minnena från K:s tid, likaså ny strafflag,
sjölag m. fl. lagförbättringar, fortsatta
järnvägsbyggnader samt åtgärder för lättade
handelsförbindelser och för folkundervisningen —
att icke glömma den oerhörda utveckling landets
ekonomiska tillgångar vunno under de år, hvilka
den gripenstedtska finanspolitikens motståndare
ansett skola medföra de svenska näringarnas,
ja det svenska samhällets totala ruin.
I sitt personliga lif var K. XV enkel och
godlynt. Han hvilade sig från regeringsbekymren
i sin familj, i sin ateljé eller i muntra lag,
där kvartettsång hörde till ordningen och där
konungen okonstlad och varmhjärtad aflägsnade
allt konventionellt tvång. Att han icke alltid
klart skilde mellan det passande, som sed bjuder,
och det endast konventionella, lades honom nog
ofta till last, oftare kanske än billigt var.
— K:s starka, ståtliga gestalt bröts slutligen
af sjukdom. Hans hälsa var svag alltifrån
1871 års början, och då hans trogna maka och
vän, drottning Lovisa, 30 mars 1871 aflidit,
förvärrades väsentligen hans tillstånd. Efter
en badresa till Aachen, i aug. 1872, återkom
konungen ytterligt försvagad till hemlandet och
hann ej ens hem till sitt kära Ulriksdal. Han
afled i Malmö 18 sept. 1872, skild från alla
anhöriga, men omgifven af hängifna vänner,
följeslagare på färden. ”K. XV:s eriksgata”
från landshöfdingeresidenset i Malmö till
Riddarholmens konungagrafvar bar vittne om
folkets sorg vid hans bår. — Han efterlämnade en
dotter,
Lovisa (f. 31 okt. 1851), 1869 förmäld
med Danmarks kronprins, Fredrik (sedermera konung
Fredrik VIII). Konung Karls och drottning Lovisas
ende son,
Karl Oskar Vilhelm Fredrik, hertig af
Södermanland, f. 14 dec. 1852, dog 13 mars 1854.
K. XV:s dikter utgåfvos 1863 (
En samling dikter
af C.; 2:a uppl. 1870) och 1865 (
Smärre dikter
af C.) i upplagor för allmänheten och ha delvis
eller alla blifvit öfversatta till franska,
engelska, magyariska, italienska, holländska,
i flera uppl. på tyska och dansk-norska. Till
flera af dem är musik komponerad af både in- och
utländska tondiktare. Af K. XV:s militära
skrifter ha flera öfversatts till norska, franska
och tyska, en jämväl till italienska. — K. var
en varm och intresserad konstvän, uppmuntrade
framför allt de nationella riktningarna i svensk
och norsk konst och var städse redo att räcka
konstnärerna en stödjande hand. Det bästa,
som på hans tid åstadkoms inom vårt lands
konst, inköptes af konungen. Han var själf
en ifrig konstutöfvare, fick handledning i
måleri af Boklund, Bergh, Wahlberg m. fl. och
utförde många landskap med svenska och
norska motiv. Han deltog i konstakademiens
utställningar 1856—70. Hans målningar utmärkas
mera för öppen blick och för omedelbarhet i
anläggningen än för djupt inträngande i motivet
och gedigenhet i utförandet. Koloriten är klar
och hård. Öfver hufvud får han betraktas som
en begåfvad och intresserad dilettant. Han
är representerad i Nationalmuseum (
Motiv från
Värmdö, 1865,
Landskap från Gudbrandsdalen,
1866), i riksdagshuset (
Landskap från Hardanger,
1872), i konstakademien (
Utsikt af Uppsala),
i Göteborgs museum (
Norskt landskap, 1871),
på Ulriksdal och öfriga k. slott samt i norska
nationalgalleriet. Hans konstsamlingar räknade
bl. a. omkr. 500 målningar, hvaribland mer än 400
af svenska konstnärer. Större delen af sina
samlingar af konst och konstslöjd testamenterade
han till svenska staten. Nationalmusei
skandinaviska konstafdelning och dess
konstindustriella afdelningar fingo tack vare
denna gåfva ett storartadt uppsving (se Jakob
v. Falke, ”Die kunstsammlungen Karls XV.”,
behandlar endast de konstindustriella föremålen,
Wien 1871; G. Upmark, ”Karl XV:s tafvelsamling”,
1882, samt G. Upmark och L. Looström, ”Karl XV:s
konstslöjdssamling”, del 1, keramik, 1883).
— K:s (af Ch. Friberg modellerade) ryttarstaty
aftäcktes på Lejonslätten å Djurgården
i Stockholm 3 maj 1909. — Litt.: En kort
sammanfattande skildring af K. XV:s regering
ger A. Rydfors i ”Sveriges historia intill
tjugonde seklet”, 10:e afd. (1909). Om hans
skandinaviska politik se H. Koht, ”Die stellung
Norwegens und Schwedens im deutsch-dänischen
konflikt, zumal während der jahre 1863 und 1864”
(1908) jämte rec. i ”Hist. tidskr.” 1909 af
V. Söderberg samt i Kohts arbete rikligt
anförd litteratur. För K:s enskilda lif
och personlighet är Edv. Edholms ”Från Carl
XV:s dagar, minnen, bref och anteckningar”
(1906) en god källa. Värdefulla upplysningar,
mest om den inre politiken, ges i De Geers
”Minnen” (1891; 2:a uppl. 1906). Populära
lefnadsteckningar äro C. Bååth-Holmberg,
”Karl XV som enskild man, konung och konstnär”
(1891), och E. Thyselius, ”Karl XV” (under
utgifning 1910). — Hans populära personlighet har
särskildt inom ungdoms- och den folkliga novellen
(Per Thomasson, J. O. Åberg) ofta romantiserats;
bland dikterna öfver honom märkas de af Talis
Qualis (”Kung Karls eriksgata”) och Wennerberg
vid hans död.
H. W. (V. S—g.) G—g N.
Hertig Karl Filip. Efter en
medaljong i K. myntkabinettet.
Karl, svenska prinsar: 1. K.
Filip, hertig af
Södermanland, Närke och Värmland, son till Karl
IX och Kristina af Holstein, f. 22 april 1601
i Reval, där föräldrarna för tillfället befunno
sig, d. 25 jan. 1622 i Narva, erhöll liksom sin
äldre broder, Gustaf Adolf, en vårdad uppfostran
under ledning af Johan Skytte. Till hertigdöme
bestämdes åt honom ungefär samma områden,
som hans fader innehaft (se
Hertigdöme,
sp. 576), och donationsbref på denna förläning
utfärdades för honom 1609. Något senare blef K.,
utan sitt eget åtgörande, medelpunkten
för en vidt sväfvande plan. Jakob de la
Gardie hade nämligen 1611 förmått invånarna i
Novgorod och nordvästra Ryssland att förbinda sig
att välja en af Karl IX:s söner till tsar. När
kort därefter s. å. Gustaf Adolf blef Sveriges
konung, kunde endast K. komma i fråga. Men hans
moder, änkedrottningen, som blifvit sonens
förmyndare, var ej villig att sända sitt
älsklingsbarn till det barbariska Ryssland;
och Gustaf Adolf, som väl insåg, att ryssarna
ej menade allvar med sina löften, verkade icke
synnerligen ifrigt för sin broders sak. Sedan
