flordelningsapparater, som sett dagen, är den af Célestin Martin i Verviers uppfunna remflordelaren (fr. continu diviseur à lanières, se fig. 3). Här finnas två med jämbreda spår försedda delningsvalsar af gjutjärn, DD¹; i dessas spår framgå små ändlösa remmar, RR¹, hvilka af andra valsar, vv, ledas så, att hvarannan rem går från den undre delningsvalsen uppåt, hvarannan från den öfre delningsvalsen nedåt. (På återvägen är hvarje rem vriden ett halft hvarf, så att den går på kant mellan de mötande remmarna och ej behöfver komma i beröring med dessa.) Då remmarna vid delningsvalsarnas beröringslinje fullständigt utfylla de nedsvarfvade spåren, blir det från kamvalsen kommande ullfloret stadigt inklämdt och framdraget liksom mellan två släta valsar; men allteftersom valsarna och remmarna röra sig framåt, måste floret delas till band, som medfölja remmarna uppåt och nedåt. Dessa band gripas sedermera af de läderbeklädda byxvalsarna, bb, hvilka knåda dem till runda slubbgarnsändar. Efter utgången från byxvalsarna lindas stubbändarna kring några trästafvar, hvilka under namn af slubbgarnsbobiner sedermera föras till spinnmaskinen. En senare variation af remflordelaren eger — i stället för de många småremmarna — endast en enda lång ändlös rem, hvilken börjande vid maskinens ena sida ledes kring de båda delningsvalsarna och ett par smalare ledvalsar i många 8-formiga hvarf småningom bort till den andra sidan, hvarifrån den går direkt tillbaka till utgångspunkten. Fig. 4—6 visa ett stort modernt kardverk af svensk tillverkning, öfverst synes förskrubbeln (fig. 4) med automatisk mataranordning, i midten (fig. 5) renskrubbeln, dit vadden föres automatiskt från förskrubbeln; längst ned (fig. 6) är slubben med flordelaren. (I verkligheten stå de tre maskinerna naturligtvis bredvid hvarandra.) Stundom använder man automatisk vaddöfverföring äfven mellan 2:a och 3:e maskinen.

Fig 4. Förskrubbel.

Fig 5. Renskrubbel.

Fig. 6. Slubb.

[Bildtext] Fig. 4—6. Modernt kardverk för ull.

Fig. 7. Bomullskardmaskin med vandrande kardor.

För bomullskardning användas maskiner af olika slag: dels valskardmaskiner, som till byggnad och verkningssätt likna en enkel ullkardmaskin, dels top- l. flatkardmaskiner, dels ock kombinationer af båda systemen. Valskardorna äro mycket produktiva, men lämna icke så fint resultat som flatkardorna, emedan fibrerna ofta bli omvikta, när vändarvalsen, V (se fig. 2), skall återlämna dem till cylindern, C. Flatkardmaskinerna ega inga arbets- och vändarvalsar; i de förras ställe finnes ett större antal platta kardskifvor, hvilande nära intill den roterande cylindern. Dessa flatkardor äro antingen stationära eller vandrande. I förra fallet upplyftes en och en då och då i och för putsning antingen för hand eller automatiskt. Den automatiska putsningen af stationära flatkardor kräfver en ganska komplicerad mekanism, i synnerhet som de främre kardorna behöfva putsas oftare än de bakre. Vid maskiner med vandrande kardor (eng. revolving flat cards; se fig. 7) äro samtliga flatkardor (till ett antal af 50 à 100 eller därutöfver) förenade till en ändlös kedja och glida långsamt på ett par bågar mycket nära cylinderns kardnock. När de utfört sitt kardningsarbete mot något mer än 1/3 af cylinderomkrefsen, föras de i upp- och nedvänd ställning tillbaka öfver några ledrullar och undergå samtidigt putsning af en enkel mekanism (en liten gungande kam och en roterande spiralborste). De kunna slipas eller smärglas, utan att löstagas från maskinen. Maskiner, som ega både vals- och flatkardor, äro produktiva och lämna ett slätare garn än maskiner med enbart valskardor. Vid bomullskardning låter man det från kamvalsen (här, d. v. s. i