Kantabriska viken. Se Vizcayaviken. Kantakuzenos, gammal grekisk furstefamilj, af hvilken ett par medlemmar, Johannes K. (se Johannes, östromerska kejsare 6) och hans son Matthaios, på 1300-talet ryckte till sig makten inom östromerska riket. Under det turkiska väldet hörde släkten till de ryktbaraste ”fanariotfamiljerna” (se Fanarioter) samt gaf Valakiet och Moldau flera hospodarer. Under grekiska frihetskriget (1821—29) utmärkte sig de båda bröderna Georg (d. 1857) och Alexander (d. 1841), hvilka vid krigets utbrott voro i rysk krigstjänst. De följde 1821 furst Alexander Ypsilantis till Moldau, hvarefter Alexander K. öfver Trieste begaf sig till Hydra och öfvertog ledningen af krigsväsendet. I juni s. å. ledsagade han Demetrios Ypsilantis till Morea, där han bl. a. cernerade Tripolitsa. Befälet öfver kandioterna, som de själfve erbjödo, afslog han. Alexander K. författade ”Bref af ett ögonvittne om grekiska revolutionen 1821”. Georg K. tog som Alexander Ypsilantis’ adjutant del i grekernas olyckliga strider i Moldau och Valakiet och återvände sedan till Ryssland. Kantantändning, krigsv., det slags antändning af ett eldvapens cylinderformiga krutladdning, då de brinnande gaserna från antändningsmedlet träffa laddningen ej i kärnlinjen (cylinderns axel), utan i närheten af sidan. Jfr Centralantändning. G. af Wdt. Kantar l. Kintal, it. cantaro, levantisk centnervikt, växlande i tyngd efter olika orter. Se Cantaro. Den nya lagstadgade turkiska kantar achary (metrisk centner) är = 100 kg. Kantara (arab., bro), el- (El-Kantarat el-chasne, ”skattens bro”), ort på landtungan mellan sjöarna Mensale och Balah i egyptiska guv. Port Said. Ångbåtsstation vid Sues-kanalen. Sedan gamla tider passera här karavanerna från Egypten till Syrien, förr på en bro, nu på en färja. J. F. N. Kantarell, ätlig svamp. Se Cantharellus. Kantaridin, farm. Se Spanska flugor. Kantarus (grek. kantharos, lat. cantharus). 1. Namn på ett antikt dryckeskärl, enligt den vanliga uppfattningen en ej sällsynt vasform med vid mynning, nedåt afsmalnande skål, på särskild fot och med vertikalt fästa grepar (se fig. på pl. till art. Dryckeskärl). — 2. Den för religiösa tvagningar afsedda brunn, som upptog midten af förgården (atrium) till de äldsta kristna kyrkorna. Det i katolska kyrkor vid ingången anbragta vigvattenskärlet erinrar ännu om den gammalkristna seden. Upk.* Kantat (it. cantata, af lat. cantare, sjunga), mus., urspr., efter uppfinningen af den ackompanjerade ”monodien” (1600), namn på längre solosånger, i hvilka på dramatiskt vis ariös sång omväxlade med recitativisk. Carissimi införde namnet kammarkantat, till skillnad från kyrkokantat. Båda formerna rörde sig emellertid ännu en lång tid inom trånga ramar, med på sin höjd två eller tre sångstämmor jämte basso continuo och en eller ett par obligata ackompanjemangstämmor. De saknade sålunda de karakteristiska kännemärkena på den nuvarande, stora kantaten, som är ett af solosånger, ensembler och körsatser bestående större vokalverk med instrumental ledsagning. Den stora kantaten skiljer sig från operan däruti, att den ej ageras på scenen, från oratoriet däruti, att dess grundstämning är lyrisk och det dramatiska däri uppträder opersonligt; dock kan någon sträng gränslinje mot oratoriet icke uppdragas. Den världsliga stora kantaten utvecklade sig i synnerhet såsom festkantat, den kyrkliga under namn af kyrkokonsert, såsom äfven Seb. Bach kallar flera af sina kantater, hvilka representera genren i dess största renhet. — Namnet kantat bäres äfven af en del dikter, afsedda att förses med musikledsagning och helt eller delvis sjungas. De äro af växlande metrisk byggnad. Af svenska dylika diktverk kunna nämnas Kellgrens, Leopolds, Talis Qualis’ och Viktor Rydbergs. A. L.* Kantblomma, bot. Se Diskblommor. Kantbräder l. Sidobräder, skogsv., de bräder, som vid fyrsågning falla på sidan om blocket. W. E—n. Kantdike, landtbr., mindre vanligt ord för backdike (se d. o.).

Fig. 1. Kantele med 5 strängar, men utan lock.

Fig. 2. Kantele med 5 strängar och lock, från Karelen. (Nordiska museet).

Fig. 3. Kantele med 12 strängar, från Karelen. (Nordiska museet.)

Kantele, finskt musikinstrument, som i sin äldre form var urholkadt af ett enda trästycke (fig. 1); senare tillkom ett lock. Strängarna, i början 5 (fig. 1 o. 2), senare ända till 16 (jfr fig. 3), gjordes tidigare af tagel, men redan i slutet af 1700-talet af mässingstråd. Den 5-strängade kanteles längd varierade mellan 65 och 80 cm., bredden mellan 10 och 15 och höjden mellan 4 och 8 cm. Den var stämd i mollskalans fem första toner, spelades, liksom alla kantelen, med fingrarna och hölls vanligen i famnen. Äfven sång ackompanjerades med kantele. I ”Kalevala” beskrifves kanteles ursprung. K. har ansetts för det finska nationalinstrumentet, men det är osäkert, om tavaster och västfinnar alls användt den. I stället är kantele känd från Karelen, norra Savolaks, Ingermanland och Estland samt från letternas och litauernas boningsplatser. V. Thomsen anser sannolikt, att finnarna lånat kantele från litauernas kankles. U. T. S.