Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 981-982 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Karl XII

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

allt detta har vållat, att domen öfver dessa
sträfvandens mål, medel och möjligheter varit
skäligen partisk från eftervärldens sida. Den
snabbhet, hvarmed Sverige, sedan freden slutligen
vunnits, återställde sitt inre välstånd, antyder
åtminstone ej, att landet förut stått inför
omedelbar undergång.

Medan K. lät diplomatien genom anbud
och underhandlingar åt olika håll pröfva
möjligheten för separatfreder, bedref han
sina rustningar med eftertryck. I jan. 1716
samlade han trupper till Lund, troligen med
afsikt att på isen öfvergå till Själland, men
en plötslig tövädersstorm förhindrade planens
utförande. Ett försök att genom öfverraskning
taga Kristiania och södra Norges hufvudbygd
(febr.—april 1716) misslyckades för honom, då
han ej kunnat medföra nödigt artilleri. Härefter
gällde det närmast att värna Skåne, som åter
hotades genom tsar Peters och konung Fredriks af
Danmark landstigningsplaner sommaren 1716. Dessa
strandade på oenighet mellan tsaren och hans
bundsförvanter samt äfven inför de osäkra
utsikterna till framgångsrika operationer inom
Sverige. Sedan denna direkta fara afböjts,
återupptog K. planen om Norges eröfring. Han
uppehöll tsaren genom fredsunderhandling på Åland
samt samlade det mesta af tillgängliga trupper
på västra gränsen, hufvudarmén i Bohuslän, en
mindre kår under K. G. Armfelt i Jämtland. I
slutet af okt. 1718 öfvergick hufvudhären
gränsen, hvarefter K. började belägra fästningen
Fredriksten vid Fredrikshald. Belägringen skred
raskt framåt, under konungens egen ledning. Då
träffades K. söndagen 30 nov. vid kl. 9 på
aftonen i en af de belägrandes löpgrafvar af en
kula, som genomborrade båda tinningarna och
omedelbart medförde döden. (Om platsen för hans
fall se kartan till art. Fredriksten.) Hans
lik fördes till Tistedalen samt därefter vid
arméns återtåg hem till Sverige och grafsattes
26 febr. 1719 i Riddarholmskyrkan (se fig. 3).

Fig. 2. Karl XII:s hufvud (vid öppnandet af hans sarkofag 1859), med hålen vid tinningarna efter den dödande kulan.

Fig. 3. Karl XII:s sarkofag i öfre Karolinska grafkoret i Riddarholmskyrkan.

Omdömet om K. har utfallit mycket olika. På
dem, som kommo i personlig beröring med honom,
imponerade han, trots sitt blygt tillbakadragna
väsen och enkla uppträdande, starkt genom
sin klara uppfattning, sin viljekraft och sin
pålitlighet. Hans förtroliga bref till sina
närmaste visa ett friskt humör samt en under
det slutna yttre gömd varm känslighet; en stark
rättskänsla framlyser ur alla hans handlingar. Af
sina undersåtar i allmänhet
var han lifligt beundrad och kunde, då han själf
aldrig sparade sig eller skydde ansträngningar,
äfven sporra dem till betydande offer. Det knot,
som under hans sista år emellanåt förnams,
hade egentligen utbredning blott inom den
ämbetsadel, som hårdast drabbades både af de
administrativa nyheterna och af skattebördorna,
samt vände sig f. ö. mera mot främlingen Goertz
än mot konungen.
Också saknas alla objektiva bevis för de rykten
om anslag mot K:s lif och om hans lönnmördande,
som kort efter hans hastiga död kommo i omlopp,
då af vissa partipolitiska skäl gynnades
samt äfven i senare tid vunnit åtskilliga
anhängare. Om de kvarlefvande karolinernas
allmänna vördnad för sin herre vittnar kraftigt
det intresse, hvarmed man under 1730-talet trots
den djupt gripande partisöndringen understödde
Göran Nordbergs stora historiska arbete öfver
hans regeringstid. Huru åter K. tedde sig för
en skarpsynt utländsk samtida, visar Voltaires
visserligen ytliga och delvis opålitliga,
men förträffligt skrifna och ofta träffande
skildring, hvilken ännu denna dag väl är den mest
spridda K. XII:s biografi, som finnes. Senare,
sedan K:s namn och person okritiskt tagits till
intäkt för hattpartiets misslyckade krigsäfventyr
mot Ryssland, gjorde sig bland svenskarna en
stark reaktion i omdömet öfver K. märkbar, och
han tadlades skarpt som på en gång målsman för
hänsynslös kunglig absolutism och riksfördärflig
halsstarrig krigslusta. Meningarna ha härefter
växlat mellan dylika skarpa förkastelsedomar och
uttryck af lika oförbehållsam beundran. I själfva
verket är det en af den svenska historiografiens
allra vidsträcktaste och svåraste uppgifter att
tränga fram till en så fullständig och saklig
kännedom om K:s tid, att det blir möjligt att
rätt förstå motiven för hans handlingar. Själf
har nämligen K. med sin ytterliga förtegenhet
röjt mycket litet om sina tankar och planer. För
flera viktiga skeden har det svenska arkivaliska
materialet förskingrats eller förstörts —
hufvudmassan af fältkansliets papper uppbrändes
sålunda vid Perevolotjna för att ej falla i
ryssarnas händer —, och upplysningarna om hans
främmande förbindelser liksom om hans fienders
åtgärder måste sökas i talrika, vidt skilda samt
ännu ofullständigt undersökta arkiv. I samma
mån som kännedomen om tidens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>