Fig.1. Karl VIII Knutsson. Målad träskulptur (statyett) af Bernt Notke 1400-talet. (Gripsholms slott.)

konungen, nedlade K. sitt rikshöfvitsmannaskap; men redan på hösten s. å. hyllades han, sedan konung Erik begifvit sig till Visby, på ett riksmöte i Stockholm som riksföreståndare. Drotsen Krister Nilsson (Vase) arbetade emellertid för unionens upprätthållande och Eriks återinkallande. K. lyckades väl, sedan missnöjet kommit till öppet utbrott, tillfångataga och förödmjuka sin medtäflare, men dennes åsikter hyllades fortfarande af flera i rådet. Sedan i Danmark hertig Kristofer af Bajern blifvit vald till konung, ansåg sig K. därför ej längre kunna stå emot unionspartiet. Efter att i förläning ha betingat sig hela Finland och Öland, hvartill sedermera lades Svartsjö län, medgaf han 1440 Kristofers utväljande till konung. K. kom dock aldrig i full besittning af alla dessa stora län. Krister Nilsson gjorde svårigheter att afstå Viborg, och 1441 fråntog konungen honom Åbo slott. Den gunst, hvari han till en början stått hos konungen, som utnämnt honom till sin drots, hade nämligen upphört, och efter 1441 vistades han under hela Kristofers regering nästan uteslutande i Finland. Endast en gång var han öfver till Sverige, nämligen 1446, då han deltog i Gottlands-tåget och på Svartsjö firade sin dotter Kristinas bröllop med Erik Eriksson (Gyllenstierna). Så fort underrättelsen om Kristofers död (1448) hade framkommit till Finland, begaf sig K. öfver till Sverige och erhöll vid det efter hans ankomst anställda konungavalet (20 juni) de flesta rösterna. Vid valet skola visserligen lagens föreskrifter ej blifvit fullt iakttagna, men 28 juni hyllades han formligen vid Mora stenar och blef sedan krönt till konung. Hans första regeringsföretag, ett försök att återförvärfva Gottland, misslyckades genom Magnus Grens försumlighet och förräderi. Samtidigt sökte han vinna Norges krona samt blef äfven af det nationella partiet utvald och i Trondhjem krönt till konung 20 nov. 1449, men ett annat parti, som var förhärskande i den södra delen af Norge, hade under tiden hyllat danske konungen Kristian. Visserligen sökte K. med härsmakt göra sitt välde gällande äfven där, men redan efter några veckor afslöts ett stillestånd, hvari bestämdes, att med tvisten skulle anstå till kongressen i Halmstad, där äfven frågan om Gottland och öfriga tvistepunkter mellan Danmark och Sverige skulle afgöras. Vid detta möte, som hölls i början af maj 1450, förbundo sig de svenska ombuden, tvärtemot K:s föreskrifter, att söka förmå honom afstå från sina anspråk på Norge. Tvisten om Gottland skulle däremot afgöras på ett följande möte. Dessutom uppgjorde de en ny unionsakt, som vid endera eller båda konungarnas död skulle tillämpas. Motvilligt måste konungen på riksmötet i Arboga s. å. foga sig däruti; men den sammansvärjning, som några af ombuden ingått i syfte att inskränka hans rätt att fritt förfoga öfver länen, blef af honom upptäckt, innan den kom till utbrott. Sammansvärjningen var en följd af den hätskhet, som hos en del af den högre adeln och prästerskapet härskade emot honom. Några, särskildt drotsen Krister Nilssons ättlingar, hyste gammalt hat till honom. Andra hade han troligen stött genom att lämna flera län endast ”på räkenskap”. Prästernas ovilja hade han väckt genom att fordra deras deltagande i krigsgärder, och allmogens tillgifvenhet började han förlora, emedan han lämnade sina höfvitsmän och fogdar alltför fritt spelrum. I spetsen för hans fiender stod den unge ärkebiskopen Jöns Bengtsson (Oxenstierna). Det därpå följande unionsmötet vid Avaskär, nära det nuv. Kristianopel, sommaren 1451 lämnade intet resultat, och i sept. s. å. utbröt öppen strid mellan K. och konung Kristian. Karls ställning försvårades genom förrädiska stämplingar af bl. a. ärkebiskopen, med hvilken han dock, på flera rådsherrars bemedling, för en tid förliktes. Under stilleståndet 1453—55 fick K. tid att mer egna sig åt landets inre angelägenheter. Han ordnade myntväsendet och skall ha vidtagit åtgärder för jordbrukets främjande. I synnerhet åt lagskipningen egnade han stor omsorg och satt själf ofta till doms. Han lät sin hofmästare och kansler resa kring landet och hålla räfsteting. Då vid dem gods ej sällan fråndömdes de andlige, föranstaltade ärkebiskopen en storartad demonstration, till följd hvaraf efter en tid biskopen och kapitlet tillkallades, då fråga var om de andliges gods. När kriget 1455 åter utbröt, kunde K. i början framgångsrikt göra danskarna motstånd; men sedan hans marsk Tord Bonde mördats (maj 1456), började Kristian få öfverhanden. Samtidigt växte missnöjet inom landet till följd af krigets tunga, och i början af 1457 ansåg ärkebiskopen tiden vara inne för resning. Vid underrättelsen om upproret skyndade K. från Östergötland norrut, men blef i Strängnäs öfverrumplad af ärkebiskopen och kunde med möda rädda sig till Stockholm. Då han ansåg sig icke kunna lita på denna stads borgerskap och ingen af hans höfvitsmän och fogdar i landsorten rörde sig till hans hjälp, afseglade han till Danzig (febr. s. å.), där han sedan vistades till 1464. (Under denna tid försträckte han staden 15,000 preussiska mark, för hvilka han som pant erhöll staden Putzig m. m., som likväl snart intogs af Tyska orden. Denna summa utkräfdes först 1704, af Karl XII.) Då vid biskop Kettils resning till förmån för ärkebiskopen (1463), som af konung Kristian blifvit fängslad, allmogens rop på Karls återkallande blef allt häftigare, måste resningens ledare tillmötesgå dess önskan, och konung Karl återkom, hösten 1464. Endast få af den högre adeln slöto sig till honom, och ärkebiskopen började, så snart han blifvit frigifven, stämpla till förmån för Kristian. Redan samma höst var upproret i full