Corsica. Där tillbragte han tre år. Efter ett besök i hemmet några månader i slutet af 1783 och början af 1784 för att vårda sin hälsa följde han sitt regemente till nya garnisonsorter, Grenoble, Vienne, Marseille, S:t Martin på ön Ré m. fl. och avancerade under tiden till korpral och sergeant 1785, furir 1786, fältväbel (sergeant-major) 1788 och fanjunkare (adjudant sous-officier) 1790. Därmed hade måhända hans befordringar stannat, om ej den stora revolutionen nedbrutit den skranka, som 1781 rests mellan underofficers- och officersgraderna. Under sin underofficerstid hade Bernadotte vid åtskilliga tillfällen aflagt bemärkta prof på rådighet, mod och förmåga att behärska sitt folk — så t. ex. då han i Marseille 1790 lyckades rädda sin chef, markis d’Ambert, undan ett folkupplopp — och blef i mars 1792 utnämnd till löjtnant vid det i S:t Servant (Bretagne) stationerade 36:e regementet (f. d. Anjou). Under de kort därpå utbrytande revolutionskrigen fick han draga i fält med Rhenarmén och utmärkte sig så på valplatserna, att befordringarna gingo med stormsteg. Efter striderna vid Speier och Mainz 1793 blef han sålunda öfverste, och redan året därpå, efter att ha förflyttats till Sambre- och Meusearmén och med synnerlig utmärkelse deltagit i striderna vid Prémont och Landrecies samt i slaget vid Fleurus (juni 1794), ”för tapperhet och lysande bragder” på Klébers begäran befordrad till brigadgeneral samt efter Maastrichts eröfring (okt. s. å.), hvartill han väsentligen bidrog, till divisionsgeneral. Att klokt förbereda anfallet, snabbt slå till, vid minsta skymt till oro gripa in och med eldiga ord och åthäfvor lugna de vacklande eller hejda de flyende utmärkte hans krigskonst, och hans impulsiva vältalighet kom honom därvid ofta väl till pass. Såväl därigenom som genom den omtänksamma omvårdnad, som han egnade sina soldater, vann han hos dem stor popularitet, och äfven fiender skattade honom för hans högsinthet. Åren 1795 och 1796 gingo under fortsatta bragder vid Rhenarmén — vunna framgångar eller mästerliga återtåg —, och hans härförarrykte var sålunda stadgadt, då han i början af 1797 beordrades att med en armékår afgå till Lombardiet för att understödja Napoleon Bonaparte i fälttåget mot österrikarna. Ett vintertåg öfver Alperna, öfvergången af Tagliamento och eröfringen af Gradisca gåfvo nya prof på hans duglighet; hans rhentrupper täflade med sina italienska kamrater i tapperhet; truppernas täflan blef emellertid hos befälhafvarna rivalitet, och ett visst misstroende kom redan nu att känneteckna förhållandet mellan Bernadotte och Bonaparte, för hvars ärelystna planer han tidigt uttalade sina farhågor. Efter att mot fälttågets slut ha till Paris öfverfört några troféer fick han där öfvervara statskuppen af 18 fructidor år V (4 sept. 1797), utan att dock låta sig lockas att föra värjan åt dess upphofsmän; han återvände därpå till Italien och var en tid guvernör öfver Friuli och de delar af venezianska området, som genom freden i Campo Formio (okt. 1797) tillfallit Frankrike. 1798 utnämndes han till ambassadör i Wien; man ville förödmjuka det stolta hofvet vid Donau genom att ditsända en son af republikens hvälfningar, och han fick med sig utmanande instruktioner. Han lyckades emellertid göra sig gällande genom sitt imponerande och vinnande väsen, men fann sig efter ett par månader (april 1798) i följd af ett upplopp, hvarunder folket skymfat trikoloren och ambassadhotellet, föranledd att begära sitt pass. Efter återkomsten till Frankrike tillbragte han någon tid i ett dittills föga njutet lugn. 16 aug. 1798 gifte han sig med Desirée Clary (se Desideria), köpmansdotter från Marseille, svägerska till Bonapartes äldste broder Joseph. Hon hade tidigare varit förlofvad med Napoleon Bonaparte själf, och äfven därigenom blef giftermålet i viss mån ett band mellan Bonapartarna och Bernadotte. Efter vänstervalen 1799 följde en närmare anknytning till hemlandets politik, i det att direktoriet 2 juli kallade honom till krigsminister. Han utöfvade på denna post ett outtröttligt nit att reorganisera armén, som då lidit flera nederlag, och beredde den därigenom till nya segrar, men blef under det pågående politiska intrigspelet snart åter aflägsnad från ämbetet (14 sept. s. å.) genom en list af Sieyès, som planerade en ny statskupp. Kort därpå återkom Bonaparte från Egypten och verkställde denna kupp af ”18 och 19 brumaire” (9 och 10 nov. 1799); hans motparti hade sökt egga Bernadotte att själf göra statskuppen, men denne höll sig afvaktande på sidan och fick hvarken från direktoriet eller kamrarna den maning att ingripa, som han synes ha bidat. För honom som för många andra återstod då ej annat än att acceptera Bonapartes diktatur som ett fullbordadt faktum, om än de i själ och hjärta aldrig kunde fullt förlika sig därmed; vid mer än en af de planer, som spunnos för att hejda och störta den, funnos ock spår, som ledde hän äfven till Bernadotte. I Bonapartes intresse låg emellertid att stå på god fot med ledande män ur olika läger, och Bernadottes

Fig. 1. Karl XIV Johan (i fältmarskalksuniform). Efter målning af Westin. (Gripsholms slott.)