Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 1021-1022 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - (fr. Charles), franska konungar - Karl 4. K. (IV) den sköne (fr. Charles le bel) - Karl 5. K. (V) den vise (fr. Charles le sage) - Karl 6. K. (VI) den folkkäre (fr. Charles le bien aimé) - Karl 7. K. (VII) den segersälle (fr. Charles le victorieux)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

död (1322) på tronen. Han regerade strängt
och despotiskt, men genomförde en del nyttiga
reformer i landets förvaltning samt tvang påfven
att låna sig till verktyg åt hans nycker. Med
honom utslocknade kapetingiska ättens äldsta
linje på manssidan.

5. K. (V) den vise (fr. Charles
le sage), Johan II:s son, f. 1337, d. 1380,
erhöll 1349 större delen af Dauphiné och var den
förste franske tronföljare, som bar titeln
dauphin. Då Johan II i slaget vid Poitiers
1356 blef tillfångatagen af engelsmännen,
öfvertog K. som ”lieutenant du roi” regeringen
och sammankallade riksständerna, men råkade
med dem i en häftig strid om makten. Fullständig
anarki blef rådande i Frankrike, då bönderna
reste sig mot sina herrar (la jacquerie) och
staden Paris under borgaren Étienne Marcels
ledning utropade Karl den elake af Navarra till
Frankrikes generalkapten (1358). K. lyckades dock
inom kort kufva de revolutionära rörelserna;
däremot måste han 1360 med uppoffrande af hela
sydvästra Frankrike köpa freden i Brétigny
med England. Då konung Johan s. å. återvände
ur fångenskapen, nedlade K. regeringen; vid
faderns död, 1364, besteg han tronen. Själf var
K. kroppsligt svag och utan krigisk talang,
men förstod att uppsöka den framstående
fältherreförmågan Bertrand du Guesclin, hvilken
från England återeröfrade allt (utom Calais),
hvad Frankrike under de båda föregående
konungarna förlorat. Inom landet upprätthöll
K. med kraftig hand ordningen; och,
liksom sina företrädare despotiskt sinnad,
upphörde han att sammankalla ständerna och
utskref godtyckligt nya skatter. Han gynnade
handel och näringar, omgaf sig med lärde
och konstnärer samt grundlade det kungliga
biblioteket i Paris. K., som var en af Frankrikes
märkligaste konungar under medeltiden, var fader
till Karl VI och Ludvig af Orléans.

Karl V af Frankrike. Stenstaty i Saint-Denis’ klosterkyrka.

6. K. (VI) den folkkäre (fr. Charles
le bien aimé) l. den vansinnige
(fr. l’insensé), den föregåendes son,
f. 1368, d. 1422, efterträdde sin fader 1380.
Under hans minderårighet tvistade hans farbröder,
Ludvig af Anjou, Johan af Berry och Filip den
djärfve af Burgund, om makten. Redan 1382 blef
han myndig och deltog s. å. i ett fälttåg mot
de flamländska städerna, men först i slutet
af 1380-talet frigjorde han sig från sina
farbröders inflytande och lämnade sitt förtroende
åt konnetabeln Olivier de Clisson. Ett bättre
tillstånd var därefter på väg att inträda i
Frankrike, då K. på ett krigståg till Bretagne
plötsligt blef vansinnig. Han tillfrisknade
väl för en kortare tid, men återföll redan
sommaren 1393 i sinnessjukdom, och denna
varade med korta afbrott ända till hans död.
Under hans svaghetstillstånd var Frankrike
tummelplatsen för häftiga strider mellan de båda
om makten täflande partierna, det burgundiska
(bourguignons) och det orleanska
(armagnacs), samt hemsökt af engelske konungen
Henrik V:s anfall. K. var förmäld med Isabella
af Bajern (se Isabella, franska drottningar 2)
och hade med henne flera barn, bland hvilka
sonen Karl (se nedan) och dottern Katarina
(se Katarina, engelska drottningar 1).

Karl VII af Frankrike. Efter en målning i Versailles’ museum.

7. K. (VII) den segersälle (fr. Charles le
victorieux), den föregåendes femte son, f. 1403,
d. 1461, blef 1416 efter sina äldre bröders
död dauphin och slöt sig till det orleanska
l. armagnacska partiets ledare, grefven af
Armagnac, hvilken som konnetabel styrde riket
i den vansinnige Karl VI:s namn. För att
befästa sitt välde öfver K. stiftade Armagnac
oenighet mellan honom och hans moder, Isabella
af Bajern, hvilken till följd däraf öfvergick
på det burgundiska partiets sida. Redan 1418
blef Armagnac tillfångatagen och dödad af det
burgundiska partiet, och K. blef därefter det
orleanska partiets hufvudman. En planerad
försoning emellan partierna omöjliggjordes
därigenom, att hertig Johan af Burgund vid ett
beramadt möte med K. förrädiskt nedhöggs af
dennes följeslagare (1419). I stället förenade
sig Isabella och den mördades son, Filip den gode,
med engelsmännen och aftalade i fördraget i Troyes
21 maj 1420, att Henrik V af England skulle under
Karl VI:s lifstid föra regeringen och efter hans död
uppstiga på Frankrikes tron. Frankrikes ständer
bekräftade fördraget, hvarefter K. anklagades inför
parlamentet i Paris samt dömdes förlustig alla
sina rättigheter och till evig landsflykt. Då
både Henrik V och Karl VI 1422 afledo, hyllade
det burgundiska partiet Henrik VI af England som
Frankrikes konung; armagnacarna slöto sig till
den legitime tronarfvingen K. Denne innehade
landskapen s. om Loire, men hans skattkammare
var uttömd och hans trupper färdiga att skingra
sig. Genom Jungfruns af Orléans uppträdande och
den franska nationalkänslans återuppvaknande
lyckades K. efter hand komma i besittning
af hela Frankrike, utom Calais, oaktadt
han själf genom sin svaghet och lättleddhet
snarare skadade än gagnade sin sak. Biträdd
af generalfälttygmästaren Jean Bureau och
finansministern Jacques Cœur, upprättade han
en stående här, hvilken underhölls medelst en
för detta ändamål af ständerna beviljad skatt
(la taille), ordnade finans- och rättsväsendet
samt häfdade genom en ny ”pragmatisk sanktion”
(1438) den gallikanska kyrkans frihet. Men
äfven vid den inre styrelsen visade K. samma
karaktärslöshet som under kriget: han tvekade
ej att uppoffra sin trognaste tjänare, Jacques
Cœur, åt det med reformerna missnöjda partiets
hat. K:s sista regeringsår upptogs af strider
med sonen, dauphin Ludvig (XI), och af fruktan
för att blifva förgiftad af denne skall han ha
dött af svält. Om hans förhållande till Agnes
Sorel se Sorel (Agnes).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>