personligt sammanträffande. Ehuru det nya kriget icke blef allvarligt och utsikterna till verkligt understöd snart åter försvunno, blef K. länge uppehållen här. Ali pascha, som på våren 1713 öfvertog ledningen af de turkiska affärerna (från början af 1714 som storvesir), var nämligen mest betänkt på att skapa varaktigt betryggande uppgörelser med både Ryssland och Polen, hvarvid han ville nyttja den svenske konungens fruktade person som ett påtryckningsmedel; därför lade han alla möjliga hinder i vägen för K:s afresa. Sverige, som förut drabbats jämförelsevis litet af krigsbördan, fick efter 1709 års olyckor bära krigets hela tyngd. Det var då en svår afsaknad, att konungens outtröttligt drifvande kraft ej kunde direkt leda rustningsåtgärderna. Jämväl var det till betydande skada, att K. i Turkiet ej tillräckligt kunde följa den västeuropeiska politikens svängningar. När det från 1711 blef allt tydligare, att det spanska successionskriget nalkades sitt slut, och ännu mera sedan freden kommit till stånd i Utrecht 1713, började sjömakternas intresse för att skarpt begränsa det nordiska kriget upphöra. Deras Östersjöhandel led genom K:s förbud mot all fart till de af tsar Peter eröfrade svenska hamnarna, och deras förut visade vänskap mot Sverige afsvalnade. Sedan kurfurst Georg af Hannover, som för sitt stamlands del traktade efter Sveriges länder Bremen och Verden, 1714 bestigit Englands tron, försämrades förhållandet yttermera. Samtidigt började Preussen, som nu fått sina i de allierades tjänst mot Frankrike stående trupper disponibla, att allt ifrigare rikta anslag mot svenska Pommern. Möjligheter synas ej ha saknats att genom en klokt söndrande och i enskildheter eftergifven politik förhindra Hannovers och Preussens öppna anslutning till Sveriges fiender, men från Turkiet kunde en sådan politik svårligen ledas, och därtill torde K. saknat fullkomlig klarhet öfver det allmänna läget. När han återkom till sitt rike, hade de nye antagonisternas anspråk under påverkan från hans fiender så stegrats, att fredlig uppgörelse med dem var omöjlig. Först sedan storvesiren Ali pascha under intrycket af fredsslutet i Rastatt samt därefter framryckande krigsfara för Porten från kejsarens sida slutit öfverenskommelse med konung August våren 1714, upphörde för honom anledningen att söka kvarhålla K. Någon turkisk eskort, som tidigare utlofvats, kom ej mera i fråga, men det oaktadt var det ej utan svårigheter för konungen att erhålla begärda pass. För sitt hemvändande från Turkiet behöfde K. dels trygghet att ej under vägen uppsnappas, dels penningunderstöd för sitt eget och sina följeslagares underhåll. Han lyckades också till de summor, som han och hans svenskar förut erhållit till låns hos turkarna, af européer i Konstantinopel uppnegociera en ganska begränsad försträckning; de turkiske fordringsegarna hänvisades till framtida betalning i Sverige, dit också ombud för dem medföljde. De enda vägar, som K. med någon trygghet kunde följa, ledde genom kejsarens länder; Schlesien och Sachsen voro naturligtvis mycket farliga att beträda, då August där lätt kunde ordna ett öfverfall, och äfven Preussens område borde i största mån undvikas. På gjord framställning hade kejsaren tillförsäkrat de hemvändande svenskarna fri genomfart. K. valde också en route, som genom Siebenbürgen och Ungern ledde längs Donau, därefter öfver hufvudsakligen bajerskt område till Frankfurt a. M. samt till Kassel, hvars kurfurste ju var med honom befryndad; härifrån gick vägen tämligen rakt mot Stralsund. 20 sept. 1714 bröt han upp från Demotika och sammanträffade 16 okt. i Pitesci (Valakiet) med den af generalen A. Sparre anförda svenska och kosackiska kolonien från Bender; bland kosackerna befann sig Mazepas nominelle efterträdare som hetman Filip Orlik, hvilken medföljde till Sverige och där vistades till 1720. Hela skaran, i allt omkr. 1,500 personer, började 26 okt. bryta upp för att längs Oltdalen (Rotenturmpasset) gå in i Siebenbürgen. K. skilde sig s. d. från det brokiga och långsamt rörliga följet och for med en liten skara af 24 man före; 27 okt. for han med allenast två följeslagare (G. F. von Rosen och O. F. Düring) i förväg, förklädd och under förevändning att beställa hästar för de efterföljande. I väldiga dagsresor, till Wien hufvudsakligen med postskjuts och sedan i sadeln, tillryggalade han på 14 dagar den långa vägen (se Distansridt) och inträffade natten till 11 nov. 1714 i Stralsund, innan man där ännu hade sig bekant, om han lämnat Ungern. Skaran af hans följeslagare från Turkiet anlände först i mars 1715 till svenska Pommern. Vid sin återkomst fann K., att tsar Peter hunnit fullborda Finlands eröfring; att Danmark tagit Bremen-Verden samt med utsikter till dess besittning sökte locka Georg af Hannover och England in i förbundet; slutligen att Fredrik Vilhelm I i Preussen inlagt sina trupper i det af Sveriges fiender tagna Stettin (Stettinska sekvestern). Då K. bestämdt afvisade Hannovers och Preussens anspråk på Sveriges besittningar, anslöto sig dessa stater snart öppet till hans fiender (april och okt. 1715). Sveriges återstående besittningar i Pommern, Stralsund och Rügen, samt Wismar angrepos nu af förenade danska och preussiska trupper. Mot dessa dukade de fåtalige försvararna under: Rügen togs af preussarna i nov. 1715, och då Stralsund ej längre kunde försvaras, räddade sig K. på en segeljakt öfver till Skåne, där han steg i land vid Trelleborg 13 dec. 1715. Han tog sitt residens i Lund, där han var krigshändelserna närmast. Det kom nu en annan fart i rustningsåtgärderna, men också ett annat system i förvaltningen än förut. Rådsherrarna i Stockholm hade under de sista åren så ifrigt i sina skrifvelser till konungen klagat öfver landets nöd och betonat fredsbehofvet, att K. misstänkte dem för klenmodighet och bristande nit. Han sköt dem nu helt åt sidan och öfverlämnade den närmaste ledningen af såväl inre som yttre politik helt åt holstein-gottorpske ministern G. H. von Goertz (se denne), ett förträffligt verktyg, när det gällde att genom diplomatiska knep söndra och försvaga fienderna samt att till det yttersta spänna rikets krafter för att vinna en dräglig uppgörelse. Utsikterna härför voro ej heller alldeles dåliga, och om ansträngningarna lyckades, hade de tunga offer, som kräfdes af folket, kunnat blifva till fullo ersatta. Öfver många enskildheter i konungens och Goertz’ politik hvilar ännu dunkel. Den bittra ovilja Goertz åsamkade sig från den svenska ämbetsadelns sida, den skandal, som vållades, när hans stämplingar med den Stuartske pretendenten mot huset Hannover i England blottades och strandade (se Jakobiter, sp. 1192—94) samt slutligen hans politiks fullständiga misslyckande i och med K:s död,