Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kansas city ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med Gustaf Vasa framträder tydligare ett kansli,
bestående af lågbördiga skrifvare, bland hvilka
småningom en och annan börjar få den högre
titeln sekreterare; endast under första delen
af hans regering samt under Pyhys tid står i
spetsen för dem en kansler. Gustaf Vasas kansli
är i stort sedt rent expedierande, verktyg för
det tekniska arbetet med konungens bref och
andra statshandlingar; någon reellt rådgifvande
ställning ha icke dess medlemmar. Det indelas
också endast efter språkliga hänsyn, i svenska
kansliet och tyska kansliet. Erik och Johan
förmådde icke uppbära sin faders personliga
regering, och deras skrifvarpersonal började
utöfva inflytande på regeringsärendenas realitet
(”sekreterarregementet”), men i princip är
kansliets ställning oförändrad, och Karl IX
återför sekreterare och skrifvare till deras
uppgift som expedierande verktyg för den kungliga
viljan. Ej heller kansliets inre ordning gör
under Gustaf Vasas söner afsevärda framsteg;
försök till en systematiserande fördelning af
ärendena på bestämda sekreterare med biträdande
skrifvare förekomma då och då, men ha föga
framgång.
Först Gustaf II Adolf och hans kansler
Axel Oxenstierna lägga grunden till en
modernare organisation af kansliet. En rad af
kansliordningar från Gustaf II Adolfs första
årtionde (af 1612, 1613(?), 1618, 1620) sträfvar
efter att reglera hela arbetet, och utvecklingen
går mot en fixering af bestämda poster med
bestämda arbetsuppgifter. Kansliordningen af
1626, som visserligen icke erhöll formlig
stadfästelse, men dock skulle provisoriskt
tillämpas, bragte denna utveckling till
mognad. Genom densamma ordnas kansliet som ett
ämbetsverk, med ett kollegium af höga ämbetsmän
i spetsen (kansleren och två kansliråd) och
under dem fyra sekreterare, hvar och en med sitt
särskilda arbetsområde och sina underordnade
skrifvare. Från denna tid kan man alltså tala
om ett Kanslikollegium, ehuru termen ej blir
vanlig förr än längre fram. Ännu viktigare är
den förändring, som 1626 års kansliordning vill
göra i fråga om kansliets uppgift. Där uttalas,
att ”kansliet icke annat är uti ett regemente än
som själ uti en kropp”, och framskymtar äfven på
annat sätt den gamla åskådningen af kansliet som
allmänt expedierande organ för hela regeringen,
men faktiskt begränsas kansliets arbetsområde
så, att från dess handläggning uteslutas två
viktiga förvaltningsgrenar: alla finansärenden
hänvisas till Räknekammaren (se Kammarkollegium)
och alla ärenden rörande krigsväsendet till ett
Krigsråd (se Krigskollegium). Hvad som stannar
under kansliet uppräknas: alla utrikesärenden,
frågor rörande råds- och ständermöten,
privilegier och domsrevisioner, allmänna
stadgar och ståthållarinstruktioner, skolor och
barmhärtighetsanstalter o. s. v. Dessa ärenden
skola inom kansliet icke blott expedieras,
utan också sakligt behandlas och beredas till
föredragning inför konungen. Här framträder
kansliet alltså som ett dels expedierande,
dels också administrerande verk, sidoordnadt
med och icke upphöjdt öfver Räkningekammare
och Krigsråd. Gustaf II Adolfs tanke var
regeringens uppdelande på stora ämbetsverk
(”de fem collegia”), som hvart för sig skulle
stå i direkt förbindelse med konungen, alltså
någonting liknande moderna ministerier. Principen
återkom sedan i 1634 års regeringsform,
som i allt väsentligt karakteriserade
kansliets ställning på samma sätt som 1626 års
kansliordning. Dess personal däremot blef här
ökad: fyra kansliråd i st. f. två, därtill två
statssekreterare, en högre sekreterarpost, som
omtalas alltifrån år 1629, och en hofkansler;
under dem sekreterare, referendarier,
skrifvare.
1626 och 1634 års grundsatser ang. kansliet
kommo endast delvis att tillämpas. Kansliet
blef ett förvaltande verk; där handlades
alla utrikesärenden och många rörande den
civila inre styrelsen ungefär enligt de gifna
reglerna. Men Axel Oxenstierna förbehöll
därjämte åt kansliet så mycket som möjligt
af dess äldre, allmänna expedierande uppgift;
han häfdade, att alla ärenden äfven från andra
kollegier skulle gå genom kansliet och där
beredas till föredragning (jfr Kansler). Därmed
genombröts Gustaf II Adolfs planerade system
för regeringskollegiernas ställning till
regenten, och kansliet fick en dubbelställning,
dels förvaltande, för vissa områden, dels
allmänt föredragande och expedierande. Däraf
följde, att de föredragande kanslitjänstemännen
(statssekreterare, sekreterare, referendarier)
småningom började öfva inflytande hos
regenten i fråga om själfva afgörandet af
föredragna ärenden, och så lades grunden till
ett slags faktisk rådgifvarställning för dessa
kanslitjänstemän, hvilken i viss mån konkurrerade
med det aristokratiska riksrådets. Kristinas
och (i mindre grad) Karl Gustafs regeringar
visa märkbart denna utveckling. Den hejdas af
Karl XI:s förmyndarstyrelse, som samlar makten
hos riksrådet, och 1661 års kansliordning står
i stort sedt på samma grund som den af 1626;
äfven personalen har endast undergått mindre
jämkningar. En särskild revisionssekreterare,
för revisionsmålen, hade tillsatts 1647, 1651
tillkom ytterligare en, och 1669 organiserades
en fast särskild institution för dessa mål,
ursprunget till Revisionsexpeditionen l. Nedre
justitierevisionen.
Med rådsväldets bankrutt i Karl XI:s krig och
den då följande stora hvälfningen träder åter
kansliet starkare fram. Redan under kriget
1675—79 blefvo sekreterare från kansliet
konungens förtrogna medhjälpare, och med
det gamla rådets upplösning trängdes denna
medtäflare till kansliets rådgifvarställning
tillbaka. Rikskanslerens ämbete försvann; i
stället kom kanslipresidenten,
som öfvervägande fick egna sig åt utrikes
ärenden. Kansliet blef dock icke ensamt
om rådgifvarställningen. I sina konseljer
inkallade Karl XI icke blott kanslitjänstemän,
utan ämbetsmän från olika förvaltningsgrenar, och
den konsolidering af sekreterarnas ställning, som
förberedts af föregående utveckling, inträffade
icke. Först under Karl XII:s regering tycktes
detta komma att ske. 1697 utnämnde konungen två
statssekreterare, Piper och Polus, till statsråd,
d. v. s. medlemmar af riksrådet med fortfarande
plats i kansliet och föredragning. Det var
en sammansmältning af kansliuppgiften med
rådgifvarens kall. Och 1713 utfärdade Karl XII
från Timurtasch en kansliordning, som gick
ännu längre. Kansliets förvaltande uppgifter —
utrikes ärenden, arkiv, bibliotek, postväsen
m. m. — lämnades åt ett kollegialt ämbetsverk,
som fick behålla namnet Kanslikollegium; dess
åligganden i fråga om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
