internationella förhållanden blifvit fördjupad
samt en skarpare kritisk granskning egnats åt
deltagares efterlämnade uppteckningar, börjar
mycket af K:s handlingar, som förut förefallit
bisarrt och obegripligt, få naturlig förklaring
och framstå i annat ljus. I hufvudsak framträder
K. som den målmedvetne försvararen af Sveriges
Östersjövälde, hvars bestånd hotades genom
grannarnas växande makt. Att K. som taktiker,
särskildt som kavallerigeneral, var synnerligen
framstående, är numera rätt allmänt erkändt,
hvaremot hans strategiska begåfning alltfort
är omstridd. En afgörande svaghet torde
varit hans bristande intresse och insikt vid
diplomatien, som just under hans tid hade kräft
synnerlig uppmärksamhet; denna hans svaghet kunde
olyckligt nog ej uppvägas genom hans rådgifvare,
ty af dessa var före Goertz ingen tillräckligt
förtrogen med kabinettspolitikens metoder och
hemligheter. Den inre förvaltningen däremot
synes K., äfven när han vistades längst borta
från hemlandet, följt med oafbruten uppmärksamhet
och förvånande sakkännedom: hans från Timurtasch
okt. 1713 utfärdade kansliordning och hans påbud
juni 1712 om nya grunder för kontributionens (bevillningens)
utgående äro båda märkliga genom sina praktiska,
för tiden nya uppslag. Om K:s vetenskapliga
intresse vittna bl. a. de orientaliska
forskarexpeditioner (särskildt genom M. Enemann),
som af honom utsändes, liksom hans planer
på en kalenderreform, hvilka nu emellertid
blott medförde, att Sverige 1700—12 till rätt
mycket besvär fick en egen kalender.
Fig. 4. Karl XII:s staty i Stockholm, modellerad af Molin.
(Endast föga af sockeln synes å fig.)
K:s namnteckning är återgifven å pl. III till art.
Autograf.
Hans (af Molin modellerade) staty (se fig. 4) aftäcktes 30
nov. 1868 i Kungsträdgården i Stockholm. Svenska
armén reste 1860 en vård till hans minne vid
Fredrikshald (se d. o., fig. 2). G. Cederström
(se d. o. 9, med fig.) har målat scener ur
K:s historia.
Antalet aktpublikationer, samtida uppteckningar
samt senare skrifter om K. och hans tid är
oerhördt stort. I ”Historiska handlingar”
(utg. af K. Samf. för utg. af handskrifter
rör. Skandinaviens historia) har K:s brefväxling
med det hemmavarande k. rådet under åren 1700—15
publicerats äfvensom åtskilliga andra akter
rörande tidens krig och politik. Lambertis
”Memoires pour servir à l’histoire du XVIII:e
siècle” (1724 ff.) innehåller ett ganska
rikhaltigt, men oordnadt och illa sofradt
aktmaterial. Bland andra aktsamlingar må nämnas
Konung Karl XII:s egenhändiga bref (utg. af
E. Carlson, 1893). Synnerligen upplysande
för den allmänna politiken äro de franska
ministerinstruktioner, som publicerats i
”Recueil des instructions données aux
ambassadeurs et ministres de France” (1883
ff.). Af samtidas uppteckningar är värdefullast
G. Adlerfelts ”Histoire militaire de Charles
XII”, som dock allenast gäller tiden fram
till slaget vid Poltava (1740 och 1741;
jfr ”Historisk tidskr.” 1899 och 1908). De
talrika memoaruppteckningarna, som generalerna
Lewenhaupts och Gyllenkroks, lida till stor
del af betydande partiskhet (jfr Hallendorff,
”Karl XII och Lewenhaupt år 1708”, 1902). Ett
stort antal längre eller kortare dagböcker
och andra samtida skrifter har utgifvits
af A. Qvennerstedt under titeln ”Karolinska
krigares dagböcker” (I—V, 1901—09); några äro
äfven utgifna i ”Historiska handlingar”. En
mycket rik litteratur om K. uppväxte redan under
hans lifstid och fortsatte de närmaste åren;
de flesta af dessa skrifter voro dock föga
värdefulla. Varaktig betydelse har tillkommit
Voltaires ”Historie de Charles XII” (1731;
öfv. till åtminstone 11 olika språk) samt
framför allt G. Nordbergs ”Konung Carl XII:s
historia” (2 dlr, 1740), som visserligen är
ganska ofullständig, litterärt underhaltig samt
bristfällig i sin allmänna uppfattning, men
alltjämt den enda utförliga skildringen af K.,
hvarjämte den genom sin betydande pålitlighet och
sina många urkundsaftryck har högt värde för
forskningen. Af senare tids skildringar kunna,
med förbigående af den rika speciallitteraturen
samt mindre viktiga öfversiktliga arbeten, nämnas
allenast delarna 21—29 af Fryxell, ”Berättelser
ur svenska historien”; ”Sveriges historia under
Carl den tolftes regering” af F. F. Carlson
(del. I och II, 1881 och 1885) och E. Carlson
(del III, 1910); ”Sveriges historia intill
tjugonde seklet”, 6:e afd. (1906), af
G. R. Fåhræus; Chr. von Sarauw, ”Die feldzüge
Karls XII” (1881); H. Hjärne, ”Karl XII,
omstörtningen i Östeuropa 1697—1703” (1902);
A. Stille, ”Carl XII:s fälttågsplaner 1707—1709”
(1908), G. E. Axelson, ”Bidrag till kännedomen
om Sveriges tillstånd på Karl XII:s tid” (1888).
C. H. H.
K:s personlighet och öden framkallade
redan under hans lifstid en rik poetisk alstring,
af hvilken Gunno Eurelius-Dahlstiernas ”Giöta
Kiämpavisa” (se d. o.) torde vara mest känd
och som f. ö. omfattar bl. a. Leyoncronas
”Den yfwerborne Herculis saga” och dikter af
fru Brenner, Frese, Holmström, Kruse, Werwing
m. fl. Efter hans bortgång hyllades hans minne
med ett stort antal sånger (af Lithou, Lohman,
Risell, J. Thun m. fl.) och tal, hvarjämte
han tidigt framfördes på scenen i en tysk
haupt- und staatsaction, ”Carl der zwölfte vor
Friedrichshall” (tr. 1880). Olof von Dalin var
sedan hans outtröttliga förhärligare, och med
Sinclairsvisan af Odel (se d. o.) skapades en
folkligt poetisk bild af K., på hvilken den
senare tidens poetiska uppfattning af K. i
viss mån hvilar. Efter 1809 har han varit den
kanske oftast i dikt behandlade gestalten i
vår historia. Utom smärre dikter om honom af
Atterbom, Beskow, Geijer, Hedborn, Snoilsky,
Strandberg och Tegnér märkes det af Svenska
akademien 1883 belönade stora eposet af
J. P. Wallin,
