på floden. Denna är något bredare än Thames vid Londonbron, ända till 7 m. djup och alltid betäckt med fartyg af alla slag, så att hela floden midtför K. liknar en flytande stad, bebodd af omkr. 30,000 personer. Den egentliga staden har 2 pagoder (en muhammedansk moské från 10:e årh., den andra, en oktogon från 6:e årh.), 120 tempel, salar och andra religiösa byggnader samt flera buddakloster. Utlänningarna bo på ön Schamien, som 1861 utskiftades så, att engelsmännen erhöllo fyra och fransmännen en femtedel af ön. De europeiska kvarteren ha en evangelisk och en katolsk mission, flera kyrkor, däribland den storartade franska kyrkan, skolhus, sjuk- och försörjningshus samt stora varumagasin längs floden. F. ö. finnas i K. generalguvernörens palats, tatargeneralens residens, ett Kong-fu-tse-kollegium, ett stort myntverk. Som industristad intager K. bland Kinas städer första platsen; det är hufvudsätet för landets sidenindustri, glas- och pappersfabrikation; metall- och porslinsindustrien sysselsätter hela byar i trakten, och under sockerskörden arbeta 100,000 pers. i sockerkvarnarna. Staden var länge den enda för européer öppna hamnen i Kina, sannolikt vald på grund af sitt stora afstånd från hufvudstaden, och endast ett begränsadt antal kinesiska köpmän, s. k. hong (säkerhetsköpmän), fick förmedla handeln med utlänningarna. De voro i allmänhet mycket förmögna och bekanta för sträng redbarhet. Sedan äfven andra hamnar öppnats för främlingar, har K:s handel minskats något, till förmån för Shanghais och andra hamnars, men den direkta omsättningen med utlandet uppgick dock 1907 till 80,7 mill. haikwan taël (13,1 mill. pd st.; däraf import 4,8 mill. pd och export 8,3 mill. pd). Läggas därtill de i Kaulun och Lappa förtullade varorna, hvilka mestadels äro bestämda för K. eller utgått därifrån, så stiger hela omsättningen med utlandet (1907) till 141,85 mill. haikwan taël (23 mill. pd), d. v. s. näst Shanghais den största i någon fördragshamn. De viktigaste exportvarorna äro te, råsilke och sidenvaror, mattor, socker, kassia, tobak, porslin och fyrverkeriartiklar. K:s handel påverkas mycket från Hongkong, där de viktigaste utländska affärerna ha sitt centrum. Äfven som garnisonsstad och säte för vicekonungen öfver de södra provinserna har K. betydelse. Slätten omkring och s. om staden vattnas af ett vidsträckt nät af flodarmar och kanaler, som utgå från Tschoukiang, Tungkiang och Sikiang. K:s egentliga hamn är Whampoa, som ligger 50 km. längre ned, enär fartyg med större djupgående än 3,5 m. icke kunna komma upp till K. I Whampoa finnas stora dockor, en sjö- och militärakademi, ett torped- och sjömindepartement. Stad och hamn skyddas genom smärre fort och batterier, som ligga såväl i norr och i söder om floden som vid Bocca tigris. (J. F. N.) Kanton, sommarkoloni vid Drottningholm (se d. o. 2). Kantonering, krigsv., kallas stundom truppers förläggning i kvarter, hvilka då erhålla benämningen kantoneringskvarter. Vanligen förstår man dock med detta ord det slags förläggning i kvarter, då åt hvarje man beredes sängplats och åt hvarje häst plats under tak, hvilket slag af förläggning äfven kallas ”förläggning i rymliga eller vidsträckta kvarter”. C. O. N. Kantoneringskvarter, krigsv. Se Kantonering. Kantonfloden. Se Tschou-kiang. Kantonförfattningen, krigsv., kallades den författning, enligt hvilken den preussiska arméns rekrytering inom landet skedde under 18:e årh. För att undgå det ovissa i värfningen, som var det utmärkande draget i rekryteringssättet, och erhålla behöfligt antal soldater indelades hela preussiska staten 1733 i s. k. kantoner, af hvilka en tilldelades hvarje regemente. Hvarje manlig invånare inom kantonen var krigstjänstskyldig från 20 års ålder, och bland de sålunda tjänstskyldige uttogs erforderligt antal rekryter till regementet. En mängd undantag fanns dock för adelsmän, näringsidkare, egare af en viss förmögenhet, utöfvare af vissa yrken samt för hela landsdelar. Kantonisterna, såsom detta manskap kallades, utgjorde enligt den förnyade kantonförfattningen af 1792 något större antal än de värfvade inom hvarje trupp. Tjänstetiden var 20 år, men manskapet tjänstgjorde vanligen endast första året eller en del af detsamma och inkallades sedan till exercistiden hvartannat år. Kantonförfattningen var sålunda en föregångare till den allmänna värnplikten, till hvilken öfvergången icke var svår. C. O. N. Kantonist, krigsv. Se Kantonförfattningen. Kantoplastik (af grek. kanthos, ögonvinkeln, och plassein, bilda), kir. Se Blepharophimosis. Kantoplatonism kallas i Frankrike den art af idealistisk filosofi, hvars förnämste målsman var Victor Cousin och som tagit starka intryck från Kant och Platon. Kantor (lat. cantor, sångare), föresångare vid en kyrkoförsamling; lärare och ledare för en kyrko- eller skolkör. — Då konstsång inom kyrkan infördes i st. f. den äldre menighetssången, ansågs, att såväl ledningen som utförandet häraf borde h. o. h. öfverlämnas åt mera musikaliska präster. Så bildades en särskild klass af kyrkotjänare (cantores). Titeln kantor kom så i bruk för instruktörer och anförare af kyrkokörer. Då efter reformationen kyrkokören afskaffats, blef i Sverige klockaren (se d. o.) vanligen den ende sångledaren. Med byggandet af orglar uppstod äfven behofvet af organister. I organistens examen ingick ursprungligen äfven betyg i sång. Organisten plägade därför också tjänstgöra som kantor. Men då han vid spelningen satt vänd från församlingen och klockaren hade ringa sångkompetens, började i ett fåtal större församlingar ånyo anställas särskild kantor. Därför infördes genom k. kung. 8 dec. 1881 (lärokurs af 1888) en ny af organistexamen oberoende kyrkosångarexamen, för hvilken fordrades betyg blott i elementar- och kyrkosång. Denna examen, liksom organistens, kan afläggas vid Mus. akad:s konservatorium eller inför samma akademis (vanligen i stiftsstäderna) tillförordnade examinatorer. I följd af nämnda examensuppdelning började många församlingar anställa endast kantor, dock ofta fordrande, att denne — ehuru utan organistkompetens och motsvarande lön — äfven borde på kyrkans instrument ackompanjera kyrkosången. Detta förhållande skadade kyrkomusiken. Centralstyrelsen för Sveriges allmänna organist- och kantorsförening yrkade därför i en 1906 till K. M:t ingifven petition, att kyrkosångar- (kantors-) examen måtte få afläggas endast i samband med eller efter redan aflagd organistexamen. Någon särskild lag om tillsättning af