Kanteletar (eg. kanteles, harpans, gudinna l. fe), en samling finska, lyriska folkdikter, ofta af stor skönhet, utgifven af Elias Lönnrot 1840. I densamma inrymmes äfven en del legendariska och episka dikter, som icke lämpligen kunnat få plats i ”Kalevala”, t. ex. legender om Jesu födelse, Magdalena och Jesus etc. och ballader om biskop Henrik och Lalli, Klaus Kurcks mord på sin hustru Elin Fleming och sitt barn (”Elinan surma”), hertig Karls krigståg till Finland, Pontus de la Gardie o. s. v. Alla dessa dikter äro affattade på den vanliga finska runometern (se Kalevala). De olika varianterna af samma dikt ha mestadels sammansmälts till en enda. I företalet meddelas ett antal ballader och visor af äldre och nyare datum med andra versmått. Ett urval Kanteletar-dikter meddelades i öfv. af R. Hertzberg 1875. Litt.: J. Krohn, ”Kantelettaren tutkimuksia” (1900—02; bearb. och utg. af K. Krohn). K. B. W. Kantemir, furstesläkt från Moldau, enligt traditionen härstammande från Tamerlan. — 1. Dimitrij K., f. 1673, d. 1723, blef 1709 hospodar i Moldau och stod till en tid i sådan gunst hos Porten, att han 1710 befriades från all tribut och erhöll löfte om hospodarvärdigheten i Valakiet. Genom kriget mellan Turkiet och Ryssland kom han i en svår ställning, men beslöt snart att öfvergå till den trosförvante tsar Peters sida och slöt (apr. 1711) ett fördrag med denne, hvilket tills vidare gaf ryssarna militär dispositionsrätt öfver Moldau, men å andra sidan tillförsäkrade honom detta som suveränt och ärftligt furstendöme eller (i händelse af ogynnsam krigslycka) förläningar och pension i Ryssland. Händelserna tvungo honom att välja det senare alternativet, och han erhöll senare rysk furstetitel och senatorsvärdighet. Han var en bildad och lärd man, väl hemmastadd i persiska och turkiska språken, medföljde 1722 Peter på tåget till Persien samt var denne behjälplig med författande af proklamationer på nämnda språk. Hans andra gemål, furstinnan Trubetskaja, var uppfostrad i Sverige. Han författade bl. a. en Historia de ortu et defectione imperii turcici. 2. Antioch Dimitrijevitj K., den föregåendes yngste son, rysk författare och diplomat, f. 1709 i Konstantinopel, d. 1744, kom redan vid 3 års ålder med sin fader till Ryssland. Hans och syskonens första uppfostran leddes hufvudsakligen af modern, en grekinna af Kantakuzenernas släkt, och han förvärfvade sig redan vid unga år en på den tiden i Ryssland ovanlig bildning. K. är Rysslands förste vittre profanförfattare af någon betydenhet och börjar den långa raden af ryska samhällssatiriker. Han skref nio satirer, med Horatius och Boileau till föredömen. De äro hufvudsakligen riktade mot det gammalryska partiet samt teckna icke blott typer ur detta, utan äfven tämligen igenkännligt framstående personer inom detsamma. Alla stånd och klasser få f. ö. sin beskärda del. Man hade så vetat ställa till, att Dimitrij K:s stora förmögenhet odelad tillföll den äldre sonen, Konstantin, furst Golitsyns måg, så att Antioch, då officer vid Preobrasjenska regementet, och de öfriga syskonen stodo utblottade. Vid kejsarinnan Annas tronbestigning (1730) ändrades emellertid ställningen. K. utnämndes redan 1731, 22 år gammal, till rysk minister i London. 1738 förflyttades han till Paris. Ryssland återsåg han aldrig. Ehuru hans diplomatiska befattning tog största delen af hans dag och under dåvarande förhållanden var förenad med många svårigheter och obehag, fick han dock tid att fortsätta sina matematiska studier (hvilka han redan tidigt börjat i Petersburg under D. Bernoullis ledning) och att läsa sina greker och romare. Han öfversatte Anakreon och Justinus, Montesquieus ”Lettres persanes”, Fontenelle, Algarotti m. fl. samt skref äfven fabler och lyrisk poesi. Satirerna, som blott cirkulerat i handskrift, samlade han 1743 för utgifning (fransk öfv. af Venuti, 1746; tysk af Spilker, 1752), men de trycktes först 1762. För nutida läsare äro de föga njutbara, ej minst därför, att K., utan att sluta sig till Trediakovskis metriska reform (den han dock i teorien hyllade) fortfarande byggde sin vers hufvudsakligen efter stafvelsen med blott föga hänsyn till accenten. K:s samlade arbeten, jämte lefnadsteckning, äro utgifna af Jefremov med biografi af Stoiunin. Af K:s ministerberättelser från London utkom bd I 1892. Biografi af K. (med redogörelse för hans litterära verksamhet) af Sementkovskij (1893). 1. (H. A—t.) 2. Lll. Kanthaf. Se Haf, sp. 983. Kanthuggning, trädg. För att kanterna på gräsmattor skola hållas jämna, afhuggas på sommaren alla grässtånd eller delar af sådana, som utanför den ursprungliga kantlinjen skjuta ut i gångar eller blomstergrupper. Stundom användas härtill särskilda redskap, s. k. kanthuggare l. kantskärare. Kantilena. Se Cantilena. Kantilever (eng. cantilever), utskjutande stöd; bjälkhufvud. — Kantileverbalkar l. konsolbalkar äro brobalkar upplagda på två stöd, men utskjutande öfver det ena eller öfver bägge stöden konsolartadt och vanligen på konsolens yttersta ända uppbärande ett vanligt brospann. (Om kantileverbro l. konsolbro se Bro, sp. 199, och fig. 21.) Kantileverbalken, efter sin uppfinnare äfven kallad Gerberbalk, har sedan 1866 blifvit använd i afsevärd utsträckning till följd af mindre järnvikt och ofta lättare uppsättningsarbete, än som behöfves vid vanliga brobalkar. Vackra exempel på användning af kantileverbalkar till stora broar äro Forthbron i Skottland (se Brobyggnadskonst, sp. 211, och Forthviken, sp. 926—927) och den svenska Forsmo bro (se d. o., sp. 899). Fr. E. Kantilj (fr. cannetille), guld- eller silfvertråd, tätt korkskrufformigt vriden till ett ytterst fint, tänjbart rör. Kantiljer nyttjas inom gulddrageriet till brodering af uniformer; ett slags gröfre kantiljer användas till epålettfransar (bullioner; se Epålett, fig. 1). Snörmakare benämna äfven allehanda ganser och finare (knypplade eller drejade) snören af silke o. s. v. kantiljer. Kantin (fr. cantine), flaskfoder; äfven en för fältbruk och resor afsedd låda, inrymmande såväl kökspersedlar och bordsservis som mat- och dricksvaror. — I Frankrike användes benämningen äfven på utskänkningsställe för mat och dryck, motsvarande marketenteri, hvaraf benämningarna cantinier, marketentare, och cantinière, marketenterska. C. O. N. Kantkremla, bot. Se Kremla. Kantkrum, skpsb. Ett krumtimmer säges ha kantkrum, då dess kanter äro dubbelböjda kroklinjer, d. v. s. då de ha bukt både i horisontal och vertikal riktning. En planka eller en bräda säges ha