Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 823-824 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kantabel ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kantabriska viken. Se Vizcayaviken.

Kantakuzenos, gammal grekisk furstefamilj,
af hvilken ett par medlemmar, Johannes K.
(se Johannes, östromerska kejsare 6)
och hans son Matthaios, på 1300-talet ryckte
till sig makten inom östromerska riket. Under
det turkiska väldet hörde släkten till de
ryktbaraste ”fanariotfamiljerna” (se
Fanarioter) samt gaf Valakiet och Moldau
flera hospodarer. Under grekiska frihetskriget
(1821—29) utmärkte sig de båda bröderna Georg
(d. 1857) och Alexander (d. 1841), hvilka vid
krigets utbrott voro i rysk krigstjänst. De
följde 1821 furst Alexander Ypsilantis till
Moldau, hvarefter Alexander K. öfver Trieste
begaf sig till Hydra och öfvertog ledningen
af krigsväsendet. I juni s. å. ledsagade
han Demetrios Ypsilantis till Morea, där han
bl. a. cernerade Tripolitsa. Befälet öfver
kandioterna, som de själfve erbjödo, afslog
han. Alexander K. författade ”Bref af ett
ögonvittne om grekiska revolutionen 1821”. Georg
K. tog som Alexander Ypsilantis’ adjutant del i
grekernas olyckliga strider i Moldau och Valakiet
och återvände sedan till Ryssland.

Kantantändning, krigsv., det slags
antändning af ett eldvapens cylinderformiga
krutladdning, då de brinnande gaserna
från antändningsmedlet träffa laddningen
ej i kärnlinjen (cylinderns axel), utan i
närheten af sidan. Jfr Centralantändning.
G. af Wdt.

Kantar l. Kintal, it. cantaro, levantisk
centnervikt, växlande i tyngd efter olika
orter. Se Cantaro. Den nya lagstadgade
turkiska kantar achary (metrisk centner)
är = 100 kg.

Kantara (arab., bro), el-
(El-Kantarat el-chasne, ”skattens bro”), ort på
landtungan mellan sjöarna Mensale och Balah i
egyptiska guv. Port Said. Ångbåtsstation vid
Sues-kanalen. Sedan gamla tider passera här
karavanerna från Egypten till Syrien, förr på
en bro, nu på en färja.
J. F. N.

Kantarell, ätlig svamp. Se Cantharellus.

Kantaridin, farm. Se Spanska flugor.

Kantarus (grek. kantharos,
lat. cantharus). 1. Namn på ett antikt
dryckeskärl, enligt den vanliga uppfattningen
en ej sällsynt vasform med vid mynning,
nedåt afsmalnande skål, på särskild fot
och med vertikalt fästa grepar (se fig. på
pl. till art. Dryckeskärl). — 2. Den för
religiösa tvagningar afsedda brunn, som
upptog midten af förgården (atrium) till
de äldsta kristna kyrkorna. Det i katolska
kyrkor vid ingången anbragta vigvattenskärlet
erinrar ännu om den gammalkristna seden.
Upk.*

Kantat (it. cantata, af lat. cantare,
sjunga), mus., urspr., efter uppfinningen af
den ackompanjerade ”monodien” (1600), namn på
längre solosånger, i hvilka på dramatiskt vis
ariös sång omväxlade med recitativisk. Carissimi
införde namnet kammarkantat, till skillnad
från kyrkokantat. Båda formerna rörde sig
emellertid ännu en lång tid inom trånga ramar,
med på sin höjd två eller tre sångstämmor jämte
basso continuo och en eller ett par obligata
ackompanjemangstämmor. De saknade sålunda de
karakteristiska kännemärkena på den nuvarande,
stora kantaten, som är ett af solosånger,
ensembler och körsatser bestående större
vokalverk med instrumental ledsagning. Den
stora kantaten skiljer sig från operan däruti,
att den ej ageras
på scenen, från oratoriet däruti, att dess
grundstämning är lyrisk och det dramatiska
däri uppträder opersonligt; dock kan
någon sträng gränslinje mot oratoriet icke
uppdragas. Den världsliga stora kantaten
utvecklade sig i synnerhet såsom festkantat,
den kyrkliga under namn af kyrkokonsert,
såsom äfven Seb. Bach kallar flera af sina
kantater, hvilka representera genren i
dess största renhet. — Namnet kantat bäres
äfven af en del dikter, afsedda att förses
med musikledsagning och helt eller delvis
sjungas. De äro af växlande metrisk byggnad. Af
svenska dylika diktverk kunna nämnas Kellgrens,
Leopolds, Talis Qualis’ och Viktor Rydbergs.
A. L.*

Kantblomma, bot. Se Diskblommor.

Kantbräder l. Sidobräder, skogsv., de bräder,
som vid fyrsågning falla på sidan om blocket.
W. E—n.

Kantdike, landtbr., mindre vanligt ord för
backdike (se d. o.).

Fig. 1. Kantele med 5 strängar, men utan lock.

Fig. 2. Kantele med 5 strängar och lock, från Karelen. (Nordiska museet).

Fig. 3. Kantele med 12 strängar, från Karelen. (Nordiska museet.)

Kantele, finskt musikinstrument, som i sin
äldre form var urholkadt af ett enda trästycke
(fig. 1); senare tillkom ett lock. Strängarna,
i början 5 (fig. 1 o. 2), senare ända till 16 (jfr fig. 3),
gjordes tidigare af tagel, men redan i slutet
af 1700-talet af mässingstråd. Den 5-strängade
kanteles längd varierade mellan 65 och 80 cm.,
bredden mellan 10 och 15 och höjden mellan
4 och 8 cm. Den var stämd i mollskalans fem
första toner, spelades, liksom alla kantelen,
med fingrarna och hölls vanligen i famnen. Äfven
sång ackompanjerades med kantele. I ”Kalevala”
beskrifves kanteles ursprung. K. har ansetts
för det finska nationalinstrumentet, men
det är osäkert, om tavaster och västfinnar
alls användt den. I stället är kantele känd
från Karelen, norra Savolaks, Ingermanland
och Estland samt från letternas och litauernas
boningsplatser. V. Thomsen anser sannolikt, att
finnarna lånat kantele från litauernas kankles.
U. T. S.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>