expedition och föredragning åter öfverlämnades åt sex expeditioner, mellan hvilka alla regeringsärenden fördelades. I spetsen för hvarje expedition ställdes ett ombudsråd (för den första expeditionen, revisionsexpeditionen, dock en högste ombudsman), och dessa ombudsråd förenade alltså hos sig föredragning och rådgifvarkall. Kansliordningen sattes i hufvudsak i verkställighet efter konungens återkomst till Sverige (1715), och riksrådet (senaten) inskränktes till revisionssakerna. Därmed var det expedierande kansliet otvetydigt ombildadt till ett system af föredragande och rådgifvande departement ofvanför alla ämbetsverken. 1713 års ordning föll med Karl XII:s död. I den hvälfning, som nu inträdde, var ett af grunddragen riksrådets rekonstituering som regeringsmaktens egentliga bärare, och därmed var Karl XII:s departementalstyrelse knappast förenlig. Det första förslaget till regeringsform upptog visserligen så mycket af denna ordning, att de tre statssekreterare, som skulle stå i spetsen för kansliets expeditioner, fingo plats i riksrådet, men förslaget blef i denna punkt afvisadt. Kansliet återfördes i princip till sin ställning före ombildningen genom Karl XII (kansliordningar af 1719 och 1720); det blef dels förvaltande (utrikes ärenden, postväsen, skolor, akademier, arkiv, bibliotek), dels föredragande och expedierande, men under riksrådet som regeringskollegium. Plats i riksrådet tillerkändes endast kanslipresidenten och hans närmaste man, rikskanslirådet. ”De expeditioner, hvilka inför Kongl. Maj:t föredraga och utfärda alle inkommande ärender”, blefvo fyra, en revisionsexpedition, för justitiemål, samt tre statsexpeditioner, för utrikes ärenden, för krigsväsendet och för ”civilväsendet”. För revisionsexpeditionen föredrogo revisionssekreterare, medan en justitiekansler skulle ha allmän uppsikt öfver justitieärendenas skötsel; chefer och föredragande för de tre statsexpeditionerna blefvo tre statssekreterare. Närmaste man i kollegiet efter kanslipresidenten och rikskanslirådet blef hofkansleren, och därjämte skulle finnas fyra (lägre) kansliråd, hufvudsakligen för kollegiets förvaltande uppgifter, samt sekreterare af olika slag, censor librorum o. s. v. Under hela frihetstiden kvarstod kansliet i denna ställning. Dess betydenhet i riksstyrelsen åstadkom, att kanslipresidenten blef den afgjordt främste inom rådet, men öfriga kanslitjänstemän framträdde föga. Med 1772 års statshvälfning börjar åter en utveckling i samma riktning som under det senare 1600-talet. Gustaf III:s kansliordning af 1773 organiserade visserligen kansliet efter ungefär samma grunder som de föregående, blott med utbrytning af en ny, fjärde statsexpedition, handels- och finansexpeditionen, till hvilken 1789 kom yttermera en femte, ecklesiastikexpeditionen (de indrogos båda 1792). Riksrådet skulle också alltjämt förblifva den rådgifvande korporationen och cheferna för kansliets expeditioner instrueras i kansliordningen i hufvudsak som förut. Men faktiskt var rådets ställning nu undergräfd, konungen föredrog att handlägga regeringsärendena i sitt kabinett eller sin konselj, dit jämte rådsherrar också kallades andra ämbetsmän efter konungens val, och i dessa församlingar gjorde sig statssekreterarna gällande vida mer än i frihetstidens rådskollegium. Bland Gustaf III:s mest inflytelserika män finner man flera statssekreterare eller andra kanslitjänstemän: J. Liljencrants, E. Schröderheim, K. A. Wachtmeister (justitiekansler), K. G. Nordin m. fl. Under förra delen af Gustaf III:s regering framträder starkt kanslipresidenten U. Scheffer, mindre hans efterträdare, G. F. Creutz. Kansliets ledande ämbetsmän återvinna den rådgifvarställning, som deras föregångare vunnit före frihetstiden, och utveckla denna ännu längre; de blifva ofta faktiska ministrar, och expeditionerna antaga då karaktären af departement. När riksrådet med 1789 upphäfdes, låg vägen öppen för en fixering af denna nya ordning. En sådan kom icke till stånd. Den högsta förvaltningen undergick under de följande tjugu åren en mängd omdaningar, men nådde icke stadga. Det gamla Kanslikollegium upphäfdes 1801; Nedre justitierevisionen blef ett själfständigt ämbetsverk, föredragande hos den nya Högsta domstolen, och som K. M:ts kansli räknades numera endast de tre statsexpeditionerna. Utrikes ärenden behandlades sedan 1791 af ett särskildt Kabinett för utrikes brefväxlingen med en kabinettssekreterare som chef. En rikskansler fanns åter 1792—99, en kanslipresident alltifrån 1801, men bådadera voro dåmera egentligen utrikesministrar. Revolutionen 1809 ledde ändtligen till en fastare organisation, men ej heller då genomfördes de principer, som så tydligt arbetat sig fram. Regeringsformen bestämde antalet expeditioner i kansliet till fyra: krigs-, civil-, handels- och finans- samt ecklesiastikexpeditionerna, hvar och en med en statssekreterare i spetsen, och dessa statssekreterare fingo plats i det nu inrättade statsrådet, men hvar och en af dem endast i de fall, då där behandlades ärenden, som hörde till ”hans befattning”. Kabinettet för utrikes brefväxlingen bibehölls; i spetsen för de där handlagda utrikesärendena ställdes en utrikesstatsminister och en hofkansler, båda medlemmar af statsrådet. Till kansliet återfördes Nedre justitierevisionen, under justitiekansleren som chef. Hela denna ordning led af stora svagheter. De fyra statssekreterarnas ställning i statsrådet blef faktiskt för svag för att motsvara den betydenhet de borde ega som föredragande, och å andra sidan saknade statsråden tillbörlig känning med ärendenas beredning, som låg under statssekreterarna. Det hela var ett slags kompromiss mellan den gustavianska tidens idéer om ärendenas föredragning af ministrar från kansliet och den äldre traditionen om ett från föredragningen skildt rådskollegium. Återgången till äldre traditioner framträdde också genom den Kanslistyrelse, som 1809 upprättades; den bestod af utrikesstatsministern som ordförande, hofkansleren, de fyra statssekreterarna, vissa kansliråd, öfverpostdirektören, kabinettssekreteraren och sekreteraren vid Riksarkivet. 1809 års organisation visade sig snart ohållbar. Redan 1833 upphäfdes Kanslistyrelsen, och utrikesministern ensam blef chef för K. M:ts kansli; 1840 följde en fullständig ombildning af både statsrådet och kansliet. Då genomfördes till slut definitivt förbindelsen mellan föredragning och