bomullsfabriker, vanligen kallad doffer) afkammade floret ledas genom en tratt och i form af en 20 à 40 mm. bred tåga (sliver) uppsamlas i en hög, smal kanna. Till grofva garnnummer är en kardning till fyllest, men till finare nummer behöfvas två kardningar. I sistnämnda fall sammanföres en mängd slivers från förkardan och vecklas i en särskild maskin (Derby-doubler) kring en vals, som sedermera bringas till finkardan, d. v s. den andra kardmaskinen. Se vidare Bomullsindustri. G. A. W. Kardnock, text. Se Kardning. Kardol [-då̄l], bot. farm. Se Acajou. Kardonen, bot. Se Cynara. Kardorff, Wilhelm von, tysk politiker, f. 1828 i Neustrelitz, d. 21 juli 1907 i Niederwabnitz (Schlesien), tog redan 1853 afsked från ämbetsmannabanan och blef riddargodsegare i Schlesien, var 1884—95 landtråd, satt 1866—76 och 1888—97 i preussiska landtdagens deputeradekammare och tillhörde tyska riksdagen från 1867 till kort före sin död som medlem af rikspartiet. K. var ifrig protektionist, deltog 1876 i grundandet af Zentralverband deutscher industrieller och slöt sig på 1890-talet till Bund der landwirte, hvarur han dock utträdde, när dess styrelse uppträdde emot 1902 års tulltariff. K:s namn är politiskt närmast förknippadt med det af vänsterpartierna häftigt bekämpade förslag om tariffens behandling i klump (”antrag Kardorff”), som blef riksdagens beslut 11 dec. 1902 och möjliggjorde den starkt protektionistiska tariffens antagande några dagar senare. V. S—g. Kardtisteln, bot. Se Dipsacus. Karduan, förvrängd form för korduan (fr. cordouan, sp. cordoban, hörande till staden Córdova), ett slags logarfvadt läder, som urspr. skall ha beredts af araber i Córdova och däraf fått sitt namn. Se Läder. Karducher. Se Kurderna. Kardull, finhårig, kort och krusig ull, som lämpar sig till förfärdigande af klädesartade, valkade tyg med filtaktig yta, såsom kläde, flanell, fris, kasimir etc. Kardull bör utsträckt vara kortare än 100 mm. Jfr Appretera, Kamull och Ull. (G. A. W.) Karduniaš, namn på Babylonien (se d. o., sp. 574). Kardus (it. cartoccio, strut, af lat. charta, papper), ett vanligen af papper eller papp förfärdigadt och med fabriksmärke försedt omhölje för en viss kvantitet tobak, tändstickor, krut, hagel e. d.; den i detta omhölje förvarade kvantiteten tobak, hagel etc. — Kardus, som innesluter en för ett kanonskott afvägd krutmängd (jfr Laddning), gjordes förr af papp, ylletyg eller tältduk, numera af silkesaffallstyg eller ännu hellre af tyg tillverkadt af krut. Af vikt är nämligen, att kardustyget fullständigt förbrinner samt om möjligt äfven bidrar till gasutvecklingen. G. af Wdt. Karduspapper (se Kardus), ett slags groft, gulbrunt omslagspapper. Kare (isl. Kári), nord. myt., son till Fornjot (se d. o.), vindens gud, troligen samma ord som svenska kåre, vindkåre, hvaraf sjömansuttrycket: Blås Kajsa! torde vara en skämtsam förvrängning. Som mansnamn är det förkortning af sammansatta namn, t. ex. Styrkar, och motsvaras af kvinnonamnet Kara (isl. Kára). B—e. Kareby, socken i Göteborgs och Bohus län. Inlands södre härad. 3,655 har. 1,205 inv. (1909). K. bildar med Romelanda ett regalt pastorat i Göteborgs stift, Älfsyssels södra kontrakt. Karéer, judisk sekt. Se Karaiter.

Karelens vapen.

Karelen (fi. Karjala). 1. I inskränkt mening finskt landskap med titel hertigdöme, näst Österbotten Finlands största landskap, är beläget mellan 60° 10′—63° 50′ n. br. samt 27° 20′—32° 47′ ö. lgd (fr. Greenw.). Det gränsar i n. till Österbotten, där vattendelaren mellan Ladogas och Bottenvikens tillflöden, äfven kallad Suomenselkä, är naturlig gräns, i n. ö. och ö. till guv. Olonets i Ryssland, i s. till Systerbäck och Finska viken samt i v. till Nyland och Savolaks. Största längden, i n. v. och s. ö., är omkr. 430 km. Bredden växlar mellan 180 och 90 km. Arealen är omkr. 53,000 kvkm., hvaraf 6,500 kvkm. upptagas af vatten. K. utgör det finska sjölandets sydöstra sluttning, till följd hvaraf vattendragen löpa i sydlig och sydöstlig riktning. I östligaste delen upprinna några smärre tillflöden till Onega, men det öfvervägande flertalet vattendrag utfaller i det sydöstra finska vattensystemets centralsjö, Saimen. Den största af hithörande sjöar är Pielisjärvi (95 m. ö. h.), som genom den kanaliserade Pielisälf utfaller i Pyhäselkä. Ö. om Pielisjärvi, mellan ryska gränsen och Suomenselkä, höjer sig landet till mer än 150 m. ö. h. Vattendelaren, äfven kallad Maanselkä, faller inom guv. Olonets. Landet sänker sig småningom mot Ladoga och Finska viken, vid hvilka och mellan hvilka något kuperade lågländer utbreda sig. I norra K. genomstrykes landet af medelhöga (200—300 m. ö. h.) bergryggar, gående i riktning n. v.—s. ö., hvilka ge landskapet ett i stort sedt strimmigt utseende. Flera långa rullstensåsar draga genom K., hufvudsakligast i riktningen n. n. v.—s. s. ö. En lång ås med flera biåsar går ö. om Joensuu till Ladogas strand vid ryska gränsen. De två stora sydfinska ändmoränerna komma ö. om Saimen in i K. Den nordligare afbrytes vid Joensuu, men uppträder åter i östra K. Den södra, kallad Salpausselkä, upplöses nära Värtsilä bruk. Ännu en stor ändmorän, Jaamankangas, sträcker sig s. om Höytiäinen sjö. Namnet Salpausselkä (”fördämningsåsen”) syftar på, att denna höjdsträckning bildar ett, endast vid Imatra genombrutet, stängsel mellan de inre sjöarna och hafvet. Jordmånen utgöres i allmänhet af en med småsten blandad sandmylla, som endast genom flitig skötsel blir gifvande. Lerjord finnes dels som svårbrukad jäslera, dels äfven som fruktbar lermylla längs stränderna af Finska viken, Ladoga och Vuoksen. Marken är i synnerhet i n. alltigenom kuperad. På de många, långsamt sluttande bergryggarna (”vaarat”) och vid sjöstränderna ligga byarna och åkrarna; de trånga dalsänkningarna äro fyllda af kärr, mossar och gungfly. Landskapets östligaste nejder, i synnerhet socknarna Suojärvi och