grundsats” samt om konungen förklarar, att ”han
insåg fruktlösheten af att söka spjärna emot
det moderna samhällets udd och sökte därför taga
det så lätt som möjligt”.
Ifrån 25 sept. 1857 till 18 sept. 1872 regerade
K. i Sverige och Norge, med konunganamn från
8 juli 1859 (han kröntes i Sverige 3 maj och
i Norge 5 aug. 1860). I sitt förhållande som
unionskonung fick K. tidigt bittra erfarenheter
af, huru föga förtroende de båda förenade
folken hyste till hvarandra, men han underlät
aldrig att verka för närmande och endräkt.
Norges afslag å mellanrikslagar (på hvilka
Danmark sedan ingick) följdes i Sverige af
motioner och riksdagsbeslut (1860) ang.
sättet för afskaffande af svensk mans kompetens
att nämnas till Norges ståthållare, och denna
”ståthållarfråga” (se därom
Sverige-Norge)
vann först efter K:s död sin lösning.
— Den skandinaviska politiken, hvilken K.
ansåg bäst främja Nordens framtida
själfständighet och frihet gentemot andra
stater, lyckades han icke fullfölja så,
som han önskat. Vid ett möte med Fredrik
VII på Skodsborg i juli 1863 lofvade K. danske
konseljpresidenten Hall en allianstraktat till
skydd för Slesvig, och ifriga förhandlingar härom
fördes sedan med K:s förtrogne, svenske envoyén i
Köpenhamn Henning Hamilton, som mellanhand, men
då alliansfrågan underställdes K:s ansvariga
rådgifvare (vid en konferens på Ulriksdal
8 sept. s. å.), beslöts där ett beslöjadt
återtåg, hvari K. endast motvilligt fogade
sig, sedan det af inrepolitiska skäl visat
sig omöjligt att ersätta den fredsvänliga
De-Geer-Gripenstedtska ministären med en för
konungens skandinaviska krigspolitik mera
benägen rådkammare. Sin sorg öfver Sveriges
nödtvungna försiktighetspolitik gaf han
uttryck i den vackra dikten
Till Sverige
(1864). Och kanske hade han aldrig förut nödgats
att så klart som då inse, huru stor skillnaden är
mellan en slagfärdig här efter nutidens
kraf och hans egen älskade ”indelta” armé.
Redan 1860 hade K. utgifvit en broschyr om
svenska beväringsorganisationen. 1865 skref
han
Några tankar angående svenska arméns
organisation, framlagde för fosterlandsvänner.
Här utgår han från Danmarks olycka: ”denna stat
har ej blifvit understödd af dem, hvilkas bistånd
den haft skäl att vänta”, säger han, men påpekar
jämväl felaktigheter i den danska härordningen,
hvilka borde undvikas. För Sveriges försvar
ansåg han nödvändigt, icke att ega en stor,
oöfvad här, utan att ega en liten, men väl
öfvad, och föreslog därtill den indelta hären
med en tillökning af fjärdedelen utaf hvarje
beväringsklass, uttagen genom lottning,
öfvad till likhet med indelta arméns godkända
rekryter och sedan under tre år en kort tid
samöfvad med dennas regementen. Kung Karl
vann inga sympatier för sin plan att åstadkomma
”litet, men godt” och skördade icke heller af
andras planer, dem han i konseljen godkände,
de frukter för ett betryggande försvar, hvilka
han så ifrigt önskade. Med smärta följde
han krigen i Europa 1866 och 1870. Efter det
förra utgaf han under titel
Ett ord i sinom tid
general Changarniers anmärkningar om den franska
härens fel, i hvilka han fann ”förvånande
tillämpningar” på svenska arméförhållanden.
Karl XV till häst, i generalsuniform och med
stab. Målning af Kiörboe. (Nationalmuseum,
Stockholm.)
Lyckades alltså icke K. att vid sin regering
fästa minnet af en förändring i Nordens yttre
maktställning till större trygghet för dess framtid,
så åstadkoms däremot under hans regering
inom Sverige en ny form för samverkan
mellan folket och dess styrelse genom
representationsreformen. 1860 petitionerade
”de folkvalda stånden” hos konungen, att han
ville taga sig an reformen, och jan. 1863
framlade De Geer-Gripenstedts ministär ett
representationsförslag, som bröt med stånd
och själfskrifvenhet. De året förut utfärdade
kommunallagarna, äfvensom den föreslagna lagen
om kyrkomöten, gåfvo både grund och skäl för
den föreslagna riksdagsordningen, till hvilken
äfven hörde årliga riksdagar. Under nära tre
år fortgick den offentliga diskussionen om
förslaget, innan afgörandets dag var inne. Men
då slogo opinionens vågor så högt, att motstånd
syntes endast kunna förvärra ställningen,
ej nedslå reformen. Icke förrän mot slutet af
beredelsetiden intog K. en rent personlig ställning till
reformen, hvars framgång han till sist
lifligt lär ha önskat, liksom han äfven
delade de framtidsförhoppningar om svensk
endräkt och svensk kraft, hvilka riddarhusets
votum 7 dec. 1865 kallade till lif öfver allt
Sveriges land. Det politiska framsteget från
treårsperioder af årslånga ståndsriksdagar
till årliga kammarriksdagar är och förblir en
epokgörande tilldragelse i svenska folkets
offentliga lif, huru än omdömet om dessa
riksdagars verksamhet må utfalla. Och K. XV
misströstade aldrig om svenskar, om han än,
lifligt berörd af någon riksdagshändelse,
kunde låta undfalla sig häftiga ord. Af
riksdagsmotgångar var det ingen, som smärtade
honom så som härordningsfrågans öden. — Kvinnans
myndighet, religionsfrihetens utsträckning
i religiös, juridisk och politisk måtto,
näringsfrihetens fortgång samt den tekniska
undervisningens spridande och höjande höra till
