med Gustaf Vasa framträder tydligare ett kansli, bestående af lågbördiga skrifvare, bland hvilka småningom en och annan börjar få den högre titeln sekreterare; endast under första delen af hans regering samt under Pyhys tid står i spetsen för dem en kansler. Gustaf Vasas kansli är i stort sedt rent expedierande, verktyg för det tekniska arbetet med konungens bref och andra statshandlingar; någon reellt rådgifvande ställning ha icke dess medlemmar. Det indelas också endast efter språkliga hänsyn, i svenska kansliet och tyska kansliet. Erik och Johan förmådde icke uppbära sin faders personliga regering, och deras skrifvarpersonal började utöfva inflytande på regeringsärendenas realitet (”sekreterarregementet”), men i princip är kansliets ställning oförändrad, och Karl IX återför sekreterare och skrifvare till deras uppgift som expedierande verktyg för den kungliga viljan. Ej heller kansliets inre ordning gör under Gustaf Vasas söner afsevärda framsteg; försök till en systematiserande fördelning af ärendena på bestämda sekreterare med biträdande skrifvare förekomma då och då, men ha föga framgång. Först Gustaf II Adolf och hans kansler Axel Oxenstierna lägga grunden till en modernare organisation af kansliet. En rad af kansliordningar från Gustaf II Adolfs första årtionde (af 1612, 1613(?), 1618, 1620) sträfvar efter att reglera hela arbetet, och utvecklingen går mot en fixering af bestämda poster med bestämda arbetsuppgifter. Kansliordningen af 1626, som visserligen icke erhöll formlig stadfästelse, men dock skulle provisoriskt tillämpas, bragte denna utveckling till mognad. Genom densamma ordnas kansliet som ett ämbetsverk, med ett kollegium af höga ämbetsmän i spetsen (kansleren och två kansliråd) och under dem fyra sekreterare, hvar och en med sitt särskilda arbetsområde och sina underordnade skrifvare. Från denna tid kan man alltså tala om ett Kanslikollegium, ehuru termen ej blir vanlig förr än längre fram. Ännu viktigare är den förändring, som 1626 års kansliordning vill göra i fråga om kansliets uppgift. Där uttalas, att ”kansliet icke annat är uti ett regemente än som själ uti en kropp”, och framskymtar äfven på annat sätt den gamla åskådningen af kansliet som allmänt expedierande organ för hela regeringen, men faktiskt begränsas kansliets arbetsområde så, att från dess handläggning uteslutas två viktiga förvaltningsgrenar: alla finansärenden hänvisas till Räknekammaren (se Kammarkollegium) och alla ärenden rörande krigsväsendet till ett Krigsråd (se Krigskollegium). Hvad som stannar under kansliet uppräknas: alla utrikesärenden, frågor rörande råds- och ständermöten, privilegier och domsrevisioner, allmänna stadgar och ståthållarinstruktioner, skolor och barmhärtighetsanstalter o. s. v. Dessa ärenden skola inom kansliet icke blott expedieras, utan också sakligt behandlas och beredas till föredragning inför konungen. Här framträder kansliet alltså som ett dels expedierande, dels också administrerande verk, sidoordnadt med och icke upphöjdt öfver Räkningekammare och Krigsråd. Gustaf II Adolfs tanke var regeringens uppdelande på stora ämbetsverk (”de fem collegia”), som hvart för sig skulle stå i direkt förbindelse med konungen, alltså någonting liknande moderna ministerier. Principen återkom sedan i 1634 års regeringsform, som i allt väsentligt karakteriserade kansliets ställning på samma sätt som 1626 års kansliordning. Dess personal däremot blef här ökad: fyra kansliråd i st. f. två, därtill två statssekreterare, en högre sekreterarpost, som omtalas alltifrån år 1629, och en hofkansler; under dem sekreterare, referendarier, skrifvare. 1626 och 1634 års grundsatser ang. kansliet kommo endast delvis att tillämpas. Kansliet blef ett förvaltande verk; där handlades alla utrikesärenden och många rörande den civila inre styrelsen ungefär enligt de gifna reglerna. Men Axel Oxenstierna förbehöll därjämte åt kansliet så mycket som möjligt af dess äldre, allmänna expedierande uppgift; han häfdade, att alla ärenden äfven från andra kollegier skulle gå genom kansliet och där beredas till föredragning (jfr Kansler). Därmed genombröts Gustaf II Adolfs planerade system för regeringskollegiernas ställning till regenten, och kansliet fick en dubbelställning, dels förvaltande, för vissa områden, dels allmänt föredragande och expedierande. Däraf följde, att de föredragande kanslitjänstemännen (statssekreterare, sekreterare, referendarier) småningom började öfva inflytande hos regenten i fråga om själfva afgörandet af föredragna ärenden, och så lades grunden till ett slags faktisk rådgifvarställning för dessa kanslitjänstemän, hvilken i viss mån konkurrerade med det aristokratiska riksrådets. Kristinas och (i mindre grad) Karl Gustafs regeringar visa märkbart denna utveckling. Den hejdas af Karl XI:s förmyndarstyrelse, som samlar makten hos riksrådet, och 1661 års kansliordning står i stort sedt på samma grund som den af 1626; äfven personalen har endast undergått mindre jämkningar. En särskild revisionssekreterare, för revisionsmålen, hade tillsatts 1647, 1651 tillkom ytterligare en, och 1669 organiserades en fast särskild institution för dessa mål, ursprunget till Revisionsexpeditionen l. Nedre justitierevisionen. Med rådsväldets bankrutt i Karl XI:s krig och den då följande stora hvälfningen träder åter kansliet starkare fram. Redan under kriget 1675—79 blefvo sekreterare från kansliet konungens förtrogna medhjälpare, och med det gamla rådets upplösning trängdes denna medtäflare till kansliets rådgifvarställning tillbaka. Rikskanslerens ämbete försvann; i stället kom kanslipresidenten, som öfvervägande fick egna sig åt utrikes ärenden. Kansliet blef dock icke ensamt om rådgifvarställningen. I sina konseljer inkallade Karl XI icke blott kanslitjänstemän, utan ämbetsmän från olika förvaltningsgrenar, och den konsolidering af sekreterarnas ställning, som förberedts af föregående utveckling, inträffade icke. Först under Karl XII:s regering tycktes detta komma att ske. 1697 utnämnde konungen två statssekreterare, Piper och Polus, till statsråd, d. v. s. medlemmar af riksrådet med fortfarande plats i kansliet och föredragning. Det var en sammansmältning af kansliuppgiften med rådgifvarens kall. Och 1713 utfärdade Karl XII från Timurtasch en kansliordning, som gick ännu längre. Kansliets förvaltande uppgifter — utrikes ärenden, arkiv, bibliotek, postväsen m. m. — lämnades åt ett kollegialt ämbetsverk, som fick behålla namnet Kanslikollegium; dess åligganden i fråga om