hvilket utrönes genom profningar med mall, nedföres det ofta med is afkylda kärnröret, och det hela får svalna, hvilket ofta påskyndas genom besprutning med vatten; under afsvalningen krymper manteln och fasthåller sålunda kärnröret, hvarvid en del för kanonens motståndsförmåga mot de af krutgasen alstrade påkänningarna beräknade förmånliga spänningar i godset uppkomma. Skola flera mantlar påsättas öfver hvarandra, måste svarfningen utföras mellan hvarje påkrympning; tillvägagångssättet blir i öfrigt lika med det ofvan beskrifna. Då kanonen är färdigbyggd, följer dess slätborrning, yttre svarfning och hyfling (eventuellt slipning i loppet) samt räffling. Denna utföres i en särskild räffelmaskin, i hvilken kanonen är fast inspänd, under det att den med räffelstålen försedda räffelstången rör sig med bestämd vridning från kanonens bakre del till dess mynning. Vanligen skäras 4 räfflor samtidigt, vid mindre kanoner dock ofta endast 2; hvarje skär är endast några hundradels mm. djupt, hvarför räffelstången måste passera loppet flera gånger, innan räfflan är färdigskuren. Efter räfflingen slipas loppet för aflägsnande af räfflornas skarpa kanter; härefter följa borrning och utarbetning af laddningsrum och mekanismläge, diverse fräsnings- och hyflingsarbeten, passning af den parallellt med kanonen tillverkade mekanismen m. m. Samtidigt med eldröret tillverkas det för detsamma afsedda lavettaget, hvars konstruktion växlar högst betydligt alltefter de kanoner, för hvilka det afses. Sedan såväl eldrör som lavettage blifvit färdigbearbetade, sammansättas de, och den sålunda erhållna artilleripjäsen underkastas en noggrann besiktning, hvarvid bland annat kontrolleras, att samtliga mått hålla sig inom föreskrifna gränser. Härefter underkastas pjäsen profskjutning samt i samband med och efter denna förnyad fullständig besiktning och uppmätning af dimensionerna för utrönande af, huru pjäsen bestått profskjutningen. Härefter utföras såsom sista led i tillverkningen sådana arbeten som brungöring, svartbetsning, målning m. m., hvarefter pjäsen är färdig att tagas i bruk eller monteras å fartyg eller fästning. Samtliga besiktningar af pjäsen utföras af en för ändamålet utsedd kontrollofficer; denne följer i allmänhet hela tillverkningen af pjäsen och utöfvar härunder kontroll å densamma genom detaljbesiktning af de olika delarna under deras olika tillverkningsskeden. En särskild form af den moderna stålkanonen är den s. k. ståltrådskanonen, hvilken kommit till stor användning i England och Amerika. Vid denna konstruktion omges ej kärnröret af en påkrympt mantel, utan i stället af ett i många hvarf lindadt lager af ståltråd, hvilken under pålindningen utsattes för afsevärd sträckning, hvarigenom lagrets verkan blir enahanda med den påkrympta mantelns; trådlagret omges af en mantel afsedd till skydd och bärare af kanonens axeltappar och motsvarande anordningar, men ej att bidraga till godsets radiella bärighet. Konstruktionen eger i förhållande till mantelkonstruktionen fördelen af relativt större styrka och bättre kontroll af materialet, men är äfven behäftad med flera olägenheter, bland hvilka främst märkes svårigheten att erhålla eldröret tillräckligt hållfast i längdled, då ju trådlindningen ej binder i denna led; genom särskilda anordningar har man dock lyckats väsentligen afhjälpa nämnda svaghet hos konstruktionen. De största kanonfabrikerna äro: i Tyskland Krupp och Rheinische metallwaaren- und maschinenfabrik, i England Armstrong-Elswick och Vicker Sons & Maxim, i Frankrike Schneider-Canet, i Österrike Skoda-werke, i Förenta staterna Bethlehem Steel Company. I Sverige voro de äldsta ”byssegjuterierna” uti Stockholm, Nyköping, Kalmar, Älfsborg samt vid Stora Kopparberget i Dalarna. Finspångs styckebruk erhöll sitt första privilegiebref l febr. 1587, och det förr på Åker befintliga hade sin uppkomst från 1584. Öfverste v. Wurmbrandt lät tillverka sina läderkanoner vid Julita kungsgård i Södermanland samt anlade där på 1630-talet ett gjuteri för järnkanoner. Äfven i Örebro och vid Huseby inrättades gjuterier under drottning Kristinas regering. Under senare hälften af 1600-talet götos kanoner endast vid Finspång och Åker. Därefter anlades styckebruken Stafsjö, Ehrendal, Svärta och Hällefors i Södermanland samt Öfverum och Tofvehult i Kalmar län. — I Sverige tillverkas f. n. (1910) stålkanoner af Aktiebolaget Bofors-Gullspång, Bofors, och Nya aktiebolaget Stockholms vapenfabrik Finspång (se Finspång, fig. 2). S. Kanonvagn, sjöv., två mycket starka, låga hjulpar, som förenas med klammar och en träbäddning, urskölpad efter formen af den (”svåra”) kanon, som skall transportoras å vagnen. H. W—l. Kanonvärn, befästningsk., kallas en fältbefästning, som utföres till skydd för såväl kanonen som dess servis under eldgifning. Det utföres antingen som markkanonvärn, då kanonen kvarstår på naturliga marken, eller som kanongrop, då åt kanonen ges en nedsänkt uppställning. I båda fallen skyddas kanon och servis genom en framför dem uppkastad vall, som vid markkanonvärn göres högre, hvarjämte å ömse sidor om kanonplatsen servisgropar utgräfvas. L. W :son M. Kanopos (Canopus), astron., stjärna af första storleken i stjärnbilden Skeppet Argo å södra himmelen. (B—d.) Kanopos, Kanobos (lat. Canopos l. Canopus), i forntiden stad i Nedre Egypten, n. ö. om Alexandria, i närheten af det nuv. Abukir, vid en efter densamma uppkallad Nilmynning. En kanal förmedlade förbindelsen med sjön Mareotis och Alexandria, före hvars anläggning K. var den förnämsta handelsstaden i denna trakt. Staden hade ett Osiristempel med orakel. Invånarna voro beryktade för sitt yppiga lefnadssätt. Efter kristendomens införande i Egypten försvann staden alldeles. (J. F. N.) Kanóri, folkstam i Sudan. Se Kanuri. Kano-skolan. Se Japansk konst. Kanot (fr. canot, af sp. canoa, urspr. ett karibiskt ord, som betyder båt), urspr. liten båt eller farkost, urholkad af en trädstam och begagnad af åtskilliga vilda folkslag. Äfven båtar, som äro hopfogade af flera stycken, kallas dock stundom kanoter, t. ex. den på fig. a framställda kanadiska kanoten, hvilken göres af näfver, fastsydd vid lätta träspjälor. — På senare tider har namnet kanot antagits för att beteckna små, på europeiskt sätt af segelduk på ribbstomme eller af trä byggda, i båda ändar spetsiga båtar, hvilka egentligen äro att anse som redskap för den idrott, som man i dess fosterland, England, kallar canoeing. Det