftast för att beteckna eldrör och underlag tillsammantagna äfvensom, särskildt i reglementen och instruktioner, hela kanonfordonet med anspann och servis. — I taktiskt afseende skiljes, beroende på artillerislaget (jfr Artilleri), mellan fältkanoner (fig. 5—9), bergskanoner (fig. 11—13), positions-, belägrings- och fästningskanoner (fig. 14) samt kust- och fartygskanoner (fig. 10). De två sistnämnda slagen ha förnämligast till uppgift att genombryta pansar, d. v. s. äro s. k. pansarbrytande kanoner. De utgöra på grund häraf en från landartilleriets samtliga kanoner ganska afskild kanontyp, kännetecknad af mycket långt eldrör, stor utgångshastighet och relativt högt tryck. Särskildt karakteristiskt är eldrörets längd, som vid landartilleriet uppgår till endast 30 à 35 kaliber, men vid kust- och fartygsartilleriet till omkr. 50. Det underlag, hvarpå eldröret hvilar, kallas lavettage eller, om det är försedt med hjul för transport, lavett (se d. o.). Till kanonen hör, för att den skall befinna sig i stridbart skick, riktmedel (se d. o.), ammunition, bestående af projektiler, laddningar och antändningsmedel, hvilka numera ofta genom en patronhylsa äro förenade till en enhetspatron (se d. o.), samt betjäningsmanskap, s. k. servis. Vid rörliga kanoner tillkomma dessutom föreställare (se Fordon, sp. 840 o. fig. 4), hvarpå lavetten vid förflyttning uppbröstas, samt anspann. Vid vissa gröfre kanoner och kastpjäser fordras dessutom bäddning (se d. o.), enär lavetten utan sådan till följd af den våldsamma rekylen gräfver ned sig i marken eller välter; vid dylika pjäser erfordras äfven för rekylbegränsningen särskilda rekylkilar (jfr fig. 14) eller ock en vid bäddningen fäst hydraulisk bromsanordning (se Hydraulisk broms). Konstruktion. Kanoner tillverkas numera vanligen af stål. Eldrörets (fig. 1) urborrning kallas lopp (abcd); dess väggar kallas gods, dess medellinje kärnlinje (kl) och diametern (cd) till dess tvärsnitt kaliber. Kanonerna benämnas vanligen efter kalibern i hela cm. samt

Fig. 1. Eldröret.