oförändrad. Annat blef förhållandet omedelbart efter Reuterholms hemkomst (3 juli 1792), ty därefter var K. i själfva verket föga annat än ett lydigt verktyg i dennes händer. De gamle ”gustavianerna” aflägsnades i massa, och deras platser intogos af Reuterholms anhängare. Under Gustaf III:s regering hade Reuterholm varit ganska avancerad frihetsman, och förmyndarstyrelsen erhöll nu också närmast karaktären af en reaktion mot Gustaf III:s despotiska styrelse. En ny liberal tryckfrihetsförordning och den milda behandlingen af konungamördarna tedde sig som bevis härpå. Men det dröjde ej länge, förrän hertig K. och hans gunstling, skrämda af några obetydliga folkupplopp, återgingo till den föregående tidens frihetsfientliga regeringssätt. Äfven i den yttre politiken utmärkte sig förmyndarregeringen för godtyckliga och plötsliga omkastningar, i det den trädde i förbindelse än med det republikanska Frankrike, än med Ryssland. 1795 afslöt hertig Karl en subsidietraktat med franska republiken och lät, trots föregående giftermålsunderhandlingar med Ryssland, den unge konungen ingå förlofning med en mecklenburgsk prinsessa. Då förbundet med Frankrike inom kort visade sig icke medföra beräknade förmåner och Ryssland antog en hotande hållning, slog hertigen om redan följande år, den mecklenburgska förlofningen bröts, och förmyndare och myndling begåfvo sig, åtföljda af Reuterholm (aug. 1796), till Petersburg för att återknyta den förra giftermålsunderhandlingen, hvilken i sista stunden strandade mot den unge konungens betänkligheter; endast Katarina II:s plötsligt följande dödsfall och förmyndarregeringens upphörande hindrade en ny och svårare brytning med Ryssland. Förmyndarstyrelsen lyckades sålunda, trots sin farliga vacklan, bevara landets fred ostörd. Med Danmark hade den redan 1793 afslutit ett fördrag om väpnad skandinavisk neutralitet, som verkade välgörande på sjöfart och handel. I den inre styrelsen hade förmyndarregeringen flera förtjänster. Den införde större ordning och sparsamhet än förut i förvaltningen, utfärdade flera viktiga förordningar och understödde jordbruket, kanalarbetena och arméns begynnande reorganisation. En följd af goda år lättade i dessa fall regeringens sträfvanden. Trots sina förtjänster förvärfvade förmyndarstyrelsen icke någon popularitet. Dess växande skuggrädsla och despotism och framför allt den hätska förföljelsen af de fallne gustavianerna (särskildt den Armfeltska högmålsprocessen 1794) undergräfde dess anseende och gaf den den förhatliga karaktären af en utpräglad partistyrelse. Då Gustaf IV Adolf 1 nov. 1796 själf öfvertog regeringen, återgick hertigen till privatlifvet och lämnade det icke, förrän han af männen af 13 mars 1809, som störtade Gustaf IV Adolf, åter kallades att träda i spetsen för styrelsen. Själf stod han alldeles främmande för 1809 års revolutionsplaner, ehuru han icke kunnat undgå att få någon kännedom om desamma. För Sveriges lugn var det onekligen en stor förmån, att man i detta brytningsskede egde tillgång till hans person. Han egde dock numera föga mer att erbjuda än sitt namn. Vid fyllda 60 år var han kroppsligen lika svag, som han, fortfarande, var lätt ledd af hvarje starkare ande; och om de följande åren af hans regering framstå i en renare dager än förmyndarperioden, är detta otvivelaktigt i främsta rummet att tillskrifva den omständigheten, att de personer, som nu öfvertogo ledningen, stodo öfver Reuterholm å karaktärens och begåfningens vägnar. Ett försök af denne sistnämnde att åter innästla sig i hertigens förtroende afböjdes lyckligt af de nye rådgifvarna. G. Adlersparres plan, att hertigen skulle på grund af arfsrätt fordra kronan och att man först därefter skulle taga i öfvervägande frågan om ny regeringsform, mötte så starka betänkligheter, att hertigen, fastän ogärna, måste afstå från tanken på dess genomdrifvande samt åtnöja sig med att, efter den nya författningens antagande, ur ständernas hand (6 juni 1809) mottaga den honom erbjudna kronan. Den nya regeringen öfvertog ledningen af Sveriges öden under ytterst brydsamma omständigheter. Efter ett fåfängt försök att fördrifva ryssarna ur Västerbotten nödgades den underteckna den hårda freden med Ryssland i Fredrikshamn (sept. 1809). Med Danmark och Frankrike afslötos frederna i Jönköping (dec. 1809) och i Paris (jan. 1810). Jämte fredssluten framträdde frågan om tronföljden som den mest brännande på grund af den gamle konungens sjuklighet. K:s egna sympatier voro väl snarast för den fördrifne konungens son, prinsen af Vasa, men han hade ingen kraft att göra gällande en personlig vilja, och redan i aug. 1809 valdes prins Kristian August af Augustenborg till svensk tronföljare. Efter dennes plötsliga död valde ständerna 1810 prinsen af Pontecorvo (sedermera Karl XIV Johan). Den nye kronprinsen lyckades fullständigt vinna sin adoptivfaders förtroende. Näst kronprinsen hade kanske utrikes statsministern Lars v. Engeström den gamle konungens öra under hans sista lefnadsår. Genom Karl Johans kraftfulla politik vederfors honom den äran att nå ett mål, som flera af Sveriges kraftfullaste regenter förgäfves eftersträfvat, nämligen Norges skilsmässa från Danmark och förening med Sverige. 4 nov. 1814 valdes K. XIII till Norges konung. K. ligger begrafven i Riddarholmskyrkan. Hans staty (bekostad af hans adoptivson, Karl XIV Johan, och modellerad af E. G. Göthe) aftäcktes 5 nov. 1821 i Kungsträdgården i Stockholm. (De fyra lejonen kring stöden äro modellerade af Fogelberg.) En af Byström mod. staty af K., som 1866 af änkedrottning Josefina öfverlämnades som gåfva åt k. flottan, fick 23 maj 1902 sin plats i Hoglands park i Karlskrona. — 7 juli 1774 ingick K. äktenskap med sin kusin Hedvig Elisabet Charlotta af Oldenburg-Delmenhorst (se Charlotta, H. E.). Deras enda barn, Karl Adolf, hertig af Värmland, f. 3 juli 1798, afled redan d. 10 i s. m. J. H. L. S. 8. K. XIV Johan, f. 26 jan. 1763 i Pau i landskapet Béarn i södra Frankrike, den yngste af fem syskon, hette urspr. Jean Bernadotte, äfven kallad Jean Baptiste såsom uppkallad efter Johannes döparen till skillnad från en äldre broder, som ock hette Jean (Évangeliste). Fadern var advokaten Henri Bernadotte, modern hette Jeanne S:t Jean (se om dem och släkten art. Bernadotte). Sonen, hvars bokliga uppfostran synes ha skett i hemmet, bestämdes för faderns yrke, men visade ingen håg därför, utan tog efter faderns död, då han måste med allvar tänka på sin framtid, ledd af en brinnande håg för soldatlifvet, 3 sept. 1780 värfning vid regementet Royal-la-Marine, då förlagdt på