kanonjollar (se fig., t. v. och t. h.). Af båda slagen funnos såväl öppna som däckade. I allmänhet fortskaffades de med åror, men voro äfven försedda med master och segel att vid behof användas. De däckade kanonsluparna voro skonerttacklade och fingo efter 1844 namn af kanonskonertar. Detta slags fartyg var bestyckadt med 2 24-℔:iga kanoner och 6 12-℔:iga karronader, förde vanligen 28 åror och hade 70 mans besättning. Den öppna kanonslupen förde 2 24-℔:iga kanoner och 4 nickor, hade 26 åror och 60 mans besättning samt var försedd med två loggerttacklade master. Den däckade kanonjollen fick efter 1844 namn af kanonkutter. Den förde 1 24-℔:ig och 1 18-℔:ig kanon, 26 åror och omkr. 50 mans besättning. Den öppna kanonjollen förde 1 24-℔:ig kanon, ett par nickor, 20 åror och 24 mans besättning. De öppna kanonsluparna hade sina kanoner, då de icke begagnades, stående nere på bottnen af fartyget. Då kanonerna skulle begagnas, upphalades de på släpor till sina respektive platser. Kanonjollarna voro försedda med ömsom 1 eller 2 loggerttacklade master; kanonen stod under strid vänd akter öfver. — Efter 1840 tillkommo nya slag af kanonbåtar, som dock hufvudsakligen endast i kanonernas beskaffenhet skilde sig från de äldre. De kallades bombkanonslupar och landstigningskanonslupar. Bombkanonslupen förde 1 72-℔:ig bombkanon och 1 24-℔:ig kanon jämte 4 nickor samt hade 14 par åror och 60 mans besättning. Landstigningskanonslupen förde 1 24-℔:ig kanon, 1 eller 2 12-℔:iga landstigningskanoner jämte 4 nickor, hade 14 par åror och 60 mans besättning. Omkr. 1860 byggdes för första gången i Sverige ångkanonbåtar, till en början af trä, men senare af järn. Deras deplacement understeg 200 ton, farten var 9 knop, och bestyckningen bestod af 1 12 cm. räfflad kanon. Fartygen voro galeastacklade; de benämndes 2:a kl. kanonbåtar. På 1870-talet byggdes ett antal kanonbåtar af större typ, 1:a kl. kanonbåtar (den s. k. ”Blenda”-typen; se midtfig.) med ett deplacement af omkr. 540 ton. De äro af järn och försedda med vattentäta celler för att i händelse af skottskador bevara flytbarheten. Två under vattenlinjen placerade maskiner, åverkande hvar sin propeller, framdrifva fartyget med vid pass 12 à 13 knop. Den ursprungliga bestyckningen utgjordes af 1 27 cm. kanon förut och 1 12 cm. kanon akterut. 1:a klass kanonbåtarna, hvilka äro ganska sjödugliga, väckte vid sitt första framträdande berättigadt uppseende till följd af sitt kraftiga, grofva artilleri, sin rörlighet och sina utmärkta manöveregenskaper. Med införandet af snabbskjutande kanoner förringades emellertid i hög grad stridsvärdet hos kanonbåtarna, hvilkas såväl skrof som artilleri saknar hvarje pansarskydd. Numera äro de också som stridsfartyg föråldrade, ehuru några af dem efter ombestyckning ännu kvarstå som stridsfartyg. Den för svenska flottan 1891 byggda s. k. 2:a kl. kanonbåten (”Svensksund”) är knappast att anse som en kanonbåt, utan är en lätt bestyckad isbrytare, tillika bärgningsfartyg. L. H. (C. K. S.) Kanonbäddning, krigsv. Se Bäddning och Kanon, sp. 778 o. 785. Kanongjuteri. Se Kanontillverkning. Kanongrop. Se Kanonvärn. Kanonicitet (se Kanon), sammanfattningen af alla de egenskaper, som berättiga en biblisk bok till kanoniskt anseende (se Bibelkanon). Kanonicus. Se Kanik. Kanonik (grek. to kanonikon), den del af Epikuros’ filosofi, som afhandlar formell kunskapslära (läran om kunskapernas uppkomst och om criterium veri). Kanoniker. 1. Detsamma som kanik (se d. o.). — 2. Mus. Se Kanon 4. Kanonisation (mlat. canonizatio; se Kanon 1), upptagande i kanon, d. v. s. förteckningen på den katolska kyrkans helgon; helgonförklaring. Rättigheten att kanonisera ansågs i början tillkomma