<img l>

utveckla Stuartarnas standar. Högländarna strömmade till, K. vann under tåget söderut flera framgångar, lät i Edinburgh utropa sin fader till konung (17 sept.), slog 4,000 man engelska trupper under general Cope vid Prestonpans (21 sept.) och inryckte sedan i England, där hans skicklige fältherre, lord George Murray, lyckades undvika tre engelska härafdelningar och framtränga ända till Derby, hvarvid panik uppstod i London. Den af K. väntade engelska folkresningen till hans förmån uteblef emellertid, och för att ej afskäras från Skottland nödgades han motvilligt anträda återtåget (6 dec.). Efter återkomsten till Skottland besegrades en förföljande engelsk här under marskalk Wade vid Falkirk (17 jan. 1746), men K:s uttröttade armé led vid Culloden (16 apr.) ett förkrossande nederlag mot engelska hufvudhären under hertigen af Cumberland, och själf irrade K. under många äfventyr omkring i högländerna och på Hebriderna i fem månader, jagad af hannoverska soldater och med ett högt pris (50,000 pd st.) satt på sitt hufvud, men ständigt skyddad af högländarnas lojalitet, tills han i sept. lyckades undkomma till Frankrike. Utvisad därifrån 1748 i enlighet med en bestämmelse i Aachenfreden, förde han många år ett kringirrande lif (till 1760 i sällskap med sin älskarinna Clementine Walkenshaw) och förföll alltmer genom dryckenskap och fattigdom; en tid vistades han i Basel, och på 1750-talet besökte han ett par gånger London. Efter faderns död (1766) antog han kungatitel, men lyckades ej vinna påfvens erkännande däraf och lefde sedan till sin död dels i Rom, dels i Florens under namnet grefve af Albany. Han äktade 1772 mot löfte om fransk pension Luise von Stolberg (se Albany 2), men äktenskapet blef olyckligt, och hon lämnade honom 1780 under beskyllningar för dryckenskap och brutal behandling för att i stället lefva tillsammans med skalden Alfieri. I Florens omfattades K. vid Gustaf III:s besök i Italien (1783) af honom med stor välvilja; den svenske konungen, som rördes af hans romantiska ungdomsöden och dessutom hoppades få del af de frimurarhemligheter K. som huset Stuarts hufvudman ansågs inneha, gaf honom 3,000 rdr i pension, utverkade af påfven åt honom laglig skilsmässa från hans gemål (1784) och lade sig äfven ut för honom vid franska hofvet. K. tog 1784 till sig och legitimerade som ”hertiginna af Albany” sin oäkta dotter Charlotte. I Skottland kvarlefde länge minnet af honom som den ungdomligt ridderlige ledaren af 1745 års resning. Jfr Klose, ”Leben des prinzen Karl Eduard” (1842), Ewald, ”Life and times of prince Charles Stuart” (1875; 3:e uppl. 1900), A. Lang, ”Prince Charles Edward Stuart” (1900; ny uppl. 1903), Norie, ”Life and adventures of prince Charles Edward Stuart” (4 bd, 1903), och ” rörande hans förhållande till Gustaf III -- E. Tegnér, ”G. M. Armfelt”, I. V. S—g. Karl (fr. Charles), franska konungar: 1. K. (I) den store. Se Karl, romerska kejsare 1. 2. K. (II) den skallige. Se Karl, romerska kejsare 2. 3. K. (III) den enfaldige (fr. Charles le simple), f. 17 sept. 879, var yngste son till Ludvig den stammande och hade blifvit förbigången vid två konungaval, då fransmännen 885 valt den tyske karolingen Karl den tjocke och 888 grefve Eudo af Paris. Mot denne senare uppställdes dock efter 893 Karl den enfaldige af ett parti som motkonung, och efter Eudos död (898) blef han, förnämligast genom ärkebiskop Fulcos af Reims inflytande, allmänt erkänd som konung. Han var dock ingalunda vuxen den svåra uppgift, som på den tiden förelåg en fransk konung, nämligen att på samma gång skydda landet mot nordmännen samt häfda konungamaktens anseende och myndighet mot de själfrådige och härsklystne store. Sedan nordmännen under flera år härjat Frankrike, afslöt K. med en af dess höfdingar Rollo 912 ett fördrag, hvarigenom han åt denne och hans män som hertigligt län inrymde Normandie samt gaf honom sin dotter Gisela till äkta. — Sedan ärkebiskop Fulco, K:s förnämsta stöd, blifvit mördad, hade K. skänkt sitt förtroende åt en viss Hagano, som var af ringa stånd och föremål för de stores afund och hat. Vid den karolingiska ättens utgång i Tyskland (911) hade hertigen af Lothringen, Rainer, gifvit sig under K. Men efter Rainers död (916) stötte sig K., på Haganos ingifvelse, med hans son och efterträdare Giselbert, och denne sökte då uppreta de franske stormännen mot K. och hans gunstling. De gjorde 922 uppror och korade till konung Robert (I) af Francien, yngre broder till den förutnämnde Eudo af Paris, och utsågo, sedan Robert stupat i ett slag (923), till hans efterträdare hans måg, hertig Rudolf af Burgund. I sitt trångmål sökte K. t. o. m. hjälp hos de nordmän, som vid denna tid under sin höfding Ragenald vände sig till trakten kring Oise. Emellertid blef K. lockad till ett personligt möte i S:t-Quentin med Rudolfs anhängare grefve Heribert II af Vermandois och af honom mot tro och lofven tillfångatagen (923). Men då Heribert 927 blef oense med Rudolf, satte han K. åter på fri fot och uppträdde som hans anhängare. Han lyckades äfven draga hertig Hugo af Francien (Hugo Capets far) på sin sida, och båda förbundo sig med tyske konungen Henrik Fågelfängaren, som ville begagna sig af alla dessa inre oroligheter i Frankrike för att återvinna det affallna Lothringen. Det kom dock redan följande år till förlikning mellan Heribert och Hugo å ena sidan samt konung Rudolf å den andra, och följden däraf blef, att K. åter inspärrades i fängelse. Kort därefter ingicks dock en förlikning i Reims mellan honom och Rudolf, i kraft hvaraf K. erhöll Attigny, väl med villkor att erkänna Rudolf som konung. K. dog redan 7 okt. 929 i Péronne, efterlämnande en minderårig son, Ludvig, som tillika med sin moder, konung Athelstans syster, flytt till England. Efter Rudolfs död (936) återkallades han och upphöjdes på den ledigblifna tronen. 4. K. (IV) den sköne (fr. Charles le bel), konung af Frankrike och Navarra, son af Filip den sköne och Johanna af Navarra, f. 1294, d. 1328, uppsteg efter sin äldre broders, Filip den långes,