dekretalsamlingar gjorde kyrkan bl. a. anspråk på att sträcka sin domsrätt till alla de saker, i hvilka en andlig var tilltalad eller eljest något kyrkligt eller religiöst intresse var inblandadt. Och om än kyrkan här och hvar måste tåla någon nedsättning i dessa sina anspråk, var det dock i ofvan angifna omfång, som kyrkan allmänneligen utöfvade sin domsrätt under medeltiden. Däraf blef en följd, att den kanoniska rätten kom att innehålla en mängd civil-, straff- och processrättsliga bestämmelser. På den maktställning, som kyrkan eftersträfvade och för någon tid äfven innehade, beror åter hvad den kanoniska rätten innehåller i stats- och folkrättsligt hänseende. Sitt material har den kanoniska rätten till ojämförligt största delen hämtat från den romerska rätten, hvilken i de germanska länderna, där hvar och en dömdes efter sin stams lag, ursprungligen betraktades som de andliges personliga rätt. Men därförutom upptogos i den kanoniska rätten äfven från annat håll rättssatser, från såväl mosaisk som germansk lag. Och till ej ringa del har den kanoniska rätten förarbetat dessa olika rättsmoment. Detta har då skett dels i afsikt att lämpa dem efter de för handen varande tidsförhållandena, dels ock under inflytande af de grundsatser, på hvilka den kristna läran hvilade. Såväl i det ena som i det andra afseendet har den kanoniska rätten härvid varit utvecklingen mera till gagn än till skada. Detta gäller i öfrigt om den kanoniska rätten i allmänhet. Det inflytande den utöfvat har äfven varit synnerligen stort. I Tyskland blef den kanoniska rätten från slutet af 15:e och början af 16:e årh. jämte den romerska rätten antagen som gällande rätt, hvarvid den kanoniska rätten, såsom den yngre, ansågs böra vid olikhet med den romerska ega företräde. Och annorstädes ha de andlige, hvilka under medeltiden voro bildningens egentliga målsmän och i allmänhet hade samfundens styrelse och utveckling om händer, beredt den kanoniska rättens institut inträde i de borgerliga lagarna. Det har härvid varit den kanoniska rätten till fördel, att den hade egenskapen att i sig upptaga och införlifva rent germanska institut och därför icke var för de germanska folken så helt och hållet främmande. Till stor del har det ock varit genom den kanoniska rätten, som romerska rättsprinciper banat sig väg in i de germanska folkens rättssystem och sålunda blifvit grundläggande för den moderna rättsutvecklingen. Särskildt torde detta vara att antaga om de spår af romersk rättsåskådning, om hvilka redan Sveriges gamla landskapslagar bära vittne. Utom det att den kanoniska rätten, sådan den utbildat sig på grundvalen af ”Corpus juris canonici”, fortfarande är den katolska kyrkans lag, ehuru delvis satt ur kraft genom särskilda från de olika statsmyndigheterna utgångna lagar, har den alltså i egenskap af fordomtima rättskälla betydelse för alla de kristna folken. Särskildt må i detta sammanhang erinras, att den genom de s. k. naturrättslärarna blifvit grundläggande för hela den moderna folkrätten. Äfven i Sverige gällde den kanoniska rätten fordom som en lag i kyrkliga ärenden, och man har en särskild påminnelse därom genom det vid Skeninge kyrkomöte 1248 biskoparna meddelade åläggandet att ega och flitigt studera Gregorius IX:s redan då publicerade dekretalsamling. Våra äldre rättsböcker återgifva i öfrigt flerstädes den kanoniska rättens innehåll. Med reformationen och särskildt 1571 års kyrkoordning förlorade den kanoniska rätten för vårt land formellt sin bindande kraft. Dess bestämmelser upptogos och följdes likväl, till den del som de ej stodo i oförenlig motsats till det protestantiska uppfattningssättet, och påträffas, än i oförändrad och än i bearbetad form, jämväl i den gällande rätten. Till ej ringa del ha emellertid numera stadgandena öfverflyttats till den borgerliga lagen. Jfr L. M. Bååth, ”Bidrag till den kanoniska rättens historia i Sverige” (akad. afh. 1905). A. W. Kanonjoll, sjöv. Se Kanonbåt. Kanonjär. Se Kanonjärkompanierna. Kanonjärkompanierna. Sedan alla de s. k. sjöartillerikompanierna blifvit förlagda till Karlskrona, bildades 1832 i Stockholm en kanonjärkår, bestående af två kompanier, hvartdera med 50 kanonjärer och 25 underkanonjärer. Manskapet inom denna kår var likställdt med flottans matroser. Då flottan 1866 delades i två kårer, kommo kanonjärkompanierna att tillhöra skärgårdsartilleriet; och då flottans båda kårer 1873 sammanslogos, förändrades kanonjärkompanierna till matroskompanier. L. H.* Kanonkasematt, befästningsk. Se Kasematt. Kanonkommendör, sjöv., den man (pjäsbefälhafvare), som har närmaste befälet öfver en kanon och dess betjäning. Han riktar och affyrar vanligen själf kanonen. Till sitt närmaste biträde har han ofta en sekundkommendör. L. H.* Kanonkula, artill. Se Projektil. Kanonkutter, sjöv. Se Kanonbåt. Kanonkärra, sjöv., en starkt byggd kärra med höga hjul, till hvilkas axel en kanon (af ”medelsvårlek”, d. v. s. af 10—20 cm. kaliber) upphängslas med kättingar för transport. För svåra pjäsers transport användes kanonvagn (se d. o.). H. W—l. Kanonlåda, sjöv., den ursprungliga, gamla skeppslavetten, hvarpå kanonen låg, då den var i bruk. Den hade utseende ungefär af en låda utan botten och var försedd med fyra hjul eller rullar samt kallades af denna anledning äfven fyrarullalåda (se d. o., med fig., och Lavett). L. H.* Kanonmaterial, artill. Det för tillverkning af moderna vapen använda materialet måste fylla mycket höga fordringar, hvilka i hufvudsak framgå af följande: elasticiteten måste vara så stor, att permanent formförändring ej inträder genom de normala påkänningarna vid skottlossningen; hållfastheten måste vara stor och ligga afsevärdt högre än elasticitetsgränsen, för att vid abnormt höga påkänningar — uppkomna t. ex. genom sprängning af en projektil i loppet — kanonen ej skall sprängas sönder, utan verkningarna inskränkas till på sin höjd en permanent formförändring; tänjbarheten bör vara stor, ty härigenom vinnes en viss garanti mot söndersprängning af eldröret vid abnormt höga påkänningar samt mindre våldsamma verkningar, om en söndersprängning trots allt skulle ega rum; hårdhet är nödvändig, för att materialet skall kunna motstå inverkan af slag, stötar och projektilernas nötning; kemisk stabilitet erfordras, för att materialet skall kunna motstå luftens och krutgasens kemiska inverkan; hög smältpunkt är nödvändig med hänsyn till den höga temperatur, som vid krutets förbränning alstras i loppet. Af de anförda egenskaperna stå några i ett visst samband med hvarandra, hvarför vid ett material en höjning af en egenskap måste