allt detta har vållat, att domen öfver dessa sträfvandens mål, medel och möjligheter varit skäligen partisk från eftervärldens sida. Den snabbhet, hvarmed Sverige, sedan freden slutligen vunnits, återställde sitt inre välstånd, antyder åtminstone ej, att landet förut stått inför omedelbar undergång. Medan K. lät diplomatien genom anbud och underhandlingar åt olika håll pröfva möjligheten för separatfreder, bedref han sina rustningar med eftertryck. I jan. 1716 samlade han trupper till Lund, troligen med afsikt att på isen öfvergå till Själland, men en plötslig tövädersstorm förhindrade planens utförande. Ett försök att genom öfverraskning taga Kristiania och södra Norges hufvudbygd (febr.—april 1716) misslyckades för honom, då han ej kunnat medföra nödigt artilleri. Härefter gällde det närmast att värna Skåne, som åter hotades genom tsar Peters och konung Fredriks af Danmark landstigningsplaner sommaren 1716. Dessa strandade på oenighet mellan tsaren och hans bundsförvanter samt äfven inför de osäkra utsikterna till framgångsrika operationer inom Sverige. Sedan denna direkta fara afböjts, återupptog K. planen om Norges eröfring. Han uppehöll tsaren genom fredsunderhandling på Åland samt samlade det mesta af tillgängliga trupper på västra gränsen, hufvudarmén i Bohuslän, en mindre kår under K. G. Armfelt i Jämtland. I slutet af okt. 1718 öfvergick hufvudhären gränsen, hvarefter K. började belägra fästningen Fredriksten vid Fredrikshald. Belägringen skred raskt framåt, under konungens egen ledning. Då träffades K. söndagen 30 nov. vid kl. 9 på aftonen i en af de belägrandes löpgrafvar af en kula, som genomborrade båda tinningarna och omedelbart medförde döden. (Om platsen för hans fall se kartan till art. Fredriksten.) Hans lik fördes till Tistedalen samt därefter vid arméns återtåg hem till Sverige och grafsattes 26 febr. 1719 i Riddarholmskyrkan (se fig. 3).

Fig. 2. Karl XII:s hufvud (vid öppnandet af hans sarkofag 1859), med hålen vid tinningarna efter den dödande kulan.

Fig. 3. Karl XII:s sarkofag i öfre Karolinska grafkoret i Riddarholmskyrkan.

Omdömet om K. har utfallit mycket olika. På dem, som kommo i personlig beröring med honom, imponerade han, trots sitt blygt tillbakadragna väsen och enkla uppträdande, starkt genom sin klara uppfattning, sin viljekraft och sin pålitlighet. Hans förtroliga bref till sina närmaste visa ett friskt humör samt en under det slutna yttre gömd varm känslighet; en stark rättskänsla framlyser ur alla hans handlingar. Af sina undersåtar i allmänhet var han lifligt beundrad och kunde, då han själf aldrig sparade sig eller skydde ansträngningar, äfven sporra dem till betydande offer. Det knot, som under hans sista år emellanåt förnams, hade egentligen utbredning blott inom den ämbetsadel, som hårdast drabbades både af de administrativa nyheterna och af skattebördorna, samt vände sig f. ö. mera mot främlingen Goertz än mot konungen. Också saknas alla objektiva bevis för de rykten om anslag mot K:s lif och om hans lönnmördande, som kort efter hans hastiga död kommo i omlopp, då af vissa partipolitiska skäl gynnades samt äfven i senare tid vunnit åtskilliga anhängare. Om de kvarlefvande karolinernas allmänna vördnad för sin herre vittnar kraftigt det intresse, hvarmed man under 1730-talet trots den djupt gripande partisöndringen understödde Göran Nordbergs stora historiska arbete öfver hans regeringstid. Huru åter K. tedde sig för en skarpsynt utländsk samtida, visar Voltaires visserligen ytliga och delvis opålitliga, men förträffligt skrifna och ofta träffande skildring, hvilken ännu denna dag väl är den mest spridda K. XII:s biografi, som finnes. Senare, sedan K:s namn och person okritiskt tagits till intäkt för hattpartiets misslyckade krigsäfventyr mot Ryssland, gjorde sig bland svenskarna en stark reaktion i omdömet öfver K. märkbar, och han tadlades skarpt som på en gång målsman för hänsynslös kunglig absolutism och riksfördärflig halsstarrig krigslusta. Meningarna ha härefter växlat mellan dylika skarpa förkastelsedomar och uttryck af lika oförbehållsam beundran. I själfva verket är det en af den svenska historiografiens allra vidsträcktaste och svåraste uppgifter att tränga fram till en så fullständig och saklig kännedom om K:s tid, att det blir möjligt att rätt förstå motiven för hans handlingar. Själf har nämligen K. med sin ytterliga förtegenhet röjt mycket litet om sina tankar och planer. För flera viktiga skeden har det svenska arkivaliska materialet förskingrats eller förstörts — hufvudmassan af fältkansliets papper uppbrändes sålunda vid Perevolotjna för att ej falla i ryssarnas händer —, och upplysningarna om hans främmande förbindelser liksom om hans fienders åtgärder måste sökas i talrika, vidt skilda samt ännu ofullständigt undersökta arkiv. I samma mån som kännedomen om tidens