gång, och Karl måste redan 30 jan. 1465 afsäga
sig kronan. Som ersättning fick han Raseborgs
och Korsholms län samt Satakunta. Under den
tvedräkt, som efter biskop Kettils kort därefter
timade död uppstod mellan ärkebiskopen och en del
af högadeln, särskildt de mäktige Axelssönerna
(se
Tott), vann K:s parti allt större styrka;
och sedan slutligen äfven riksföreståndaren
Erik Axelsson fullkomligt brutit med konung
Kristian och unionspartiet, återkallades
K. sept, 1467 och höll 12 nov. s. å. sitt intåg
i Stockholm. Unionspartiet reste emellertid
ånyo hufvudet; dess anförare var den tappre
Erik Karlsson (Vase), under det att konung K:s
vapen fördes af Nils och Sten Sture. Midt under
detta stridsbuller afled K. 15 maj 1470, efter
en helt kort sjukdom. Sin graf fick han i den till
franciskanklostret i Stockholm hörande kyrkan (nuv.
Riddarholmskyrkan). Den där befintliga grafvården
(se fig. 2) öfver honom är uppförd af Johan III.
Fig. 2. Karl VIII Knutssons grafvård i
Riddarholmskyrkans högkor.
Trots de fel man med skäl tillvitat K. måste
han vid en jämförelse med sin medtäflare
Kristian anses såsom en god konung. Däruti att
han af allmogen älskades och uppfattades som
en representant för landets själfständighet
ligger hans stora betydelse att ha varit
en medelpunkt, en fana, kring hvilken alla
kunde samla sig, som önskade ett af Danmark
oberoende Sverige. För andlig odling och
särskildt för en nationell historieskrifning
visade han varmt intresse. K. var gift 1)
med Birgitta Turesdotter (Bielke), d. 1436,
med hvilken han hade dottern Kristina, som
blef gift med Erik Eriksson (Gyllenstierna),
2) med Katarina Karlsdotter (Gumsehufvud), som
födde honom flera barn, af hvilka Magdalena blef
gift med den mäktige Ivar Axelsson (Tott). På
dödsbädden skall han ha låtit viga sig med sin
frilla Kristina Abrahamsdotter. Med henne hade
han sonen Karl, som aldrig kom att spela någon
mer betydande roll i den svenska historien. En
samtida trohjärtad skildring af K:s regering
gifves i den rimmade s. k. Karlskrönikan, utg. i
Klemmings ”Svenska medeltidens rimkrönikor”. Jfr
vidare Styffe, ”Bidrag till Skandinaviens
historia” III (1870), och H. Hildebrand,
”Sveriges hist. intill tjugonde seklet”, II
(1905).
K. H. K.*
Fig. 1. Karl IX som riksföreståndare, 1596.
3. K. IX, Gustaf I:s och Margareta Eriksdotters
(Leijonhufvud) yngste son, f. 4 okt. 1550
på Stockholms slott, d. 30 okt. 1611
i Nyköping. Genom faderns testamente (1560)
erhöll han till hertigdöme,
med samma rättigheter som konungen på kronans
vägnar, nästan hela Södermanland, större delen
af Närke, några socknar i Västmanland och en
del af Vadsbo härad i Västergötland samt hela
Värmland (se
Hertigdöme, sp. 576), men dessa
besittningar fick han till följd af sin ungdom
ej tillträda under Erik XIV:s regering. Vid
endast 15 års ålder förde han redan befälet
öfver artilleriet vid Varbergs eröfring, 1565,
men först med konung Eriks afsättning började
han utöfva ett betydelsefullare inflytande på
fäderneslandets öden. Den lyckliga utgången af
resningen mot Erik (se
Erik) XIV 1568 var till
stor del hans förtjänst; och ehuru segerns
förnämsta pris, konungadömet, tillföll hans broder Johan,
blef dock K:s maktställning
inom riket från denna tid mycket betydande,
då han omedelbart efter Eriks fall tog sitt
hertigdöme i besittning och 1569, med upphäfvande
af de inskränkande Arboga artiklarna, af
Johan bekräftades i besittningen däraf samt
1571 fick detsamma ökadt med återstoden af
Vadsbo och hela Valla härad. — K. var den
ende af Gustaf I:s söner, som ärfde dennes
stora egenskaper, särskildt hans praktiska
begåfning, och fråga kan vara, om han ej i
klarhet och konsekvens delvis öfverträffade
fadern; men å andra sidan led han i synnerligt
hög grad af Vasarnas misstänksamhet. Han var
häftig ända till våldsamhet, ådagalade ett
hänsynslöst rätthafveri, när det gällde hans
egna intressen, och mot politiska motståndare
visade han en hämndgirighet och grymhet, som
fläckat hans minne. Ett skarpt förstånd och en
stark känsla för hans plikter mot fäderneslandet
bevarade honom dock från att liksom bröderna
blifva en slaf af sina lidelser. I litterär och
konstnärlig bildning var han emellertid bröderna
underlägsen. Teologien var den enda vetenskap,
för hvilken han hyste verkligt intresse. K. hör
till den rad af utmärkta regenter och statsmän,
som under den nyare tidens början lade grunden
till den moderna samhällsutvecklingen i
Europa genom att gynna reformationen och bryta
medeltidens aristokratiska själfsvåld medelst
en stark statsmakt. För
