djup och 25 m. bredd; en 15 cm. granatkartesch innehåller 1,300—1,500 kulor o. s. v. Granaten har dock i de flesta fall bibehållits vid ofvannämnda kanoner, emedan de äfven kunna få till uppgift att förstöra i fältkriget förekommande skyddsmedel, byggnader o. d., eller att bekämpa modernt sköldklädt artilleri, mot hvilket granatkartescheld är af ringa verkan. Äfven fästningskanoner verka hufvudsakligen med granatkartescheld, emedan deras uppgift är att hålla den belägrandes trupper på afstånd eller att afslå stormningar. Belägringskanoner skola däremot hufvudsakligen bekämpa de i en fästning förekommande skyddsmedlen, hvarför granateld för dem blir det viktigaste eldslaget. Vid granateld (se Granat) fordras, synnerligast då skyddsmedel skola förstöras, direkt träff och krevad i målet, s. k. fullträff, och större kraf ställes fördenskull på noggrannhet vid eldregleringen. De pansarbrytande kust- och fartygskanonerna verka uteslutande medelst granateld, och stor genomträngningsförmåga blir därvid deras mest eftersträvansvärda egenskap. Kastpjäserna, som, vare sig de användas i fält- eller fästningskriget, hufvudsakligen ha till uppgift att förstöra befästningar eller trupper, som äro skyddade af sådana, verka i regel medelst granateld, men äro dock i allmänhet utrustade äfven med granatkartescher. Vid samtliga pjäser kan granatelden, hvilken i allmänhet är s. k. nedslagseld, d. v. s. karakteriseras af krevad först vid nedslaget, utsträckas, så långt pjäsens skottvidd når; granatkarteschelden, som däremot för att komma till sin rätt förutsätter krevad i luften, luftkrevadeld, kan utsträckas, endast så långt projektilens brandrör (se d. o.) kan temperas, och detta afstånd är vanligen kortare än skottvidden. Sålunda har en modern fältkanon i regel en skottvidd af 6,500—7,000 m., men största temperingsafståndet är endast 5,500—6,000 m.; vid moderna 10,5 cm. positionskanoner äfvensom vid de flesta gröfre fästningskanoner äro motsvarande siffror 10,000—12,000 m. och 8,500—9,500 m.; vid bergskanoner äro båda afstånden 3,500—4,000 m. Ang. eldhastigheten se nedan (Historik); ang. verkan med kartescher se Kartesch. Historik. Som företrädare till kanonerna kan man betrakta forntidens krigsmaskiner. Dessa grundade sig antingen på fjäderkraft eller på den vridningskraft, som utvecklas af hårdt hopvridna senor eller tåg. Till det förra slaget hörde de s. k. ballisterna (se Ballist), till det senare de s. k. katapulterna (se Katapult). Ofvannämnda krigsmaskiner, hvilkas ålder ej kan bestämmas, ledde säkerligen sitt ursprung från Österlandet samt utvecklades vidare af greker och romare. De senare egde jättemaskiner, med hvilka 300 kg. tunga stenar kunde slungas ända till 800 m. Benämningarna ballister och katapulter voro i forntiden ej noga begränsade, utan användes jämte flera andra, såsom skorpioner (pilskjutande) och onagrer (stenkastande), delvis om hvarandra. Från romarna spridde sig bruket af krigsmaskiner under medeltiden till de germanska och romanska folken samt bibehöll sig där, tills eldvapen kommo i bruk. I norden bibehöll det sig troligen längst. Sålunda förekom ännu på 1500-talet vid belägringar ett slags stenkastande krigsmaskiner, s. k. blidor. — Tiden för eldvapnens första användande är ej känd. Man har velat påstå, att redan 618 f. Kr. kinesiska skrifter omnämna bruket af eldvapen, men uppgiften kan bero på, att från de gamla krigsmaskinerna slungats kärl med brännbara ämnen, som vid antändningen gåfvo en skarp knall. Man vet åtminstone, att kineserna på 900-talet e. Kr. använde ett slags raketer både till fyrverkeri och till krigsbruk, och det synes sålunda säkert, att krutet uppfunnits långt före kanonen. Bruket af denna infördes sannolikt genom araberna till Italien och Spanien. Enligt ett manuskript från 1313, som ännu förvaras i Gent, skulle dock en tysk munk först ha uppfunnit kanonen; enligt tyska uppgifter skulle denne ha varit Berthold Schwarz, som lefde i Freiburg i Baden omkr. 1300—50. Emellertid vet man, att redan 1326 i Florens förfärdigades metallkanoner, som sköto smidesjärnkulor och första gången användes vid belägringen af Cividale i Italien 1331. Kort därefter användes kanoner af Tyska ordens riddare i Preussen 1338, af engelsmännen vid Crécy 1346 m. fl. När kanoner först infördes i Sverige, vet man ej, men antagligen skedde det i slutet af 1300-talet. Under Engelbrekts befrielsekrig omnämnas byssor (kanoner) som kända vapen. De äldsta kvarvarande räkenskaperna för Stockholms stad visa, att staden 1431 egde kanoner och krut samt på stat anställda byssemästare och byssegjutare. — De äldsta kanonerna kallades bombarder (it. bombarda) och hade tämligen kort lopp. Bombarder blef snart i de romanska länderna benämningen på de gröfsta kanonerna (fig. 4); något mindre voro de s. k. veuglaires (sv. föglare). Kanonernas vikt antog på 1400-talet oerhörda dimensioner. Sålunda omnämnas kanoner på 15,000 kg. vikt och skjutande ända till 380 kg. tunga stenkulor. Sultan Muhammed II lät 1453 gjuta en kanon, som för sin transport kräfde 60 oxar, hvarjämte 200 man måste gå på sidorna af vagnen för att hålla pjäsen i jämvikt. Kulorna voro af sten eller smidt järn, och kanonerna laddades antingen från mynningen eller medelst en lös kammare (se Kammarstycke). Kanonerna hade redan omkr. 1480 i Frankrike erhållit tappar och försågos snart med underlag, hvilande på medar eller hjul. Kanoner med större kaliber försvunno alltmer till följd af sin svårhandterlighet, och man sökte öka verkan genom bättre konstruktion af eldrör och lavett samt genom bättre blandning af krutet. På 1500-talet började man ordna kanonerna i olika grupper, och ett bestämdt förhållande mellan laddningens och kulans vikter (laddningsförhållande) fastställdes. I detta arbete inlade Karl V stor förtjänst, i det han befallde, att inom hans rike pjäserna skulle vara af endast 7 kalibrar samt gjutas enligt nedanstående bestämmelser: <table> <td 3 c>Benämning <td c>Kulvikt kg. <td c>Kaliber cm. <td c>Eldrörets längd kal. <td>1. Kartaun <td>40 <td>℔ <td>17 <td>18 <td>21 <td>2. Halfkartaun <td>24 <td>℔ <td>10,2 <td>15,6 <td>22 <td>3. Slanga <td>12 <td>℔ <td> 5,1 <td>12,2 <td>35 <td>4. Kort slanga <td>12 <td>℔ <td> 5,1 <td>12,2 <td>26 <td>5. Halfslanga <td> 6 1/2 <td>℔ <td> 2,8 <td> 9,9 <td>37 <td>6. Falk <td> 6 1/2 <td>℔ <td> 2,8 <td> 9,9 <td>30 <td>7. Falkonett <td> 3 <td>℔ <td> 1,3 <td> 7,7 <td>36 </table> De längre pjäserna utgjordes sålunda vid denna tid af slangor (fr. coulevrines) med relativt grof kaliber samt falkar och falkonetter (fr. faucons,