kanontorn, hvari kanonen ej sidoriktas oberoende af tornet, sluter porten, hvars form är en stående oval, sidovägen helt nära intill kanonen. Kasemattportar förete vanligen formen af en långsträckt, liggande rektangel. Portöppningen kan vanligen tillslutas med omkring kanonens ”långa fält” anbragta klotsar eller portluckor, på äldre fartyg benämnda halfportar. C. K. S. Kanonsalut. Se Salut. Kanonservis, artill. Se Servis. Kanonskonert, sjöv. Se Kanonbåt. Kanonslup, sjöv. Se Kanonbåt. Kanonslups-bataljon, sjöv. Se Bataljon 2. Kanonspak, krigsv. Se Handspak. Kanonspat, miner., i långa pelare utbildad kalkspat. A. Hng. Kanontillverkning, artill. Kanoner tillverkades ursprungligen af trä, därefter af hopsvetsade järnstänger, hvilka omslötos af smidda järnband. Så snart metallgjutningen blef mera känd, gjordes de af brons och därefter af gjutjärn. I synnerhet inom Sverige vann tillverkningen af gjutjärnskanoner någon framgång till följd af landets tillgång på utmärkta råämnen, och export af dylika pjäser (ofta kallade stycken) egde rum. Gjutjärnskanonerna framställdes i äldre tider i ett stycke genom gjutning; de ökade fordringarna nödvändiggjorde senare, att de försågos med band af smidesjärn och stål. Ej ens de stålbandade gjutjärnskanonerna kunde emellertid i längden fylla de allt större fordringar, som uppställdes, och man öfvergick då till att framställa kanonerna i deras helhet af stål (se Kanonmaterial). Den nutida kanonen är uppbyggd af flera stållager och består af ett inre kärnrör och ofvanpå detta en eller flera mantlar. Ämnena framställas antingen af tätt osmidt martinstål (den i Sverige vanligen använda metoden) eller degelgjutstål, tillsatta med nickel och eventuellt äfven krom (se Kanonmaterial). Tätt osmidt martinstål. Ämnena till kärnrör och mantlar gjutas i form af massiva cylindrar; gjutning öfver kärna skulle teoretiskt sedt medföra många fördelar, men har i praktiken ej krönts med framgång, hufvudsakligen beroende på, att otätheter uppkomma i götets inre; sådana otätheter förefinnas naturligtvis äfven i de massiva ämnena, men aflägsnas ur dessa genom den i det följande omnämnda grofborrningen. De med formmassa inklädda gjutflaskorna ställas ofvanpå hvarandra i för ändamålet afsedda brunnar och bilda sålunda en cylindrisk kanal med obetydligt större diameter, än den kärnröret (manteln) skall erhålla. Längden är dock afsevärdt större än den slutliga (stundom ända till 50 proc.), enär man åt götet måste ge ett så stort sjunkhufvud, att blåsbildning i själfva götet i möjligaste mån förhindras; götets bästa del är alltid den längst ned belägna. Vid gjutning af kärnrörsämnen anordnas med hänsyn härtill alltid så, att den del, som skall inrymma laddningsrummet, kommer längst ned. I och för gjutningen tappas stålet ur martinugnen i en gjutskänk, hvilken föres till och öfver gjutformen; skänkens innehåll gjutes därefter direkt ned i formen, hvars botten består af tegelsten; gjutningen kräfver blott några minuter, men afsvalnandet vid stora göt flera dygn. Degelgjutstål. För ämnets framställning användes en gjutform, som har afsevärdt större inre diameter än den blifvande kanondelens yttre diameter, men i stället är reducerad i fråga om längden. Stålet smältes i deglar; hvarje degel rymmer endast omkr. 40 kg. stål, hvarför en stor mängd deglar erfordras (hos Krupp framställes af degelgjutstål göt om ända till 85 tons vikt, och härvid kunna de erforderliga deglarna sålunda räknas i tusental). Det erhållna götet måste för ernåendet af tillräcklig täthet underkastas smidning, genom hvilken befintliga otätheter sammanpressas; för ändamålet uppvärmes götet i gasugn (vällugn), och smidningen utföres i hydraulisk press, hvarigenom ändamålet bättre vinnes än genom användande af förut brukliga ånghammare; under och genom smidningen ges åt ämnet den önskade formen. För att öka tätheten användes äfven en metod att omedelbart efter gjutningen utsätta götet för tryck, antingen medan det ännu är smältande eller blott glödande. Detta tillvägagångssätt gör dock ej smidningen öfverflödig. Ämnenas vidare behandling är i allt väsentligt lika, vare sig tätt martinstål eller degelgjutstål användes, och den följande redogörelsen är sålunda gemensam för båda fallen. I stort sedt är behandlingen af ämnen för kärnrör och mantlar enahanda. Den första bearbetningen består i afstickandet af sjunkhufvudet och i längdled öfverflödigt gods, hvarvid dock gods sparas för profstänger och erforderlig arbetsmån; arbetet utföres i svarf. Nästa operation är grofsvarfning, vid hvilken äfven svarfvas lagergångar för ämnets styrande under borrningen, vid hvilken dess ena ända måste vara fri. Efter grofsvarfningen följer grofborrningen, under hvilken ämnet roterar och borrstålet frammatas utan att vridas; vid grofva borrhål utskäres hålet med kärna, hvarigenom borrets skär afsevärdt reduceras; vid långa ämnen borras ofta samtidigt från dess båda ändar. Efter grofborrningen underkastas ämnet den för stålgjutgods vanliga glödgningen för bortskaffandet af inre spänningar i godset och för förändring af godsets struktur. Glödgningen efterföljes af härdningen, genom hvilken godset i hufvudsak erhåller sina slutliga egenskaper; härdningen består i en uppvärmning till omkr. 800° C. med därefter följande afkylning genom neddoppning i lämpligt bad, vanligen oljebad. Efter härdningen anlöpes ämnet, d. v. s. detsamma uppvärmes ånyo till en temperatur lägre än härdningstemperaturen och afkyles därefter på ett efter förhållandena lämpadt sätt; genom anlöpningen fördelas vid härdningen uppkomna spänningar i godset samt ökas tänjbarheten. I och med anlöpningen har materialet fått sin fullständiga behandling och skall efter densamma fylla de uppställda fordringarna; för utrönande af detta uttagas därför profstänger, hvilka underkastas fastställda prof. Uppfyllas ej de uppställda fordringarna, underkastas ämnet efter de erhållna resultaten lämpad ombehandling i fråga om härdning och anlöpning. Härefter följer fortsatt mekanisk bearbetning; den mantel, som skall sitta närmast utanpå kärnröret, slätborras och uppmätes ytterst noggrant (på 0,01 mm. när); kärnröret förborras, och dess yttre mot manteln svarande del svarfvas noggrant till en diameter, som med det beräknade serraget (sträckningsmåttet) öfverskjuter mantelns inre diameter. Mantlingen utföres därefter vanligen sålunda, att manteln ställes lodrätt i härför lämpad ugn och uppvärmes till en temperatur, som ej får öfverstiga anlöpningstemperaturen; då manteln utvidgat sig tillräckligt,