påtryckt en elektrisk laddning, ändrar sin ytspänning och därmed äfven, om tillfälle finnes, sin ytas storlek, så måste, om en kvicksilfvermassas yta på annat sätt ändras, i allmänhet elektriska laddningar uppstå. Han lät för pröfning af denna slutsats kvicksilfver droppa ur ett kapillärrör och fann, att en sådan droppande kvicksilfvermassa (en ”dropp-elektrod”) verkligen visade en elektromotorisk kraft mot en i samma lösning befintlig, lugn kvicksilfveryta. Till förklaring af ändringen i kvicksilfrets ytspänning genom elektriska laddningar, positiva eller negativa, framställde H. v. Helmholtz (1879) den åsikten, att fenomenet beror därpå, att de elektriska laddningarna, positiva eller negativa, repellera hvarandra och därigenom söka tänja ytan, d. v. s. minska ytspänningen. Enligt denna åsikt, som blifvit allmänt antagen, skulle följaktligen en kvicksilfveryta i oladdadt tillstånd, då den således ej eger någon potentialdifferens gentemot vätskan, visa maximum af ytspänning. Ett ytterligare betydligt framsteg till förklaring af de kapillärelektriska fenomenen gjordes, då W. Nernst (1896) tillämpade sin teori för metallernas elektrolytiska lösningstryck på dessa fenomen. Enligt sagda teori beror potentialdifferensen mellan en metall och en lösning på förhållandet mellan metallens elektrolytiska lösningstryck, d. v. s. dess sträfvan att utsända metall-ioner, och osmotiska trycket hos ifrågavarande metall-ioner i lösningen, hvilket i sin tur är proportionellt mot dessa metall-ioners koncentration. En positiv laddning hos en metall i beröring med en saltlösning förorsakas af små mängder af ur lösningen afskilda metall-ioner, en negativ åter af ett öfverskott af negativa elektroner, som kvarlämnats, i fall metallens lösningstryck är så stort, att den förmår i lösningen utsända positivt laddade metall-ioner. För de kapillärelektriska företeelserna är alltså den tillfälliga mängden af kvicksilfver-ioner, som med hjälp af luftens syre kommit in i lösningen, af afgörande betydelse, och häraf följer, att, om man vill ha rena och tydliga försöksresultat, man ej bör låta så att säga slumpen bestämma denna koncentration af kvicksilfver-ioner, utan genom tillsats af kvicksilfversalt åstadkomma en väl definierad lösning. Denna förut förbisedda omständighet har betydligt bidragit att bringa reda i de förut delvis mycket motsägande experimentella undersökningarna på detta område. En kapillärelektrometer är enligt Nernsts teori således ingenting annat än en kvicksilfvervoltameter, där, i följd af den långsamma diffusionen i det fina kapillärröret, betydande koncentrationsändringar i afseende på kvicksilfver-ioner kunna åstadkommas i närheten af den lilla kvicksilfverytan. Tidigare, innan man hade någon åsikt om uppkomsten af den elektromotoriska kraften vid beröring mellan metall och vätska, betraktade man, felaktigt, ofta kapillärelektrometern som en strömfri apparat. ”Kvicksilfverhjärtats” verksamhet förklaras så, att under inverkan af det syrerika kromatet och svafvelsyran en afsevärd mängd kvicksilfversulfat bildas, så att på kvicksilfvermassan kvickslifver-ioner utfällas och att den laddas positivt. Vid beröring med järnet utfälles kvicksilfver igen ur lösningen, laddningen minskas, och ytspänningen ökas, så att droppen drager sig tillbaka från järnspetsen. Sedan kontakten sålunda brutits, tillströmmar lösning, ytspänningen sjunker igen, och kontakten återställes, hvarefter spelet börjar på nytt, resulterande i en liflig, pulserande rörelse hos kvicksilfret. Och en droppelektrods elektromotoriska kraft förklaras genom de koncentrationsändringar med afseende på kvicksilfversalt, som framkallas, då enligt den Nernstska teorien vid de nybildade dropparna kvicksilfver-ioner, till upprätthållande af den normala spänningen, antingen utfällas på dropparna eller utsändas i lösningen, allteftersom kvicksilfver-ionernas osmotiska tryck i lösningen är större eller mindre än kvicksilfrets lösningstryck. Riktigheten af denna uppfattning, d. v. s. att sådana koncentrationsändringar faktiskt uppstå i lösningen, har bevisats af W. Palmær, som äfven därpå grundat en metod att uppsöka lösningar, gentemot hvilka kvicksilfret ej antager någon laddning alls, d. v. s. visar potentialdifferensen 0 mot lösningen, hvarigenom den länge omstridda frågan om de rätta värdena på de enstaka potentialdifferenserna mellan en metall och en lösning skulle vara utredd, i det att ett element, kombineradt af en dylik noll-elektrod och en annan metall, skall gifva en elektromotorisk kraft, som är lika med potentialdifferensen mellan den sistnämnda metallen och lösningen. Vissa sekundära kapillärelektriska företeelser, såsom den Lippmannska kurvans något osymmetriska form äfvensom den omständigheten, att maximum af ytspänning icke är lika i alla lösningar, äro ännu icke tillräckligt förklarade. P—r. Kapillärelektrometer, fys. Se Elektrometer, sp. 361, och Kapillärelektricitet. Kapillärer, anat. Se Kapillarkärl. Kapillärkonstant, fys. Se Kapillaritet. Kapillärrör (jfr Kapillar), fys. Se Hårrör. Kapillärt vatten (se Kapillar), landtbr. fys., det vatten, som uppsuges uti de fina (kapillära) hålrummen i jorden, är af stor betydelse, emedan växterna däraf hufvudsakligen fylla sitt behof af fuktighet, ty deras rötter nedtränga i allmänhet icke till det i jorden stående eller rinnande grundvattnet. Den höjd, till hvilken den kapillära ledningen kan suga upp vattnet, växlar mycket, beroende på jordens finkornighet eller täthet, så att det kapillära vattnet i tät lera kan nå ända till öfver 2 m., i grof sand till blott 1/10 så högt. Ju finare porerna äro, desto högre, men ock desto långsammare stiger det kapillära vattnet. Genom vältning ökas matjordens kapillära ledning, genom harfning och annat luckringsarbete upphäfves den. Därför är regel vid jords bearbetning, att jorden bör vältas, för att vattnet skall stiga upp till växternas rötter, men hållas lucker i ytan, för att vattnet skall stiga upp i beröring med luften och gå förloradt genom afdunstning. Jfr Hydrostatiskt vatten och Hygroskopiskt vatten. H. J. Dft. Kapiolani-orden, hawaiisk orden. Se Ordnar. Kapital (af lat. caput, hufvud) har varit användt och användes ännu i det dagliga lifvet i många olika betydelser. En af de ursprungligaste, den af kreatursbesättning (på en landtegendom), är numera föråldrad, men återfinnes i fr. cheptel och i eng. cattle. Däremot användes ordet kapital fortfarande för att beteckna t. ex. förmögenhet i allmänhet, förmögenhet, som ger inkomst, en summa penningar, ”hufvudstolen” af ett lån eller en fordran (i motsats till räntan), kunskaper och skicklighet (”andligt kapital”) o. s. v. — Äfven i den ekonomiska vetenskapen