och delvis afsättningsort för Nebraska och Missouri; 1905 sysselsatte industrien 11,000 arbetare med en produktion till 200 mill. dollars värde. Staden har öfver 200 kyrkor, hvaraf 5 svenska, 35 hospital och lasarett (1 svenskt). Sedan 1871 har i K. utgifvits en svensk tidning (med växlande namn). — 2. Största staden i staten Kansas, till större delen på den låga, norra stranden af Kansas river, egentligen blott en fabriksförstad till den föregående. 81,052 inv. (1909), hvaraf omkr. 2,000 svenskar. 2 svenska församlingar. Metodisthögskola. Stora slakterier, ljus- och tvålfabriker samt maskinverkstäder. Stora kreatursstallar (stock yards). Staden har omkr. 100 fabriker med 10,000 arbetare och 96 mill. dollars tillverkningsvärde. Platsen hette till 1886 Wyandotte, sammanslogs då med flera småplatser och fick namnet K. J. F. N. O. A. L—r. Kansas-Nebraska-billen [kä'nṡəs nibräskə-], ett af den nordamerikanske statsmannen Stephen A. Douglas (se d. o.) framlagdt och 1854 i kongressen genomdrifvet lagförslag om organiserandet af territorierna Kansas och Nebraska, hvilket, genom att i strid mot bestämmelserna i Missourikompromissen af 1820 om dessa trakters framtida frihet från slafveri hålla slaffrågan i dem öppen och oafgjord, i hög grad skärpte den konflikt, som sju år senare kom till våldsamt utbrott i det nordamerikanska inbördeskriget. V. S—g. Kansas river [kä'nṡəs ri'və], flod i nordamerikanska staten Kansas, uppstår genom föreningen af den 660 km. långa Republican fork och den nästan lika långa Smoky hill fork, hvilka mötas vid Port Riley (Junction city). K. flyter därefter 212 km. och faller ut i Missouri vid Kansas city. Under sommar och höst är den nästan torr, men kan vid högvatten genom sina öfversvämningar göra stora skador (1903 beräknades dessa vid Topeka och Kansas city stiga till ett värde af 25 mill. doll.). J. F. N. Kansjindjinga. Se Kanchanjanga. Kansk, kretsstad i sibiriska guv. Jenisejsk, vid floden Kan och vid den sibiriska järnvägen. 7,504 inv. (1897). Jordbruk, garfverier och pälshandel. J. F. N. Kansler (lat. cancellarius, ty. kanzler, fr. chancelier, eng. chancellor), innehafvare af ett ämbete, hvars namn går tillbaka till den senromerska tiden, då cancellarius betecknade en tjänsteman närmast hos högre provinsämbetsmän, hvilken stod vid skranket (cancelli) och mottog muntliga eller skriftliga framställningar samt öfverbragte dem till sin chef. I den äldre medeltidens germanriken omtalas cancellarii bland konungarnas medhjälpare för expeditionen af bref och aktstycken, och småningom började titeln användas för chefen för denna expedition, kansliet (se d. o.). Äfven världsliga och andliga stormän kunde på liknande sätt ha kanslerer, som ombesörjde deras brefväxling. Kanslererna blefvo genom sin uppgift att handlägga ut- och ingående skrifvelser också själfskrifna rådgifvare hos sina herrar och hörde ofta till deras främsta män. Furstarnas kanslerer voro tidigt fasta ämbetsmän, och småningom blefvo deras ämbeten ett slags stats- eller riksinstitutioner, mer eller mindre skilda från furstens person. En sådan rikskansler, ärkekansler (lat. archicancellarius, ty. erzkanzler) e. d. förekommer t. ex. i Tyskland, i Frankrike och i England. Till kanslerer togos länge öfverallt män inom kyrkan, emedan sådana ensamma besutto den bildning, som ämbetet kräfde, hos betydande furstar ofta biskopar, och när ämbetet öfvergick till riksinstitution, inträffade i vissa länder, att det bands vid någon bestämd kyrklig värdighet. Så blef i Tyskland ärkebiskopen af Mainz som sådan rikskansler för tyska riket. I sådana fall kunde fursten anställa en särskild kansler hos sig vid hofvet (i Tyskland: hofkanzler), och på så sätt blef ämbetet, i likhet med andra höga medeltida poster, dubbleradt: dels ett feodaliseradt ”riks”-ämbete, dels en tjänstepost i furstens omgifning. Den senare blef småningom den faktiskt verksamme. I nyare tid ha kanslersämbetena undergått många jämkningar och försvunnit för moderna ministerposter; dock finnes ännu i England en lord chancellor, sedan länge chef för rättsväsendet och talman i öfverhuset, och i det nya tyska riket är en rikskansler (reichskanzler) kejsarens främste rådgifvare med synnerligen omfattande uppgifter. I Sverige omtalas en konungens kansler i början af 1200-talet (en något osäker tradition förmäler om en kansler redan under Knut Erikssons tid, slutet af 1100-talet), och ämbetet förekommer sedan tämligen regelbundet, ibland beklädt af en biskop, oftare af en lägre klerk. Mot medeltidens slut bindes det på samma sätt som i Tyskland vid en biskopsstol; biskopen i Strängnäs blir rikskansler. Jämte honom uppträder då också i Sverige en annan kansler hos regenten, vid denna tid riksföreståndaren, och denne riksföreståndarens enskilde kansler sköter hans brefväxling, medan rikskansleren tycks ha mottagit och expedierat statshandlingar å rådets vägnar samt äfven ha haft i förvar rikets registratur (lat. registrum regni) och rikets sigill. För riksföreståndarens medhjälpare förekommer också titeln sekreterare (lat. secretarius). Rikskanslerens värdighet utslocknade med riksrådets medeltida själfständighet. Gustaf Vasa hade, visserligen liksom riksföreståndarna till en början kanslerer, men de voro hans personliga tjänare och ombyttes ofta. Hans förnämste rådgifvare, Laurentius Andreæ, förde däremot titeln secretarius och intog en särskild, högre ställning. Den siste af Gustaf Vasas kanslerer af den äldre typen var Olaus Petri, som afgick 1533. Sedan förekommer icke titeln förrän 1538, då den gafs åt den beryktade von Pyhy (se d. o.), och genom dennes upphöjelse till konungens främste förtroendeman blef kanslersposten åter ett högt ämbete, men med Pyhys fall 1543 försvann den på nytt och återkom ej vidare under Gustaf Vasas tid. Först Erik XIV grundlade egentligen den nya tidens kanslersämbete, i det han, sannolikt strax efter tronbestigningen, till kansler kallade adelsmannen Nils Gyllenstierna. Denne — ibland kallad öfverste kansler — fick behålla sin värdighet också under Johan III:s tid och benämndes dåmera riksens kansler, efter mönster från medeltiden. Hans ställning påminde i åtskilligt om de medeltida rikskanslerernas; i princip ansågs han som högste chef för konungens expeditionspersonal, hans kansli, men faktiskt tjänstgjorde han endast undantagsvis som sådan. Under Erik XIV:s tid användes han flitigt i särskilda, ofta diplomatiska uppdrag; under Johans åter blef han en hufvudsakligen titulär stordignitär, som mest lefde på sina gods eller i det ståthållardöme, som konungen anförtrott honom (Småland). Hans uppgift i den löpande förvaltningen fylldes på