kyrkosångarbefattningar finnes ej, utan man har därvid plägat tillämpa samma grunder, som gälla vid tillsättning af organist och klockare. P. B. Kantorp, gruffält i Sköldinge socken, Södermanlands län. De bearbetade grufvorna tillhöra dels Kantorps grufbolag, som eger Östra, Västra och Nya Kantorpsgrufvorna, af hvilka den äldsta bearbetats sedan 1863, Boxholms bruks ab., som eger de s. k. Oskarsgrufvorna, genom en 2 km. lång hästbana ställda i förbindelse med K. station å Västra stambanan, och Eriksbergs fideikommiss, som eger Skalunda- och Vilhelminagrufvorna. Grufvorna, 7 st., lämnade 1908 23,359 ton skrädd malm, till största delen svartmalm, omkr. 20 proc. blodsten. Wbg. Kantra, sjöv., välta omkull, vända sig. 1. Ett fartyg kan kantra af olika anledningar, såsom genom att föra för mycket segel, genom en hastig vindstöt, synnerligast om den kommer från lä, genom lastens förflyttning till ena sidan under hög sjögång, genom misstag i konstruktionen eller vid lastens stufvande, så att fartygets tyngdpunkt kommit för högt upp, o. s. v. Vid tillbud till kantring till följd af vindens inverkan är af största vikt att så fort som möjligt, innan det gått för långt, få loss skot och fall, hvarigenom fartyget ånyo kan resa sig. Vid båtsegling bör man därför under byaktigt väder aldrig belägga skoten, utan hålla dem i hand, sedan en rundtörn tagits om en knap e. d. Vill fartyget ej resa sig, brukar man försöka att genom akterseglens intagande och förseglens ökande bringa fartyget att falla rundt (förändra sin riktning), så att vinden fås in på motsatt sida och krängningen därigenom förminskas, hvarefter lasten — om denna förskjutit sig — vid första tillfälle bör lämpas öfver till andra sidan. — 2. Äfven om tidvattnet begagnas uttrycket kantra, och man betecknar då därmed ebbströmmens omkastning till flodström eller tvärtom. Detta sker vanligtvis ej hastigt, ty alltid gifvas några minuter, hvarunder s. k. ”stillvatten” eger rum. ”Tidkantringen” sker vanligen icke samtidigt med det höga och låga vattenståndet annat än i omedelbar närhet af land, särskildt i trånga vikar o. d. R. N.* Kantringsblock, skpsb. Se Block 2. Kantringsspant, skpsb. Se Spant. Kantschilen, zool. Se Tragulina. Kantschindschinga. Se Kanchanjanga. Kan-tschou-fu, stad i kinesiska prov. Kan-su. 400 km. n. v. om Lan-tschou nära Stora muren och vid den stora handelsvägen från Kina till Tarim-bäckenet. Omkr. 150,000 inv. (J. F. N.) Kantschuk, Kantschu (po. kańczug, tjech. kančuk; troligen af turk. kamtschy, piska), en hos de slaviska folken sedan äldsta tider i bruk varande piska, som hvarje ryttare för med sig och har hängande i en rem kring handleden. Den består vanligen af ett af läder hårdt flätadt snöre, fäst på ett kort skaft. Kantskärare, trädg. Se Kanthuggning. Kantsåg, träv. Se Sågning. Kantsätta l. Sätta kant, sjöv., sätta någonting i ordning eller i sin behöriga ställning. Uttrycket begagnas mest om segel, hvilka ”sättas kant” därigenom, att man halar skoten lika eller ”close för”, sträcker upp fallen, genom brassning ger seglen den för välsegling fördelaktigaste ställningen o. s. v. Före vakts aflämnande sättes kant överallt. R. N.* Kanttrissa, träv. Se Sågning. Kantväxt, trädg., detsamma som infattningsväxt. Se Infattning. Kanun, mus., ett i Turkiet och Arabien brukligt stränginstrument, liknande cittran. Namnet tyder på det antika kanon, d. v. s. monokorden. A. L.* Kanúri (Kanóri), den härskande stammen i det centralafrikanska riket Bornu, räknas till de typiska negerfolken. De äro högväxta och smärta, med något afplattad näsa och icke alltför tjocka läppar. Antropologiskt anses de af Hartmann (”Die völker Afrikas”, 1879) som närmast besläktade med invånarna i Wadai och Bagirmi samt de s. om dessa boende bidduma-, bulala- och musgustammarna. De äro ett jämförelsevis civiliseradt, jordbruks- och handtverksidkande muhammedanskt folk, hvars antal af Barth skattas till nära 4 mill., och ha blifvit närmare skildrade af Nachtigal (”Sahara und Sudan”, del 2; 1881). Deras språk, kanúri, bildar sannolikt med tedaspråket (i Tibbu- eller Tebuoasen n., om Bornu) en särskild grupp, som likt nubaspråket vid Nilen och några andra afrikanska språk i sina formella hufvuddrag (könlöshet, postpositioner o. s. v.) starkt påminner om de uralaltaiska språken, i synnerhet turkiskan. H. A.* Kanyé, bot. Se Allanblackia. Kanykov, Nikolaj, rysk orientalist och resande, f. 1819, d. 1878 nära Paris, deltog 1839—40 i Perovskys olyckliga fälttåg mot Kiva, var sedan i flera år anställd vid ryska konsulatet i Persien och lärde genom flera resor noggrant känna detta land äfvensom Buchara. 1858—59 var han ledare af en af ryska geografiska sällskapet till Chorassan utsänd expedition, som äfven framträngde ett stycke in i Afganistan. En karta, som K. utgaf öfver de af expeditionen besökta trakterna, belönades 1861 med geografiska sällskapets i Paris stora guldmedalj. Utom flera afhandlingar öfver Central-Asien utgaf han på ryska en beskrifning öfver kanatet Buchara samt författade Mémoire sur l’ethnographie de la Perse (1866). Kanyl (fr. canule, rör), med., rör af silfver eller annan metall för att aflägsna en begränsad vätskeansamling inom kroppen. Kanylen kan vara spetsig — hålnål — eller trubbig. I senare fallet måste kanylen — för insticket till vätskeansamlingen — utfyllas med en väl tillpassad spetsig sond, hvars spets når utanför kanylens mynning (se fig.). Sedan kanylen på detta sätt armerad instuckits, utdrages sonden, hvarvid vätskan afrinner genom den kvarliggande kanylen. Sistnämnda slag af kanyl kallas också troakar. Instrumentet kan vara rakt eller böjdt. J. Å.

Kanzon. Se Canzon. Kaoko, ett område i Tyska Sydväst-Afrika, mellan floderna Cunene och Ugab, vid Atlantiska hafvets strand. Landet saknar hamnar och är en sandig och öde terräng, genomskuren af djupa floddalar, som under regntiden föra mycket vatten; i de inre högre delarna finnas goda betesmarker. De få invånarna äro hottentotter. J. F. N. Kaolin (förmodligen af Kauling, den ursprungliga