form, såsom i fransk-tyska kriget 1870—71, då Preussen sökte stärka stridskrafterna till sjöss genom att besolda bevärade handelsfartyg, som ställdes under militär ledning, men ej egde att bemäktiga sig fiendens handelsfartyg. Frankrike erkände ej dessa fartyg som tillhörande Preussens sjömakt, utan betraktade dem som rättsstridigt autoriserade kapare. Sedermera ha emellertid i flera länder anordningar vidtagits, hvarigenom möjlighet beredts för staten att vid krigsutbrott kunna taga i anspråk privata fartyg, hvilka under fred användas i handelssjöfart, men äro så byggda, att de lämpa sig äfven för krigiska syften (auxiliärkryssare, Rysslands s. k. ”frivilliga Svarta hafs-flotta” m. fl.). Likaså kan staten under krig rekvisitionsvis taga i bruk privatfartyg med eller utan bemanning (§ 2 i lagen 24 maj 1895). Om svensk rätt rörande kaperi se k. br. 30 april 1904. Rld. Kap Arnhem. Se Arnhems land. Kapauta, fordom namn på sjön Urmia. Kap-boerna, de holländske invånarna i Kapkolonien. Kap Breton. Se Cape Breton.

Kapdufvan, Procellaria l. Daption capensis, zool., tillhör familjen stormfåglar inom ordn. Procellariiformes. Den utmärkes (se fig.) genom undersätsig kropp, kort, vid roten bred, i spetsen hoptryckt och svag näbb samt långa, med bred simhud förenade tår. Både hufvudet och halsen äro ofvan och på sidorna mörkt järngråa, manteln, öfre ving- och stjärttäckarna hvita, med stora, oregelbundet trekantiga spetsfläckar af järngrå färg, undre kroppsdelarna hvita, handpennorna sotsvarta, armpennorna till största delen hvita och stjärten hvit, med svart spets. Fågelns längd belöper sig till 38 cm. Af alla sjöfåglar är kapdufvan fartygens trognaste följeslagare och därför välbekant för alla sjöfarande, som besökt Atlantiska hafvets sydligare delar. Arten förekommer nämligen på andra sidan om södra vändkretsen och förirrar sig högst sällan in i det heta bältet; dock har den tillfälligtvis anträffats vid västra Europas kust. I Stilla hafvet finnes kapdufvan däremot ända n. om ekvatorn. Fågeln kan simma med lätthet, men gör det sällan, hvaremot den flyger nästan oafbrutet både dag och natt med stor lätthet och behagliga rörelser. Kapdufvans föda utgöres af blötdjur, kräftdjur och små fiskar. Då stormig väderlek hindrar den att skaffa sig sådan näring, håller den till godo med allt ätbart, som kastas i sjön från fartyg, och blir då mycket dristig, hvarvid den lätt kan fångas på krok. Dragen ombord på fartyget, försvarar den sig modigt med näbben och sprutar med märkvärdig säkerhet en vämjelig, oljaktig vätska i ansiktet på sia fiende. C. R. S.* Kap d’Urville [dyrvi'l]. Se Geelvink-baai. Kapela, en bergskedja i Kroatien, löpande parallellt med den adriatiska kusten, från hvilken den skiljes genom Velebit och det afloppslösa Likahöglandet. Dess norra del kallas Stora K. (Velika K.) och har en medelhöjd af 948 m. samt kulminerar i toppen Biela Lašica (1,533 m.), den södra delen, Lilla K. (Mala K.), med en medelhöjd af 632 m. Dess högsta topp är Seliski Vrh (1,280m.). J. F. K. Kapell (it. cappella, af cappa l. capa, kåpa; de frankiske konungarna sägas ha förvarat den hel. Martins kåpa i en särskild för det ändamålet byggd helgedom). 1. Bygnk., den gemensamma benämningen på åtskilliga, vanligen smärre, för religiöst ändamål uppförda eller inredda rum och byggnader af för öfrigt sinsemellan ganska växlande utseende och bestämmelse. Kapellen kunna utgöra själfständiga byggnader. Detta är händelsen med de gammalkristna dopkapellen, baptisterierna (se Baptisterium), samt med de medeltida, vanligen åt S:t Mikael helgade dödskapellen, hvilka hade sin plats på kyrkogårdarna. De hade stundom en nedre våning, som användes till förvaringsrum för ben, som tillvaratagits vid grafupptagningar. Hit kunna vidare räknas en stor del grafkapell (jfr Grafmonument och Ericsson, sp. 771, fig.), från äldre och nyare tid, samt de för begrafningshögtidligheters firande afsedda begrafningskapellen på moderna begrafningsplatser. Slutligen hör hit en mängd för offentlig gudstjänst eller helgondyrkan eller till religiös hågkomst af någon särskild händelse uppförda byggnader från äldre och nyare tid. Bland dessa må särskildt framhållas de, som tillhöra kapellag (se d. o.) eller dissenterförsamlingar. För fristående kapell har den runda eller månghörniga formen i alla tider varit omtyckt, ehuru ingalunda uteslutande härskande. — Ofta äro kapellen tillbyggda till andra byggnader. Detta är ett gammalt bruk, härstammande från medeltiden och fortlefvande ännu i våra dagar. Stundom äro dessa kapell helgade åt någon viss helig person, stundom äro de grafkapell. Exempel erbjuda i Sverige de kungliga grafkapellen vid Riddarholmskyrkan samt en mängd adliga grafkapell vid landskyrkor (hos oss vanligen kallade grafkor). I vissa kyrkor ha genom tillbyggande af dylika kapell slutligen uppstått nya sidoskepp, t. ex. i Strängnäs domkyrka. Men jämväl för dessa tillbyggnader är ofta den runda eller månghörniga formen använd, i synnerhet under den nyare tiden. — Af en annan art än de nu nämnda äro de i större anläggningar inbyggda och till dessas ursprungliga plan hörande kapell, som t. ex. följa de stora katedralernas sidoskepp och koromgång samt öppna sig mot dessa. De förra kallas sido-, de senare kor- l. apsidialkapell (jfr Apsis). De inrymde under medeltiden i allmänhet särskilda altaren, egnade åt vissa helgon, men kunde tillika tjäna som grafkapell eller användas för andra ändamål. Bland svenska kyrkor har domkyrkan i Uppsala (se fig.) både sido- och korkapell; Linköpings domkyrka och Varnhems klosterkyrka ha korkapell, Strängnäs domkyrka sidokapell. Till de in- eller sammanbyggda kapellen