carricare, af lat. carrus, fordon, eg. lass, last, sedermera öfverlastning, öfverdrift), en skämtsamt öfverdrifven bildframställning i teckning, gravyr, målning eller skulptur. Ordet användes äfven om litterära skildringar af motsvarande art. Den konstnärliga karikatyren ser sin väsentligaste uppgift i framhäfvandet af det för en viss verklighet karakteristiska, det må vara i yttre eller inre afseende. Då emellertid det karakteristiska utgör det hufvudsakliga innehållet i stora grupper af konstskapelser och det löjliga man kan finna i en framställning är beroende af hvarje betraktares personliga smak, blir det svårt att exakt afgränsa karikatyrens område annat än genom hänvisning till den frambringande konstnärens afsikt, hvilken, äfven denna, kan vara svår att fastställa på ett bindande sätt. Af denna sista orsak och emedan bilden, med eller utan text, verkar starkare som agitationsmedel än endast ord, har karikatyren varit ett flitigt anlitadt och ej föraktligt vapen i konflikter af politisk, social och religiös art. Karikatyrens historia blir därför af belysande värde för ett intimare fattande af mänsklighetens utvecklingsgång i det hela. Karikatyrer ha funnits under så godt som alla konstperioder, alltifrån det gamla Egyptens tid till våra dagar och hos alla kulturfolk. Af den antika grekiska och romerska karikatyrkonsten äro endast helt få, ehuru märkliga rester bevarade, sammanhängande företrädesvis med teatern och myterna. Nämnas må en freskomålning i Fragnano i Italien, skildrande Æneas och hans familj i hundgestalter flyende ur Troja, och en groft på muren tecknad smädebild af en kristen, tillbedjande den korsfäste med åsnehufvud. Under medeltidens såväl tidigare som senare skeden möta vi ofta nog karikatyrer inströdda mellan manuskriptens eller kyrkornas högtidligt religiösa bildvärld. Det är drastiska satirer öfver alla stånd och klasser, ej sällan klädda i djursagans gestalt; det är också rena lustigheter, uttryckande sinnet för det naturliga för dess egen skull, en känsla, som väl kunde kufvas, men aldrig kväfvas. Under reformationstiden anlitas vrångbilden ifrigt af både anhängare och motståndare till den nya läran. Särskildt kändt är träsnittet ”påfveåsnan” från 1523. Flera af den italienska renässansens mästare ha tecknat karikatyrer. Lionardo da Vincis groteska ansiktsstudier ha dock knappast haft det löjliga till syfte, liksom de ej heller framkalla ett muntrande intryck. De äro snarare att anse som fysionomistiska och formella experiment. Däremot är Tizians i träsnitt återgifna teckning af Laokoongruppen med apor i st. f. människor en ren skämtbild. I Nederländerna frodades under 1500-talet en folkligt frisk karikatyrkonst, företrädd framför andra af Peeter Brueghel d. ä., som i kopparstuckna teckningar framställde ”sparbössornas och kassakistornas strid”, ”det feta och det magra köket”, ”de sju dödssynderna” och i målning åskådliggjorde, hur det tillgår i de late läckergommarnas rike. 1600-talets yppersta mästare på karikatyrens område var lothringaren Jacques Callot (1592—1635), som etsade groteska puckelryggar och tiggare samt figurer ur Commedia dell’ arte med virtuosmässig linjeföring och energisk karakteristik. Om denna i öfrigt så fulländade karikatyrkonst lider af en viss objektiv kyla, så präglas däremot 1700-talets bästa verk inom området af ett skarpt satiriskt syfte och en besk humor. Engelsmannen William Hogarth (1697—1764) har i sina målningar och kopparstick med en bjärt framträdande moralistton skildrat det förvända och lastbara lifvet i sin samtids England, en skökas och en rucklares utveckling o. d. Om än det ofta förekommande understrykandet af tendensen med äfven icke fullt konstnärliga medel verkar tröttande och osmakligt, fängslar Hogarth dock alltid intresset genom den lefvande skildringsgåfva, som ingenstädes förnekar sig, genom den humor, som kastar sitt skimmer öfver det eljest äcklande. Lika betecknande som Hogarth är för det engelska 1700-talslynnet, lika fullödigt representerar spanjoren Francisco Goya (1746—1828) sitt land och sin tid. Hans serier i akvatintaetsning Los caprichos (Infallen, 1793—98, utg. 1803) och Los proverbios (utg. först 1855) ge fantastiska och slående uttryck åt revolutionstidehvarfvets bittra hat mot despoti och prästvälde, åt pessimistisk romantik, som vämjes åt dumhet, småsinne och korruption. Andra serier, behandlande krigets förödelser och tjurfäktningsscener, falla ej inom karikatyrens område. Goya är som karikatyrkonstnär en mästare ej blott i att ge hvarje enskild figur dess starkt framhäfda egenart, utan jämväl i att förläna framställningen i sin helhet en starkt suggestiv hållning och en fulländad målerisk skönhet. Han har också blifvit af den största betydelse för den konstnärliga karikatyren under 1800-talet, i all synnerhet i Frankrike, medan Hogarth haft ett bestämmande inflytande på senare tiders karikatyr i England. Med 1800-talet, demokratiens och publicitetens århundrade, inträder för karikatyrkonsten ett nytt tidehvarf. Dess område inskränkes då ej mer till det grafiska flygbladet, utan omfattar en vidlyftig periodisk press, spridd i massupplagor bland alla samhällsklasser, och dess inflytande i de politiska striderna är ofta stort nog. I synnerhet gäller detta i Frankrike, hvars många inre kriser alla speglas i karikatyren. Den störste af de många utmärkte konstnärer, som där ställt sin begåfning i de politiska och sociala idéernas tjänst, är utan gensägelse Honoré Daumier (1808—79), alla tiders störste mästare på skämtbildens område. En godlynt humor, en flammande harm, en behärskad komik och en stor patetisk teckningskonst förenas hos denne snillrike bekämpare på en gång af småborgerlig trångbröstenhet och af bonapartistiskt svindleri. Hans karikatyrer utgåfvos dels i tidningarna ”La caricature” (den första regelbundet utkommande skämttidningen, började utkomma 1830) och ”Le Charivari” samt i lösa blad. De äro utförda i litografi. Till karikatyrens område kunna räknas också vissa teckningar af den ypperlige litografen, pseudonymen Paul Gavarni (1804—66; se denne). Af senare karikatyrkonstnärer i Frankrike torde i synnerhet böra nämnas Jean Louis Forain (f. 1852), pseudonymen Caran d’Ache (f. 1858; se Poiré) och Alexandre Théophile Steinlen (f. 1859). Den förstnämnde gisslar med iskall träffsäkerhet falheten och korruptionen i det moderna samhället, den andre eger utom galla också en godlynt humor, den sistnämnde är en mångsidig skildrare af det samtida Paris, med särskild sympati dröjande vid arbetarnas lif. Den engelska karikatyren under 1800-talet inledes af