Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapetinger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
påtryckt en elektrisk laddning, ändrar sin
ytspänning och därmed äfven, om tillfälle
finnes, sin ytas storlek, så måste, om
en kvicksilfvermassas yta på annat sätt
ändras, i allmänhet elektriska laddningar
uppstå. Han lät för pröfning af denna slutsats
kvicksilfver droppa ur ett kapillärrör och
fann, att en sådan droppande kvicksilfvermassa
(en ”dropp-elektrod”) verkligen visade en
elektromotorisk kraft mot en i samma lösning
befintlig, lugn kvicksilfveryta. Till förklaring
af ändringen i kvicksilfrets ytspänning genom
elektriska laddningar, positiva eller negativa,
framställde H. v. Helmholtz (1879) den åsikten,
att fenomenet beror därpå, att de elektriska
laddningarna, positiva eller negativa, repellera
hvarandra och därigenom söka tänja ytan,
d. v. s. minska ytspänningen. Enligt denna åsikt,
som blifvit allmänt antagen, skulle följaktligen
en kvicksilfveryta i oladdadt tillstånd, då
den således ej eger någon potentialdifferens
gentemot vätskan, visa maximum af ytspänning. Ett
ytterligare betydligt framsteg till förklaring
af de kapillärelektriska fenomenen gjordes,
då W. Nernst (1896) tillämpade sin teori
för metallernas elektrolytiska lösningstryck
på dessa fenomen. Enligt sagda teori beror
potentialdifferensen mellan en metall och
en lösning på förhållandet mellan metallens
elektrolytiska lösningstryck, d. v. s. dess
sträfvan att utsända metall-ioner, och osmotiska
trycket hos ifrågavarande metall-ioner i
lösningen, hvilket i sin tur är proportionellt
mot dessa metall-ioners koncentration. En
positiv laddning hos en metall i beröring med
en saltlösning förorsakas af små mängder af ur
lösningen afskilda metall-ioner, en negativ åter
af ett öfverskott af negativa elektroner, som
kvarlämnats, i fall metallens lösningstryck
är så stort, att den förmår i lösningen
utsända positivt laddade metall-ioner. För de
kapillärelektriska företeelserna är alltså den
tillfälliga mängden af kvicksilfver-ioner, som
med hjälp af luftens syre kommit in i lösningen,
af afgörande betydelse, och häraf följer, att,
om man vill ha rena och tydliga försöksresultat,
man ej bör låta så att säga slumpen bestämma
denna koncentration af kvicksilfver-ioner, utan
genom tillsats af kvicksilfversalt åstadkomma en
väl definierad lösning. Denna förut förbisedda
omständighet har betydligt bidragit att bringa
reda i de förut delvis mycket motsägande
experimentella undersökningarna på detta
område. En kapillärelektrometer är enligt
Nernsts teori således ingenting annat än en
kvicksilfvervoltameter, där, i följd af den
långsamma diffusionen i det fina kapillärröret,
betydande koncentrationsändringar i afseende på
kvicksilfver-ioner kunna åstadkommas i närheten
af den lilla kvicksilfverytan. Tidigare,
innan man hade någon åsikt om uppkomsten af
den elektromotoriska kraften vid beröring
mellan metall och vätska, betraktade man,
felaktigt, ofta kapillärelektrometern som
en strömfri apparat. ”Kvicksilfverhjärtats”
verksamhet förklaras så, att under inverkan
af det syrerika kromatet och svafvelsyran en
afsevärd mängd kvicksilfversulfat bildas, så
att på kvicksilfvermassan kvickslifver-ioner
utfällas och att den laddas positivt. Vid
beröring med järnet utfälles kvicksilfver igen ur
lösningen, laddningen minskas, och ytspänningen
ökas, så att droppen drager sig tillbaka från
järnspetsen. Sedan kontakten sålunda brutits,
tillströmmar lösning, ytspänningen sjunker igen,
och kontakten återställes, hvarefter spelet börjar
på nytt, resulterande i en liflig, pulserande
rörelse hos kvicksilfret. Och en droppelektrods
elektromotoriska kraft förklaras genom de
koncentrationsändringar med afseende på
kvicksilfversalt, som framkallas, då enligt den
Nernstska teorien vid de nybildade dropparna
kvicksilfver-ioner, till upprätthållande af
den normala spänningen, antingen utfällas
på dropparna eller utsändas i lösningen,
allteftersom kvicksilfver-ionernas osmotiska
tryck i lösningen är större eller mindre än
kvicksilfrets lösningstryck. Riktigheten
af denna uppfattning, d. v. s. att sådana
koncentrationsändringar faktiskt uppstå
i lösningen, har bevisats af W. Palmær,
som äfven därpå grundat en metod att uppsöka
lösningar, gentemot hvilka kvicksilfret ej
antager någon laddning alls, d. v. s. visar
potentialdifferensen 0 mot lösningen, hvarigenom
den länge omstridda frågan om de rätta värdena
på de enstaka potentialdifferenserna mellan
en metall och en lösning skulle vara utredd,
i det att ett element, kombineradt af en dylik
noll-elektrod och en annan metall, skall gifva
en elektromotorisk kraft, som är lika med
potentialdifferensen mellan den sistnämnda
metallen och lösningen. Vissa sekundära
kapillärelektriska företeelser, såsom den
Lippmannska kurvans något osymmetriska form
äfvensom den omständigheten, att maximum af
ytspänning icke är lika i alla lösningar,
äro ännu icke tillräckligt förklarade.
P—r.
Kapillärelektrometer, fys. Se Elektrometer,
sp. 361, och Kapillärelektricitet.
Kapillärer, anat. Se Kapillarkärl.
Kapillärkonstant, fys. Se Kapillaritet.
Kapillärrör (jfr Kapillar), fys. Se Hårrör.
Kapillärt vatten (se Kapillar), landtbr. fys.,
det vatten, som uppsuges uti de fina (kapillära)
hålrummen i jorden, är af stor betydelse,
emedan växterna däraf hufvudsakligen fylla sitt
behof af fuktighet, ty deras rötter nedtränga i
allmänhet icke till det i jorden stående eller
rinnande grundvattnet. Den höjd, till hvilken
den kapillära ledningen kan suga upp vattnet,
växlar mycket, beroende på jordens finkornighet
eller täthet, så att det kapillära vattnet i tät
lera kan nå ända till öfver 2 m., i grof sand
till blott 1/10 så högt. Ju finare porerna äro,
desto högre, men ock desto långsammare stiger
det kapillära vattnet. Genom vältning ökas
matjordens kapillära ledning, genom harfning
och annat luckringsarbete upphäfves den. Därför
är regel vid jords bearbetning, att jorden bör
vältas, för att vattnet skall stiga upp till
växternas rötter, men hållas lucker i ytan,
för att vattnet skall stiga upp i beröring med
luften och gå förloradt genom afdunstning. Jfr
Hydrostatiskt vatten och Hygroskopiskt vatten.
H. J. Dft.
Kapiolani-orden, hawaiisk orden. Se Ordnar.
Kapital (af lat. caput, hufvud) har varit
användt och användes ännu i det dagliga lifvet i
många olika betydelser. En af de ursprungligaste,
den af kreatursbesättning (på en landtegendom),
är numera föråldrad, men återfinnes i fr. cheptel
och i eng. cattle. Däremot användes ordet kapital
fortfarande för att beteckna t. ex. förmögenhet
i allmänhet, förmögenhet, som ger inkomst,
en summa penningar, ”hufvudstolen” af ett
lån eller en fordran (i motsats till räntan),
kunskaper och skicklighet (”andligt kapital”)
o. s. v. — Äfven i den ekonomiska vetenskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
