reservanter, hvilka hellre velat uppskjuta valet. Tillräcklig statsmannabegåfning och energi att själf taga ledning i detta virrvarr egde prinsen icke. Upprepade maningar från Fredrik VI att bryta in i Sverige motsatte han sig emellertid, men vägrade å andra sidan dels att mottaga den svenska tronföljden, innan han fått sin konungs samtycke därtill, dels att begifva sig till Sverige, förrän freden blifvit sluten. Wedel-Jarlsbergs och Adlersparres ansträngningar att åstadkomma en resning i Norge, dit Fredrik VI f. ö. skickat först presidenten Kaas och sedan sin svåger prins Fredrik af Hessen att kontrollera prins Kristian, blefvo under sådana förhållanden alldeles fruktlösa. Hoppet om Norge förgick alltså, och Adlersparres motparti, de s. k. gustavianerna, började under hösten nära förhoppningar om, att prinsen skulle uteblifva och tronföljarvalet kunna göras om. Äfven dessa gingo dock om intet, och sedan freden med Danmark slutits i Jönköping 10 dec. 1809, begaf sig prinsen i början af jan. 1810 till Sverige. På begäran af Karl XIII, som adopterade honom, antog han därvid namnet Karl August (Kristian var impopulärt i Sverige). 22 jan. höll han sitt högtidliga intåg i Stockholm, och 24 aflade han på rikssalen sin trohetsed samt mottog ständernas hyllning. Prinsens gedigna egenskaper tillvunno honom äfven i Sverige sympatier på olika håll. Hans yttre imponerade dock ej; han var liten till växten, fetlagd, med ett stort hufvud på en ovanligt kort hals, stor, böjd näsa, mörka, föga lifliga ögon och sjuklig ansiktsfärg. Men han såg manlig och bestämd ut, och man fann honom sträfva efter att opartiskt sätta sig öfver partistriderna och lära känna sitt nya fäderneslands olika förhållanden, att frigöra sig från obehörigt ledband från sina ursprungliga främjare och att göra rättvisa jämväl åt forna motståndare. Man kunde anmärka, att han saknade talanger för hof- och societetslif och vid sådant blef besvärad och inbunden, men denna stelhet försvann i smärre kretsar, där hans folkliga, enkla rättframhet kände sig mera hemmastadd. Äfven på gustavianerna gjorde han ett godt intryck; ”det är en herre, som jag aldrig tror blir aimabel”, skref Jakob de la Gardie, ”men allvarsam, sparsam och arbetsam, tre stora egenskaper för en svensk konung”, och han hoppades för framtiden det bästa af hans lojala och öppna karaktär. Tillsvidare nöjde sig kronprinsen med att iakttaga och bida och lät ytterst få ana sina framtidsplaner. De ha, enligt numera bekantgjorda anteckningar af hans äldste broder, hertig Fredrik Kristian af Augustenborg, fortfarande i främsta rummet afsett trestatsskandinavismen, som han ville efter hand förbereda och till sist fullborda genom att, under villkor af en gemensam fri författning för det förenade Skandinavien, själf träda tillbaka för det danska konungahuset. Skulle emellertid, såsom han själf befarade, denna plan ej kunna genomföras, hade han för afsikt att till sin efterträdare adoptera Gustaf IV Adolfs son, prins Gustaf, för så vidt denne utvecklade sig värdig en krona, och hade fördenskull gett sin broder i uppdrag att följa och underrätta honom om denne furstes utveckling, ett uppdrag, som upprepades, äfven sedan de svenska ständernas anhållan syntes nödvändiggöra giftermålsplaner. Dessa adoptionsplaner tyckas ej varit alldeles dolda för en och annan gustavian. Prinsens plötsliga död stäckte emellertid allas förhoppningar. För att närmare öfverlägga med sin bror och för att lära känna landets sydliga delar afreste han i början af maj söderut. Opasslig redan före afresan, försämrades han under vägen och nödgades emellanåt intaga sängen. I Ramlösa mötte han brodern; efter skilsmässan från denne i Hälsingborg 28 maj åkte han till Kvidinge hed för att åse där pågående husarexercis. Han följde denna en stund, trots kall blåst, till häst, men syntes plötsligt, då han skulle rida ur vägen för en attack, förlora väldet öfver hästen, som satte af i karriär, vacklade i sadeln och föll omsider baklänges till marken. De tillskyndande funno honom sanslös, upplifningsförsök voro fåfänga, och efter en half timme afled han. En två dagar senare verkställd obduktion — årstiden medgaf ej uppskof —, som utfördes af hans läkare Rossi samt tre tillkallade professorer från Lund, visade, att dödsorsaken var ett slaganfall under ridten, lätt förklarligt hos en man med hans kroppsbyggnad och alltsedan fälttåget i Norge vacklande hälsa. Plötsliga dödsfall af högt uppsatta personer pläga emellertid ej sällan förorsaka rykten om andra dödsorsaker än de vanliga. Här funnos förgiftningsrykten redan förut i gång. Redan på hösten 1809 hade Karl XIII genom Adlersparre låtit varna prinsen att resa till Danmark, emedan detta på grund af danskarnas falskhet kunde äfventyra hans lif, och sedan dess hade förgiftningsryktena gått vidare; prinsen själf skall till och med ej varit fri från misstankar, utan vid mötet i Ramlösa med brodern ha sagt sig vara förgifven, ”dock ej i Sverige”. Efter hans ankomst till Sverige hade emellertid det onda talet användts som kampmedel i regeringspartiets strid mot dess motståndare, och kronprinsens opartiska hållning mot gustavianerna hade man sökt motarbeta med talet, att dessa hade giftet i beredskap. När nu hans död återuppväckte regeringspartiets skräck för ett val af prins Gustaf, fingo dessa förgiftningsrykten ny jordmån. I tydlig afsikt att få en förgiftning konstaterad nedsändes från Stockholm för obduktionen två hufvudstadsläkare, och det obefogade klander dessa tilläto sig öfver den redan förrättade liköppningen samt vissa tvetydiga och motsägande yttranden och åtgärder, hvartill själfva Collegium medicum lät förleda sig, ökade det giftiga talet. Det koncentrerade sig snart på familjen von Fersen, hvars medlemmar voro kända som gustavianer och vid hofvet sades ha råkat i konflikter med kronprinsen, och det ledde vid prinsens likfärd 20 juni 1810, på grund af myndigheternas oförlåtliga slapphet, till det afskyvärda uppträde, då riksmarskalken Axel von Fersen mördades af pöbeln (se Fersen 7) och hvarigenom ock gustavianerna skrämdes från att vid det följande valet verka för sin prins. Någon utförligare teckning af K. A. finnes icke; de viktigaste meddelandena äro att hämta i de allmänna arbetena om statshvälfningen 1809 och den närmaste tiden därefter. Om hans död se A. J. Amnéus, ”Om kronprinsen Karl Augusts dödssätt och... rättegången mot Rossi” (akad. afh., Uppsala 1865), om hans framtidsplaner jfr H. Schulz, ”Briefwechsel des herzogs Friedrich-Christian zu Schleswig-Holstein ...mit könig Friedrich VI von Dänemark...” (Leipzig 1908).