Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Karl XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
senhösten 1705 i Grodno med August för att
träffa aftal om de närmaste åtgärderna. Medan
Rehnsköld bevakade Väst-Polen, gick K. vid
nyårstiden 1706 i ilmarscher mot Grodno,
där August ännu befann sig jämte en rysk kår
under befäl af fältmarskalken Ogilvi. August
lyckades med en kavalleristyrka komma ut ur
den af K. inneslutna staden samt skyndade
därefter västligt för att falla Rehnsköld
i ryggen, samtidigt som denne anfölls af
den genom Schlesien med en sachsisk-rysk
armé anmarscherande Schulenburg. Genom sin
käcka offensiv tvang emellertid Rehnsköld den
sistnämnde till slaget vid Fraustadt 3 febr., som
blef en glänsande svensk seger, och därmed var
faran från Sachsen afvänd. Under tiden smälte de
vid Grodno cernerade ryssarna hårdt samman genom
växande brist. Ogilvi beslöt söka undkomma mot
s. (slutet af mars); gynnad af isgången i Njemen,
vann han några dagars försprång och räddade sig,
ifrigt förföljd af K., genom en upprifvande flykt
öfver Pinsk (Poljesien) till trakten af Kiev. Då
vårens inbrott gjorde vägarna i dessa kärrmarker
otrafikabla, stannade K. vid Pinsk (april) för
att i juni gå sydligt till Luck, hvarifrån han
återvände västerut. Sjömakternas betänkligheter
mot ett anfall på Sachsen voro numera efter
fransmännens nederlag 1704 och Bajerns eröfring
af de allierade väsentligen öfvervunna. I
aug. gick K. sålunda med sin armé genom Schlesien
in i Sachsen och framtvang freden i Altranstädt
14 sept. 1706, hvarigenom August afstod från
Polen och erkände dess nya ordning. Den svenska
hufvudhären förlades under vintern i Sachsen,
och till dess underhåll uttogos betydande
kontributioner af de sachsiska ständerna. K:s
högkvarter i Sachsen blef nu för en tid en af den
stora politikens brännpunkter. Hans segerrykte
och hans slagfärdiga armé gjorde honom fruktad
och eftertraktad. Preussen, som under lystenhet
efter Pommern samt bekymmer för Ostpreussen
och för sin nyvunna kungakrona fört en rätt
tvetungad politik, slöt nu (aug. 1707) en ny
allians med Sverige. Ludvig XIV, som allt hårdare
ansattes af sina fiender, sökte få K. att träda
på sin sida. Utsikterna härför tedde sig lofvande
nog, då allvarliga stridigheter uppkommit mellan
den svenske konungen och kejsaren på grund af
den senares partiska gynnande af de sachsiska
truppförflyttningarna till Polen och hans
medverkan att undan svenskarnas förföljelse rädda
en till Sachsen flyktad rysk hjälpkår. Läget
syntes Frankrikes fiender så allvarsamt,
att hertigen af Marlborough själf fann sig
föranlåten att besöka K. i Altranstädt. Sedan
den engelske härföraren och statsmannen vid detta
besök öfvertygat sig, att K:s afsikt ingalunda
var att gå Frankrikes ärenden, medverkade
sjömakterna genom sina föreställningar i Wien
till en uppgörelse med kejsaren. Fördraget
mellan honom och K. af 22 aug. 1707 gaf den
senare önskad upprättelse: den eftergift,
som kejsaren här måste göra till förmån för
lutheranerna i Schlesien, hvilka restituerades
i sina rättigheter enligt westfaliska freden,
innebar tillika en betydelsefull vink åt
Österrikes öfriga evangeliska undersåtar,
särskildt i Ungern, hvar de vid trångmål kunde
vänta hjälp, och nödgade så indirekt kejsaren
att omsorgsfullt undvika nya utmanande steg
mot den svenske konungen.
I aug. 1707 bröt K. med en till stor del
nyvärfvad samt förträffligt utrustad armé upp
från Sachsen.
Det återstod nu för honom att genom tsar
Peters besegrande framtvinga en för Sverige
gunstig och betryggande fred med Ryssland
samt så tillika äfven åt detta håll befästa
den nyupprättade polska styrelsen. För detta
ändamål ville han med samlande af alla disponibla
trupper rikta ett afgörande slag mot det ryska
rikets centralpunkt, Moskva. Om han därvid
lyckades, fölle de dittills föga betydliga
ryska eröfringarna i Östersjöprovinserna af sig
själfva. I hvilken mån K. vid dessa operationer
lade vikt på samtidigt angrepp från Finland på
tsarens anläggningar vid Neva och på understöd
från oroliga element i Syd-Ryssland, är icke
tillräckligt utredt. Säkert synes i hvarje fall
vara, att han förutsåg ett ganska långvarigt
krig. För att härunder göra regeringen i
Sverige mera handlingskraftig än förut hade
han från Sachsen hemsändt några af sina mest
betrodda generaler, A. Horn för att inträda i
rådet och M. Stenbock för att som guvernör i
Skåne styra detta af danska eröfringsplaner
städse hotade landskap. Sedan K. genom en
besvärlig vintermarsch utmanövrerat ryssarna ur
det egentliga polska landet samt förmedlat en
uppgörelse mellan konung Stanislaus och August
den starkes anhängare i Litauen, lämnade han vid
uppbrottet från Vilnatrakten (Radozkowice nära
Minsk) i juni 1708 kvar i Polen general Krassau
med 8,000 man, med uppgift att fullständigt
konsolidera Stanislaus’ välde samt att följande
år i förening med en polsk armé rycka
svenskarna till förstärkning. För årets fälttåg
medförde K. omkr. 34,000 man, hvarjämte han
beordrade generalguvernören i Riga Lewenhaupt att
med sin här från Kurland stöta till hufvudhären,
medförande betydliga förråd. Redan vid denna tid
torde han ock börjat egna uppmärksamhet åt de
framställningar om samverkan mot tsaren, som de
lillryske kosackernas hetman I. Mazepa åtminstone
sedan hösten 1707 i hemlighet låtit göra hos
honom. Hans närmaste afsikt synes varit att
genom framryckning mot Moskva tvinga den ryska
krigsledningen till afgörande strid. Gentemot
det hotande angreppet sökte tsar Peter och
hans generaler egentligen sätta ett kraftigt
försvar vid flodöfvergångarna; dessutom härjades
landet, så att underhållet skulle försvåras,
hvarjämte man sökte oroa och upprifva enskilda
svenska truppafdelningar. Under afvaktan på
Lewenhaupts anslutning ryckte K. långsamt
framåt samt kringgick i allmänhet de ryska
försvarspositionerna; blott vid öfvergången af
Vabitj vid Holowczin (se d. o.), 4 juli 1708,
gick han till anfall och dref försvararna undan,
svårt tilltygade. Han dröjde därefter under
nio veckor i Mohilew och nejderna närmast
ö. därom mellan Dnjepr och dess biflod Soz,
alltjämt bidande på Lewenhaupts försenade
ankomst. Sannolikt har han här öfvertygat
sig om svårigheterna för framryckande genom
de skogiga och glest befolkade trakterna
mellan Smolensk och Moskva, och han beslöt att
sydligare, från Severien eller Ukrajna, söka
en bättre angreppsväg. När han 15 sept. från
Tatarsk vände mot s., var emellertid Lewenhaupt
alltjämt så långt efter, att tsar Peter blef
i stånd att upphinna denne och vid Lesna (29
sept.) tillfoga honom svåra förluster, särskildt
förstöra hans medförda förråd. Själf rönte K. den
motgången, att hans förtrupp under generalmajoren
A. Lagerkrona förfelade sin uppgift, hvarför
ryssarna hunno starkt besätta det viktiga passet
vid Potjep, öfver hvilket vägen från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
