Augusts gamla motparti, som uppriktigt gladde sig öfver, att hans hotande makt försvagades, skyndade sig att betona, att republiken ej deltoge i kriget mot Sverige. Af denna polska söndring begagnade sig K.: han proklamerade sin lifliga önskan att lefva i fred med Polen, men förklarade det vara en nödvändig förutsättning för godt förstånd, att tillräckliga garantier skapades mot den fredsbrytande konungens tilltag, vare sig genom hans aflägsnande eller på annat sätt; mot August, men ej mot republiken vände han alltså sina vapen och uppfordrade nu alla lojala polacker att medverka till dennes oskadliggörande. Utan att göra Augusts detronisation till ett absolut villkor, syftade K. med alla sina åtgärder mot denna; hans önskan var nämligen att skapa en kraftig polsk regering, som mäktade hålla sig oafhängig af de mot Sverige öppet eller förstucket ovänlige grannarna samt vid behof kunde samverka mot dessa. Detta polska rekonstruktionsarbete var synnerligen vanskligt genom de polska magnathusens opålitlighet och inbördes osämja samt genom det understöd, som August erhöll direkt i ryska hjälpsändningar, indirekt i gunstig behandling irån kejsarens sida (ostörda truppförflyttningar mellan Sachsen och Polen genom Schlesien). Såväl tidigare som särskildt sedan K. i jan. 1702 inbrutit i Polen samt 9 juli vid Klissow (se d. o.) upprifvit Augusts här och därefter öfverrumplat Krakau, låg den tanken honom nära att genom infall i Sachsen med ens betvinga sin motståndare. Han afstod emellertid härifrån dels på grund af sjömakternas föreställningar, att en dylik operation inåt tyska riket direkt måste komma Ludvig XIV till godo, och väl äfven med hänsyn till önskvärdheten att inom Polen organisera en allmän opposition mot August. K:s rörelser under de närmast följande åren gingo därför ut på att tillintetgöra Augusts polska resurser samt hans utifrån indragna trupper; härigenom borde det för polackerna blifva fullt klart, att den enda säkra vägen till fred var konungens definitiva afsättning. Medan K. lät sina trupper hvila ut i trakten af Krakau, där han själf (sept.) drabbades af olyckan att genom sin hästs störtande bryta vänstra lårbenet, så att han för framtiden blef låghalt, hade August sökt samla sina anhängare på en konfederation i Sandomierz (aug.) samt därefter gått utför Weichsel för att genom vapenmakt hålla det ej fullt pålitliga Stor-Polen i styr, stärka sitt anhang där och i Västpreussen samt äfven söka förmå Preussens konung till understöd. Karl följde på våren 1703 efter, slog det sachsiska rytteriet vid Pultusk (se d. o.) 21 april samt inneslöt det starkt befästa Thorn, som 4 okt., sedan formlig belägring anordnats, tvangs att gifva sig. Genom sin hotande maktställning vid Thorn förmådde K. den preussiske konungen att i rak motsats till Augusts önskningar sluta förbund med Sverige, och likaså förnyade han sitt förbund med sjömakterna. August åter sökte på riksdagen i Lublin (juni—juli) samla polackerna omkring sig samt tillförsäkrade sig genom ett nytt förbundsfördrag (okt.) med tsar Peter kraftigt understöd af ryska trupper i Polen. Riksdagen i Lublin ökade dock den polska oredan, ty Stor-Polens ombud blefvo där uteslutna under förevändning, att deras land vore i svenskarnas händer. Vojvoden af Posen, Stanislaus Leszczyński, organiserade då till protest häremot en storpolsk konfederation, hvilken småningom vann växande anslutning, ej minst inför den hotande faran af rysk inblandning. De svenska vapnens tydliga öfvervikt förmådde konfederationen i Stor-Polen att söka beskydd af K., som under vintern 1704 hade vinterkvarter vid Heilsberg (i Ermeland). Äfven kardinalen Radziejowski, som förut sökt hålla sig mellan partierna för att själf kunna härska, fann sig nu nödgad att vända sig till samma sida. En generalkonfederation i Warschau (jan.—febr. 1704) förklarade August afsatt, och man förberedde ett nytt kungaval. Innan detta kom till stånd, lyckades väl August i Schlesien bortsnappa den farligaste tronkandidaten, prins Jakob Sobieski, men oaktadt detta och oaktadt en af Augusts anhängare anordnad motsatt generalkonfederation i Sandomierz kom valriksdagen i Warschau till stånd (juni—juli), och där utropades under skydd af svenska vapen samt genom A. Horns kraftiga bedrifvande Stanislaus Leszczyński till Polens konung 2 juli. K. riktade nu ett slag mot de nejder, där August hade sitt starkaste stöd, nämligen Lill-Polen och Röd-Ryssland (Galizien). Medan K. där stormade Lemberg, skyndade sig August mot n., förenade sig med sina från Sachsen under Schulenburgs befäl komna trupper samt bemäktigade sig det nästan värnlösa Warschau, där A. Horn blef fången. Inför K:s hotande anmarsch gick August mot v.; nu skulle Schulenburg föra hufvudstyrkan åter till Sachsen, under det August med kavalleriet gick åt Krakaunejden för att locka svenskarna efter sig. K. lät dock ej vilseleda sig, utan satte i väldiga dagsmarscher efter Schulenburg, som han nådde och tvang till strid vid Punitz nära gränsen åt Schlesien; i den ärorika bataljen där 28 okt. tillfogade han Schulenburg betydande förluster, men förmådde ej fullständigt besegra honom. Under 1705 växte anslutningen i Polen till Stanislaus’ sida, och den nye konungens kröning fullbordades (sept.), hvarefter freden mellan Sverige och Polen kom till stånd i Warschau 18 nov.: däri tillförsäkrade sig K. Polens understöd för kriget mot Ryssland samt utverkade religionsfrihet åt de polske protestanterna. Sedan sålunda stridigheterna mellan Sverige och den polska republiken ordnats, återstod för K. att trygga den nya ordningen i Polen mot omstörtningsförsök från den sachsiska sidan och från Augusts allierade tsar Peter. Under de gångna åren hade Peter varit ifrigt sysselsatt att rekonstruera sin vid Narva så illa medfarna armé. Hans i antal öfverlägsna stridskrafter hade med framgång opererat mot Östersjöprovinsernas fåtaliga försvarare. Efter V. A. v. Schlippenbachs nederlag vid Erastfer (1701) och Hummelshof (1702) hade ryssarna (okt. 1702) tagit Nöteborg och (april 1703) Nyenskans samt vid Nevamynningen begynt grundlägga Petersburg som blifvande örlogshamn. Under juli och aug. 1704 hade yttermera Dorpat och Narva fallit, hvaremot försöken att drifva svenskarna ur Kurland och så afklippa den direkta förbindelsen mellan Östersjöprovinserna och den polska krigsskådeplatsen misslyckats mot A. L. Lewenhaupts tapperhet och metodiska krigskonst (segrar vid Jakobstadt, juli 1704, och Gemauerthof, juli 1705). För att nödtorftigt trygga sina framgångar var Peter ytterst ifrig att stärka Augusts parti i Polen; så hade han dit sändt betydande trupper, och själf sammanträffade han på