de pariga blodkärl, som hos fiskarna föra blodet från hufvud (främre kardinalvener) och bål (bakre kardinalvener) till hjärtat. Hos människan liksom hos alla andra högre ryggradsdjur återfinnas samma kärl på fosterstadiet, medan de hos den fullmogna individen till största delen tillbakabildats och ersatts af andra blodådror. L—e. Kardiograf (af grek. kardia, hjärta, och grafein, skrifva), med., apparat, som registrerar hjärtstöten (se Hjärtat, sp. 863) och hvars kurva benämnes kardiogram, hjärtstötskurva. Apparaten (se fig.) utgöres af en pelott (p å fig.), som anbringas å det ställe af bröstkorgen, där hjärtstöten iakttages. Pelotten är förbunden med en gummimembran, som är utspänd öfver en metalldosa, hvilken i sin ordning medelst en gummislang är förbunden med en skrifkapsel. Pelottens rörelse öfverföres medelst den i apparaten inneslutna luften på skrifkapselns membran. Jfr Pulslära. J. E. J—n.

Mareys kardiograf. (1/2.)

Kardiogram (se Kardiograf), hjärtstötskurva. Å fig. är den öfre kurvan en pulskurva från halspulsådern och den undre en hjärtstötskurva. Båda äro skrifna samtidigt.

Pulskurva och hjärtstötskurva, skrifna samtidigt. (Förminsk.)

Kardioid, mat. Om en cirkel rullar utan glidning på en annan fast cirkel med lika stor radie och om man på den rörliga cirkelns periferi tager en punkt, så beskrifver denna punkt en kroklinje, som kallas kardioid. Kardioiden är ett specialfall af epicykloiden och har erhållit sitt namn på grund af det hjärtformiga utseendet (af grek. kardia, hjärta och eidos, utseende). Den kan för öfrigt äfven anses som ett speciellt slag af Pascals snäcka (se d. o.) samt eger i optiskt hänseende den egenskapen att vara katakaustika (brännlinje) till de strålar, som, utgående från en punkt på en cirkelperiferi, reflekteras mot samma periferi. (I. F.) Kardiorexi (af grek. kardia, hjärta, och rexis, bristning), med., hjärtbristning, hjärtruptur (ruptura cordis). Genom åtskilliga sjukliga förändringar (fettdegeneration, infarktbildningar, svulster m. m.) bli hjärtats väggar skörare än normalt. I sällsynta fall händer det under sådana förhållanden, att ögonblicklig död inträffar därigenom, att hjärtväggen brister. Den närmast framkallande orsaken är vanligen någon ansträngning, som ökat blodtrycket i hjärtat, såsom krystning, lyftning, uppstigande för trappor o. d. F. B. (G. F—r.) Kardis (lett. Kärdi), gods i Lais socken, Dorpatska kretsen, i norra Livland, nära gränsen mot Estland. Där afslöts 21 juni 1661 mellan Sverige och Ryssland en fred, som hufvudsakligen var en stadfästelse af freden i Stolbova. Karditis (af grek. kardia, hjärta) l. Pankardit (af grek. pas, all), med., en inflammatorisk förändring i hjärtat, som intresserar hjärtväggens alla lager. Hos oss användes termen hufvudsakligen i sammanställningarna perikardit, inflammation af hjärtats yttre beklädande hinna (pericardium), endokardit, inflammation af den inre hinnan (endocardium), och myokardit, inflammation i hjärtmuskeln. Se Vidare Hjärtsjukdomar. F. B. (G. Fr.) Karditsa. 1. Grekisk nomos (förvaltningsområde), omfattande sydvästra delen af Tessalien. 2,647 kvkm. 92,941 inv. (1907). — 2. Hufvudstad i ofvannämnda nomos, vid en biflod till Salambria och vid järnvägen Belestinos—Kalampaka. Omkr. 10,000 inv. Viktigt handelscentrum för en stor del af den västra tessaliska slätten. J. F. N. Kardläder. Se Kardning. Kardning, text., en behandling, som ull, bomull och åtskilliga andra spånadsämnen måste undergå, innan de kunna spinnas till garn. Kardningen afser dels att så fullständigt som möjligt särskilja de hoptofvade eller orediga spånadsfibrerna från hvarandra och i någon mån parallellisera dessa, dels att af de sålunda utbredda fibrerna bilda så jämna och homogena tågor (slubbgarn, se sp. 924, slivers, se sp. 927) som möjligt; dessa ombildas genom efterföljande sträckning och snoning i spinnmaskinen till hållbart garn. Kardningen, som sker antingen för hand eller med maskin, består däri, att materialet bearbetas mellan två ytor, som äro tätt besatta med fina tänder (kardnock). Nocktänderna, af järn- eller ståltråd, äro böjda två och två och från baksidan instuckna genom ett band af läder eller af mångdubbelt, med kautschuk hoplimmadt bomullstyg, som utgör bottnen till det s. k. kardläder, hvarmed de kardande ytorna äro beklädda. Handkardor ha små, platta ytor och föras medelst handtag (jfr äfven stockkarda i art. Hargreaves). Vid maskinkardning äro kardytorna mycket större, hvarjämte åtminstone den ena alltid är cylindrisk, under det att den andra kan vara antingen plan eller cylindrisk. Fig. 1 utgör en schematisk bild af en ullkardmaskin af enkelt slag. Ullen, som för hand eller af en automatisk anordning utbredes på den ändlösa matarduken, D, införes mellan ett par med sågtandsformig s. k. bandnock beklädda valsar (entré- l. matarvalsar), från hvilka den stora, med vanlig kardnock beklädda cylindern, C, griper flockarna. Mycket nära intill cylindern äro åtskilliga valsar, A och V (arbetsvalsar och vändarvalsar eller korteligen ”arbetare” och ”vändare”), lagrade. Fig. 2 tjänar till förtydligande af dessa valsars verkningssätt, som är följande. Ulltappar, som af