fauconneaux) af mindre kaliber. De kortare
pjäserna voro
kartaunerna l.
kartoverna
(fr.
canons). Laddningsförhållandet var
vid dessa pjäser omkr. 67 proc. Redan vid
denna tid omnämnas särskilda kastpjäser,
mortiers l.
mörsare (se d. o.), med mycket
kort lopp, till en början kastande stenkulor,
sedermera bomber. På 1400- och 1500-talen
hade kanonerna användts nästan uteslutande i
fästningskriget. Som något ovanligt omnämnes
dock, att franske konungen Karl VIII på sitt
fälttåg till Italien 1494 medförde lätta pjäser,
dragna af hästar. Först på 1600-talet lades
emellertid genom holländarna och sedermera
genom Gustaf II Adolf grunden till ett verkligt
fältartilleri. Gustaf II Adolfs sträfvan gick ut
på att minska kanonvikten. Fördenskull infördes
till en början de af en tysk öfverste, Melchior
v. Wurmbrandt (1627) uppfunna, ovanligt lätta
s. k.
läderkanonerna, hvilka bestodo af kopparrör
med 1/8 kalibers godstjocklek, förstärkta
med järnringar samt flera lager tågvirke och
läder. Under Gustaf Adolfs polska krig visade
sig emellertid läderkanonerna odugliga, emedan
de alltför starkt upphettades vid skjutning,
och konungen ersatte dem därför med lätta
3-℔:iga kanoner af kanonmetall eller gjutjärn,
konstruerade af svenske artilleriöfversten Hans
von Siegeroth. Två dylika kanoner utlämnades
till hvarje infanteriregemente och sköttes där
af särskildt inöfvade musketerare; kanonerna
(fig. 5) voro 15 kal. långa och vägde, utan
lavett, omkr. 150 kg.; laddningsförhållandet
var 33 proc. Gustaf Adolf uppdref äfven
skjuthastigheten betydligt genom införande
af s. k. ”geschwindta” skott, där laddningen
och projektilen voro förenade. I midten
af 1600-talet började äfven korta kanoner,
haubitser (se d. o.), användas. 1650 skall en
munk i Warschau ha konstruerat en kanon med
tappskifvor och riktskruf i st. f. dittills
brukliga riktkilar. Bland dem, som efter
30-åriga kriget gjort väsentliga förbättringar
inom artilleriet, må nämnas i Tyskland
Montecuccoli, J. W. von Liechtenstein och
Fredrik II, i Frankrike Bélidor, La Vallière,
de Gribeauval och Napoleon I samt i Sverige
Cronstedt (1725), Ehrensvärd (1749), Helvig
(1804), Gardell (1816), Isander (1831) och
Wrede (1863). Förbättringarna gällde emellertid
hufvudsakligen tillverkningen samt tillbehören
till kanonen, såsom lavetter, föreställare,
riktmedel, ammunition o. d. Därjämte sträfvade
man att mera systematiskt ordna materielen
och nedbringa antalet olika typer. I öfrigt
bestodo kanonerna ännu i midten af 1800-talet af
slätborrade framladdningskanoner (se
Framladdning). På 1850- och 1860-talen infördes
i alla länder räfflade framladdningskanoner
(fig. 6) och i samband därmed cylindro-ogivala
i st. f. sfäriska projektiler. Räfflorna voro
till en början mycket få (3—6) till antalet,
och projektilen erhöll sin rotation genom
knappar (
knappstyrning), som voro fästa på dess
cylindriska del samt vid laddandet inpassades i
räfflorna. Räfflade framladdningskanoner användes
första gången under Napoleon III:s italienska
fälttåg 1859, sedermera under krigen 1864, 1866
och 1870—71. Räfflingens förnämsta fördel låg
däruti, att den möjliggjorde öfvergången till
de cylindro-ogivala projektilerna, hvarigenom
en ökning af
belastningen (projektilens vikt i
förhållande till dess tvärgenomskärningsarea)
åstadkoms. I den mån krutet förbättrats, har
sedermera belastningen genom projektilernas
förlängande alltmera ökats, och därmed ha kanonernas
banflackhet, genomträngningsförmåga
och skottvidd betydligt ökats. Alla dessa
förbättringar af kanonens s. k.
ballistiska
egenskaper voro otänkbara, så länge man var
bunden vid den sfäriska kulformen. Först
genom öfvergången till bakladdningssystemet
(se
Bakladdning) kunde ifrågavarande fördelar
fullt tillvaratagas, ty man slapp nu ifrån det
spelrum mellan projektilen och loppet, som förut
var nödvändigt för pjäsens laddande. Härigenom
fick krutgasen tillfälle att utveckla hela sin
kraft till projektilens framdrifvande. Räfflade
bakladdningskanoner började allmänt införas
efter fransk-tyska kriget 1870—71 (jfr fig. 7),
och i samband därmed försågos projektilerna
med
gördlar (
gördelstyrning) i st. f. knappar,
hvarigenom tätning i loppet åstadkoms. Genom
dessa och andra åtgärder ökades kanonens
utgångshastighet, skottvidd, träffsäkerhet
m. m. De första bakladdningsmekanismerna
gåfvo otillfredsställande tätning, hvarjämte
de fordrade många, vanligen 3 handgrepp
för öppnandet eller slutandet; dessutom var
affyringen tidsödande, emedan för hvarje skott
ett fyrrör måste insättas i fänghålet. Vid nyare
mekanismer med hylsa och slagaffyring (se ofvan:
Konstruktion) äro dessa olägenheter aflägsnade,
hvarjämte för öppnandet eller stängandet endast
1 handgrepp fordras, vanligen
Fig. 15. Nyare kilmekanism, öppnad och sedd
bakifrån.
bestående i en häfarms fram- och tillbakaförande
(se fig. 15 o. 16). Under de första åren
af 1890-talet påbörjades en betydelsefull
omdaning af
Fig. 16. Ogivalskrufmekanism från Bofors,
öppnad och sedd bakifrån.
artilleriet genom införandet af
snabbskjutande kanoner och kastpjäser vid alla
artillerislag. Snabbskjutningen hade dittills
i främsta rummet förhindrats genom den flera
m. långa rekylen, hvari lavetten deltog, enär
eldröret var stelt förenadt
