Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 1013-1014 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl, svenska prinsar - Karl 3. Oskar Karl Vilhelm (skrifver sig Carl) - Karl, Karl den djärfve (fr. Charles le téméraire) - Karl (eng. Charles), konungar af England och Skottland - Karl 1. K. I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

3. Oskar K. Vilhelm (skrifver sig Carl),
hertig af Västergötland, konung Oskar II:s
och Sofias af Nassau tredje son, föddes 27
febr. 1861 i Stockholm, utnämndes 21 jan. 1881
till underlöjtnant vid Lifgardet till häst,
Västgöta regemente och norska Kavaleribrigaden
samt tillbragte höstterminen 1881 och läsåret
1882 vid Uppsala universitet. Han erhöll 1883
löjtnants grad, representerade s. å. svenska
konungahuset vid tsar Alexander III:s kröning
i Moskva och anträdde efter att ha genomgått
Kungl. krigshögskolan 1884 öfver Trieste
och Sues en resa till Indien, hvarifrån han
återvände öfver Egypten, Syrien, Konstantinopel
(där han mars—maj 1885 låg allvarsamt sjuk i
tyfus), Rumänien och Österrike. Intryck under
resan har han skildrat i den i förening med
bröderna Oskar och Eugen 1886 utgifna skriften
Våra minnen. Prinsen utnämndes 1888 till
ryttmästare vid Lifgardet till häst och i norska
kavalleriet samt till kapten i Generalstaben
och i Västgöta regemente, 1892 till major,
1894 till öfverste och sekundchef för Lifgardet
till häst, 1897 till generalmajor och 1904 till
generallöjtnant i svenska och norska arméerna
samt 1908 till general i svenska armén. Sedan
1898 är han inspektör för kavalleriet. Han har
vid några tillfällen varit ordf. i tillförordnad
regering. 1892 representerade han konung Oskar
II vid danska konungaparets guldbröllop och 1910
konung Gustaf V vid Edvard VII:s begrafning. 27
aug. 1897 vigdes han i Köpenhamn med sin
kusins dotter prinsessan Ingeborg (se d. o.,
sp. 623). Med henne har han döttrarna Margareta
Sofia Lovisa Ingeborg, f. 25 juni 1899, Märta
Sofia Lovisa Dagmar Tyra, f. 28 mars 1901, och
Astrid Sofia Lovisa Tyra, f. 17 nov. 1905.
— I egenskap af inspektör för kavalleriet
har prinsen, särskildt genom utfärdade
föreskrifter rörande utbildningen vid nämnda
vapenslag (Anvisningar och iakttagelser rörande
utbildningen vid kavalleriet, 1909) samt genom
synnerligen grundliga inspektioner, framgångsrikt
verkat för svenska rytteriets fältmässiga
utbildning. Han förvärfvade tidigt, bl. a. genom
sitt lifliga intresse för de s. k. folkköken
och annan social verksamhet, mycken popularitet
samt kallades en tid allmänt ”Blå prinsen”
(efter färgen på Lifgardets till häst uniform).
1. J. F. N. (Fr. W.) 2. S. C.

Karl, K. den djärfve
(fr. Charles le téméraire), hertig af Burgund,
son af hertig Filip den gode och Isabella af
Portugal, f. 10 nov. 1433 i Dijon, bar till
Filips död titeln grefve af Charolais. Han var
stark och skicklig i kroppsöfningar, oförskräckt,
allvarlig och arbetsam, men otroligt ärelysten,
egensinnig, hetsig och medelmåttig som fältherre
och statsman. Liksom fadern var han fiende till
franska konungahuset, hvars länshöghet öfver
franska Burgund (Bourgogne) och maktsträfvan
voro hinder för deras plan att skapa ett
själfständigt konungarike
af gränsländerna mellan Frankrike och
Tyskland. K. vardt därför hufvudmannen i den
s. k. ”ligan för det allmänna bästa” (la ligue
du bien public), som 1465 bildades af franska
vasaller mot konung Ludvig XI, kämpade mot denne
vid Montlhéry (16 juli s. å.), och fick i freden
i Conflans och Saint-Maur (okt. s. å.) vissa
af franska kronan 1435 afträdda, men 1463
återinlösta områden vid Somme samt grefskapet
Guines, Péronne m. m. Sedan han efter faderns
död (15 juni 1467) öfvertagit styrelsen af dennes
länder, tog han 1468 franske konungen till
fånga vid ett möte i Péronne och tvang honom
bl. a. att närvara vid eröfringen af Liège,
som af Ludvig eggats till uppror mot K. Men i
nov. 1470 återupptog Ludvig striden. K. härjade
nu i Picardie och Normandie (1472) och slöt
förbund med Edvard IV af England (1474), hvarpå
denne i juli 1475 gick öfver Kanalen med en här,
men redan i sept. återvände; samtidigt slöt
K. nio års stillestånd med Ludvig. 1473 hade han
kommit i besittning af Gelderland, men lyckades
ej af kejsar Fredrik III utverka vare sig den
romerska eller en burgundisk konungakrona och
förlorade 1474 det 1469 vunna öfre Elsass. För
att bistå den afsatte kurfursten Ruprecht af
Köln belägrade han Neuss juli 1474—juni 1475,
medan hans egna områden anföllos af städerna
vid öfre Rhen och schweizarna. Äfven hertig
René II af Lothringen bröt med K., som därför
1475 eröfrade hertigdömet, hvarpå han 1476
med 20,000 man inföll i Schweiz. Där blef han
emellertid grundligt slagen först vid Granson
(2 mars 1476), sedan vid Murten (22 juni s. å.),
och i ett tredje slag, mot schweizarna och René,
som nu återtog sitt land, stupade K. utanför
Nancy 5 jan. 1477. — Litt.: De Barante, ”Histoire
les ducs de Bourgogne” (8:e uppl. i 8 bd, 1858),
v. Rodt, ”Die feldzüge Karls des kühnen” (2 bd,
1844—45), Kirk, ”History of Charles the bold” (3
bd, 1863—68). Jfr Lavisse, ”Histoire de France”,
bd IV: 2 (1902).
G. W—k.

Karl (eng. Charles), konungar af England
och Skottland (skrefvo sig konungar af
Storbritannien):

1. K. I, andre son till Jakob I och Anna
af Danmark, f. 19 nov. 1600 i Dunfermline i
Skottland, fick 1605 titeln hertig af York, blef
vid sin äldre broder Henriks död 1612 tronföljare
och erhöll nov. 1616 titeln prins af Wales. Redan
1614 hade förhandlingar af konung Jakob inledts
om K:s giftermål med en spansk prinsessa, och
de fortsattes med afbrott till 1623, då K. och
faderns gunstling hertigen af Buckingham företogo
en resa till Madrid (febr.—okt.) för att göra
slag i saken. Då de emellertid där upptäckte, att
förbindelsens politiska syftemål, återgifvandet
af Pfalz åt K:s svåger, den fördrifne kurfursten
Fredrik V, ej stod att vinna, och då enighet
ej kunde uppnås om den grad af religionsfrihet
Englands katoliker skulle få

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>