senhösten 1705 i Grodno med August för att träffa aftal om de närmaste åtgärderna. Medan Rehnsköld bevakade Väst-Polen, gick K. vid nyårstiden 1706 i ilmarscher mot Grodno, där August ännu befann sig jämte en rysk kår under befäl af fältmarskalken Ogilvi. August lyckades med en kavalleristyrka komma ut ur den af K. inneslutna staden samt skyndade därefter västligt för att falla Rehnsköld i ryggen, samtidigt som denne anfölls af den genom Schlesien med en sachsisk-rysk armé anmarscherande Schulenburg. Genom sin käcka offensiv tvang emellertid Rehnsköld den sistnämnde till slaget vid Fraustadt 3 febr., som blef en glänsande svensk seger, och därmed var faran från Sachsen afvänd. Under tiden smälte de vid Grodno cernerade ryssarna hårdt samman genom växande brist. Ogilvi beslöt söka undkomma mot s. (slutet af mars); gynnad af isgången i Njemen, vann han några dagars försprång och räddade sig, ifrigt förföljd af K., genom en upprifvande flykt öfver Pinsk (Poljesien) till trakten af Kiev. Då vårens inbrott gjorde vägarna i dessa kärrmarker otrafikabla, stannade K. vid Pinsk (april) för att i juni gå sydligt till Luck, hvarifrån han återvände västerut. Sjömakternas betänkligheter mot ett anfall på Sachsen voro numera efter fransmännens nederlag 1704 och Bajerns eröfring af de allierade väsentligen öfvervunna. I aug. gick K. sålunda med sin armé genom Schlesien in i Sachsen och framtvang freden i Altranstädt 14 sept. 1706, hvarigenom August afstod från Polen och erkände dess nya ordning. Den svenska hufvudhären förlades under vintern i Sachsen, och till dess underhåll uttogos betydande kontributioner af de sachsiska ständerna. K:s högkvarter i Sachsen blef nu för en tid en af den stora politikens brännpunkter. Hans segerrykte och hans slagfärdiga armé gjorde honom fruktad och eftertraktad. Preussen, som under lystenhet efter Pommern samt bekymmer för Ostpreussen och för sin nyvunna kungakrona fört en rätt tvetungad politik, slöt nu (aug. 1707) en ny allians med Sverige. Ludvig XIV, som allt hårdare ansattes af sina fiender, sökte få K. att träda på sin sida. Utsikterna härför tedde sig lofvande nog, då allvarliga stridigheter uppkommit mellan den svenske konungen och kejsaren på grund af den senares partiska gynnande af de sachsiska truppförflyttningarna till Polen och hans medverkan att undan svenskarnas förföljelse rädda en till Sachsen flyktad rysk hjälpkår. Läget syntes Frankrikes fiender så allvarsamt, att hertigen af Marlborough själf fann sig föranlåten att besöka K. i Altranstädt. Sedan den engelske härföraren och statsmannen vid detta besök öfvertygat sig, att K:s afsikt ingalunda var att gå Frankrikes ärenden, medverkade sjömakterna genom sina föreställningar i Wien till en uppgörelse med kejsaren. Fördraget mellan honom och K. af 22 aug. 1707 gaf den senare önskad upprättelse: den eftergift, som kejsaren här måste göra till förmån för lutheranerna i Schlesien, hvilka restituerades i sina rättigheter enligt westfaliska freden, innebar tillika en betydelsefull vink åt Österrikes öfriga evangeliska undersåtar, särskildt i Ungern, hvar de vid trångmål kunde vänta hjälp, och nödgade så indirekt kejsaren att omsorgsfullt undvika nya utmanande steg mot den svenske konungen. I aug. 1707 bröt K. med en till stor del nyvärfvad samt förträffligt utrustad armé upp från Sachsen. Det återstod nu för honom att genom tsar Peters besegrande framtvinga en för Sverige gunstig och betryggande fred med Ryssland samt så tillika äfven åt detta håll befästa den nyupprättade polska styrelsen. För detta ändamål ville han med samlande af alla disponibla trupper rikta ett afgörande slag mot det ryska rikets centralpunkt, Moskva. Om han därvid lyckades, fölle de dittills föga betydliga ryska eröfringarna i Östersjöprovinserna af sig själfva. I hvilken mån K. vid dessa operationer lade vikt på samtidigt angrepp från Finland på tsarens anläggningar vid Neva och på understöd från oroliga element i Syd-Ryssland, är icke tillräckligt utredt. Säkert synes i hvarje fall vara, att han förutsåg ett ganska långvarigt krig. För att härunder göra regeringen i Sverige mera handlingskraftig än förut hade han från Sachsen hemsändt några af sina mest betrodda generaler, A. Horn för att inträda i rådet och M. Stenbock för att som guvernör i Skåne styra detta af danska eröfringsplaner städse hotade landskap. Sedan K. genom en besvärlig vintermarsch utmanövrerat ryssarna ur det egentliga polska landet samt förmedlat en uppgörelse mellan konung Stanislaus och August den starkes anhängare i Litauen, lämnade han vid uppbrottet från Vilnatrakten (Radozkowice nära Minsk) i juni 1708 kvar i Polen general Krassau med 8,000 man, med uppgift att fullständigt konsolidera Stanislaus’ välde samt att följande år i förening med en polsk armé rycka svenskarna till förstärkning. För årets fälttåg medförde K. omkr. 34,000 man, hvarjämte han beordrade generalguvernören i Riga Lewenhaupt att med sin här från Kurland stöta till hufvudhären, medförande betydliga förråd. Redan vid denna tid torde han ock börjat egna uppmärksamhet åt de framställningar om samverkan mot tsaren, som de lillryske kosackernas hetman I. Mazepa åtminstone sedan hösten 1707 i hemlighet låtit göra hos honom. Hans närmaste afsikt synes varit att genom framryckning mot Moskva tvinga den ryska krigsledningen till afgörande strid. Gentemot det hotande angreppet sökte tsar Peter och hans generaler egentligen sätta ett kraftigt försvar vid flodöfvergångarna; dessutom härjades landet, så att underhållet skulle försvåras, hvarjämte man sökte oroa och upprifva enskilda svenska truppafdelningar. Under afvaktan på Lewenhaupts anslutning ryckte K. långsamt framåt samt kringgick i allmänhet de ryska försvarspositionerna; blott vid öfvergången af Vabitj vid Holowczin (se d. o.), 4 juli 1708, gick han till anfall och dref försvararna undan, svårt tilltygade. Han dröjde därefter under nio veckor i Mohilew och nejderna närmast ö. därom mellan Dnjepr och dess biflod Soz, alltjämt bidande på Lewenhaupts försenade ankomst. Sannolikt har han här öfvertygat sig om svårigheterna för framryckande genom de skogiga och glest befolkade trakterna mellan Smolensk och Moskva, och han beslöt att sydligare, från Severien eller Ukrajna, söka en bättre angreppsväg. När han 15 sept. från Tatarsk vände mot s., var emellertid Lewenhaupt alltjämt så långt efter, att tsar Peter blef i stånd att upphinna denne och vid Lesna (29 sept.) tillfoga honom svåra förluster, särskildt förstöra hans medförda förråd. Själf rönte K. den motgången, att hans förtrupp under generalmajoren A. Lagerkrona förfelade sin uppgift, hvarför ryssarna hunno starkt besätta det viktiga passet vid Potjep, öfver hvilket vägen från