James Gillray (1757—1815) och Thomas Rowlandson (1756—1827), båda utmärkta genom sitt sinne för det drastiska, hvilken egenskap äfven blir kännetecknande för deras närmaste efterföljare, George Cruikshank (1792—1878). Däremot bär den engelska karikatyren under drottning Viktorias tid snarast prägeln af torr humor och trygg verklighetsiakttagelse. Tidningen ”Punch” (som uppsattes 1841) intager under hela perioden en dominerande ställning. Bland medarbetarstaben äro att anföra John Leech (1817—64) och Charles Keene (1823—91), samt den modernt drastiske Phil May (1864—1903). I Tyskland har under 1800-talet karikatyren haft sitt högkvarter i de två Münchenskämttidningarna ”Fliegende blätter” och ”Simplicissimus”. Den förra, uppsatt 1844 af Kaspar Braun, var att börja med frisinnadt politisk, men öfvergick efter något mer än ett årtionde till den neutralt humoristiska hållning den ännu intar. Många af Tysklands bästa karikatyrtecknare ha i ”Fliegende blätter” offentliggjort sina bilder. Så Karl Spitzweg, Moritz von Schwind, Wilhelm Busch (1832—1908) och Adolf Oberländer (f. 1845). De två siste äro typiska och ypperliga representanter för gemytligt tyskt skämtlynne. Busch utbildade en originell, rask och förenklad teckningsstil, stegrande de än satiriska, än fridsamma bildernas verkan. Oberländer är en af de mångsidigaste och idérikaste af alla skämttecknare. I synnerhet förtjäna hans parodiska härmningar af barnens teckningskonst och hans godmodiga bilder ur djurlifvet att uppmärksammas. ”Simplicissimus” (namnet efter en skälmroman från trettioåriga krigets tid), uppsatt 1896, kännetecknas af en utprägladt radikal färg och en modernt konstnärlig hållning. Flertalet af dess illustrationer äro tryckta i flera färger. Bland tecknarna äro Thomas Theodor Heine, E. Thöny, Bruno Paul, R. Wilke, norrmannen O. Gulbransson och bulgaren Pascin. Hvar och en af dessa har sin speciella stil, alla veta att behandla karikatyren, ej blott så, att den roar och gisslar, utan äfven så, att den vinner en dekorativ skönhet. De äro i sistnämnda hänseende rätt mycket påverkade af Japan, i hvilket land skämtteckningen har gamla och förnämliga anor. Af de skandinaviska länderna är det egentligen Sverige, som har att uppvisa en egenartad skola af karikatyrister. Vi ha då ej att tänka på Sergels och K. A. Ehrensvärds bekanta groteska ritningar, på deras efterföljare i nyantik stil, Per Nordquist, eller på den tafatte Hjalmar Mörner. Det är Albert Engström (f. 1869), som först af alla funnit en personlig och värdefull stil för en individuellt färgad, men samtidigt äktsvensk skämtbild. Styrkan i hans konst är ett framhållande af det väsentliga hos hvarje karaktär, afpassandet af teckningssättet efter motivet och den förträffliga dekorativa verkan af hvarje blad. Jämte Engström må af svenska skämttecknare framhållas Knut Stangenberg (f. 1871), Oskar Anderson (1877—1906), Anders Forsberg (f. 1871), Hilding Nyman (f. 1870), Torsten Schonberg (f. 1882) och A. M. Adlercreutz (P-son, f. 1868). Flertalet af dessa har väl lärt mycket af Engström, ehuru de vetat nyttja lärdomarna hvar och en efter sin art. En äldre generation och en äldre skola tillhör däremot den mera torrt och enformigt, ehuru med god blick för porträttkaraktärer tecknande Edv. Forsström (f. 1854). Af stort konsthistoriskt och psykologiskt intresse är att iakttaga de metoder, med hvilka karikatyrens mästare under olika tider och i olika länder arbetat, hvilka drag de särskildt funnit tacksamma att öfverdrifva. Man finner då, att en mera naiv konst alltid älskat öfverdrifva näsans form, kroppens och ansiktets fetma och magerhet m. fl. i ögonen fallande, rent utvärtes egendomligheter, medan en djupare uppfattning och en högre konstnärlighet kräft framhäfvandet af finare och mera betydelsefulla skiftningar i de karikerades väsen. Karikatyren är väl att skilja från det vidare begreppet skämtbild. Litt.: Th. Wright, ”A history of caricature and grotesque in literature and art” (2.a uppl. 1875), Champfleury, ”Histoire générale de la caricature” (1865—85), E. Fuchs, ”Die karikatur der europäischen völker vom altertum bis zur neuzeit” (2:a uppl. 1902) och Carl G. Laurin, ”Skämtbilden och dess historia i konsten” (1908). A. L. R. Karikatyrist (se Karikatyr), skämttecknare. Karikera (jfr Karikatyr), framställa någon eller något i karikatyr, vrångteckna; förlöjliga, komiskt öfverdrifva. Karim, persisk härskare. Se Persien (Historia). Karimataöarna, nederländsk ögrupp s. v. om Borneo, skild från öarna Banka och Billiton genom Karimatasundet, bestå af en större och ett hundratal mindre öar, med en sammanlagd areal af 222 kvkm. och omkr. 500 inv. Hufvudön har ett berg af 1,030 m. höjd och utmärker sig för stor landskapsskönhet liksom äfven öarna Panembangan och Serutu. Öarnas produkter äro järn, tenn, antimon, ätbara svalbon, rotting, trepang, agar-agar och välluktande träslag. J. F. N. Karin, fornarmenisk stad. Se Erzerum, sp. 852. Karin, förkortad namnform af Katarina (se d. o.). Karinais, kapell under S:t Mårtens imperiella pastorat, Finland, skall framdeles bilda egen kyrkoförsamling. Landareal 83 kvkm. Befolkningen, finsktalande, 1,542 pers. (1908). A. G. F. Karin Månsdotter. Se Katarina, svenska drottningar 5. Karins, S:t (fi. Kaarina l. Nummi), socken invid Åbo stad, Piikkis härad och domsaga, Åbo och Björneborgs län, Finland. Landareal, med Kakskerta kapell, 102 kvkm. Befolkningen i K. är finsktalande, 4,645 personer, i kapellet 563 pers. (1908). Bland egendomar i K. äro att märka Lemo, bekant från 1808 års krig, och Lill-Heikkila kungsgård. K. utgör med kapellet ett imperiellt pastorat af 2:a kl., Åbo ärkestift, Domprosteriet. A. G. F. Karinthin A. G. Werner, miner., ett mörkt hornblände ur eklogiter i Kärnten. A. Hng. Kariol, farm. Se Kummin. Karis (fi. Karja), socken af Raseborgs härad och domsaga, Nylands län, Finland. Landareal, med Svartå bruksförsamling och Snappertuna kapell, 354 kvkm. Befolkningen öfvervägande svensk i K. med Svartå 4,271, i Snappertuna mest svensk, 2,511 pers. (1908). Inom kapellförsamlingen ligga ruinerna af Raseborgs slott. K. utgör med