medföra en sänkning af en annan o. s. v.; ett rätt afvägande af fordringarna är sålunda af den största vikt; dessutom förtjänar särskildt framhållas, att de hos materialet i och för sig själf befintliga egenskaperna i vissa afseenden kunna väsentligen höjas genom lämpligt afpassad fysisk behandling, hvilken ingår som ett led i kanontillverkningen (se d. o.). Som kanonmaterial användes förr gjutjärn, smidesjärn och brons. Framställningen af det för kanontillverkningen använda tackjärnet — ”kanontackjärn” — öfverensstämde i hufvudsak med framställningen af vanligt tackjärn, men särskildt goda malmsorter användes och blåsningen utfördes med den största omsorg; en naturlig följd häraf blef, att kanontackjärnet var af en högre kvalitet än öfrigt inom industrien förekommande tackjärn; kanontackjärnet utgjorde på sin tid en specialitet för den svenska järnindustrien. Smidesjärnet användes hufvudsakligen till de band, hvilka under ett senare skede kommo till användning för förstärkande af gjutjärnskanonerna. Ang. bronsen och dess användning se Kanonmetall. De allt större fordringar, som ställdes på artilleripjäsernas effekt, medförde naturligen ökade fordringar på kanonmaterialet; en följd häraf blef, att gjut- och smidesjärnet ej alls och bronsen blott i vissa fall kunde komma till användning för själfva eldröret. I stålet fann man då det material, som bäst lämpade sig för tillverkning af artilleripjäser, och man har träget arbetat på dess förbättrande med sådant resultat, att det låtit anpassa sig efter de allt mera stegrade fordringarna. För kanontillverkningen har användts och användes såväl puddel- och bessemer- som martinstål. Krupp använder i allmänhet degelgjutstål, erhållet genom omsmältning i degel af hufvudsakligen puddelstål, men äfven bessemer- och martinstål; degelgjutstålet är ett utmärkt material, men det ställer sig relativt dyrt, på grund däraf, att framställningen är omständlig och de af detsamma framställda ämnena måste underkastas smidning (se Kanontillverkning). Ett numera mycket användt material är s. k. tätt martinstål; det framställes i martinugn och kan utan omsmältning direkt användas för gjutning eller smidning; genom lämpliga tillsatser under processen i martinugnen och lämpliga anordningar vid gjutningen erhåller materialet i fråga sådan konsistens, att smidningen i vissa fall är obehöflig; framställningen af detta martinstål ställer sig sålunda vida enklare än framställningen af degelgjutstål; tätt osmidt martinstål kan efter lämplig behandling anses jämbördigt med degelgjutstål. Af största vikt för egenskaper hos stålet, detta må vara framställdt efter den ena eller andra metoden, är halten af kol och järnets öfriga följeslagare; framställningen af stålet måste därför noggrant så bedrifvas, att i detta afseende önskad slutprodukt erhålles. Genom tillsats af en lämpligt afpassad mängd nickel höjas flera af stålets egenskaper, framför allt dess elasticitet, och det s. k. nickelstålet, hvilket naturligen kan framställas såväl i form af degelgjutstål som martinstål, har funnit stor användning som kanonmaterial; en ytterligare variant af nickelstålet, nämligen nickelkromstålet, har framträdt under de senare åren och kommit till rätt stor användning. En fråga, som på sista tiden fått allt större betydelse och äfven berör kanonmaterialet, är uppkomsten af urbränningar (se d. o.) i kanonernas lopp; det nuvarande kanonmaterialet är i detta hänseende långt ifrån idealiskt, och försöken att öka dess motståndskraft mot urbränningar ha hittills icke krönts med nämnvärd framgång. I Sverige användes som kanonmaterial hufvudsakligen tätt osmidt martinstål med nickeltillsats, men äfven smidt nickel-kromstål. Hvad som hittills anförts, hänför sig till kanonmaterial i inskränkt bemärkelse, d. v. s. till det material, hvaraf själfva ”kanonen” (eldröret) med mekanism tillverkas och hvarpå de största fordringarna uppställas; till lavettaget och dess olika delar användas dessutom stål med lägre egenskaper, mässing, koppar, brons m. m., alltefter de fordringar i olika afseenden, som ställas på de olika delarna. Ang. de anläggningar i och utom Sverige, där kanonmaterial f ramställes, se Kanontillverkning. S. Kanonmetall l. Kanonbrons, artill., kallas en legering af vanligtvis 88—92 proc. koppar på 12—8 proc. tenn. Genom tillsats af mera tenn blir bronsen visserligen hårdare, men på samma gång sprödare. Den har stor tänjbarhet och erbjuder nästan obegränsad säkerhet mot plötslig sprängning, men är föga lämplig i synnerhet vid gröfre pjäser, emedan den ej kan motstå ett större gastryck utan permanent formförändring. Den är dessutom för mjuk för att motstå projektilens nötning äfvensom ganska dyr, något som dock förringas af möjligheten att kunna omgjuta obrukbara pjäser. Bronsens ringa spänstighet sökte Künzel (i Liège) öka genom tillsats af ända till 0,75 proc. fosfor. Nämnda fosforbrons erhåller högre spänstighet samt blir hårdare och mera homogen än den vanliga bronsen, men däremot mera emottaglig för urbränningar af krutgasen. En ny epok började för bronsen genom österrikiske generalen Uchatius’ metod att framställa den s. k. stålbronsen. Han göt kanoner med 8 proc. tenn och 92 proc. koppar i järnform med en kärna af smidd koppar. Genom formens och kärnans stora värmeledningsförmåga erhöll han en hastig afkylning af godset, hvarefter, sedan kärnan blifvit borttagen och loppet borradt till en kaliber, som var mindre än det normala loppets, godset på så sätt sammanpressades, att en serie stålkoner med allt större och större diameter framdrefs genom loppet medelst hydrauliska pressar; godsets inre lager erhöllo härigenom sådana fysiska egenskaper, att de i vissa fall och hänseenden närmade sig gjutstålets. Genom en del i nämnda lager uppkomna spänningar ökades ytterligare förmågan att motsätta sig af krutgasen förorsakad utvidgning af eldröret; sålunda behandlad brons kan likväl ej upptaga täflan med stålet vid tillverkningen af gröfre pjäser. Metoden har hufvudsakligen kommit till användning i Österrike, där den fortfarande är i bruk för tillverkning af fältpjäser. I Sverige har metoden ej kommit till användning i vapenindustrien. S. Kanonport, skpsb., en i fartygssida, kasematt- eller tornpansar befintlig öppning för kanonen. Kanonportens form och storlek afpassas efter den olika riktning i sida och höjd, som afses för kanonen; om denna står uppställd bakom pansar, bör porten ej vara större, än oundgängligen nödvändigt är, till följd af risken att projektiler eller sprängstycken kunna inkomma genom densamma. Kanonportens utsträckning i höjdväg kan väsentligt begränsas, om den axel, hvaromkring kanonen vid höjdriktning rör sig, förlägges tätt bakom porten. I rörliga