Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 1025-1026 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl (fr. Charles), konungar af Navarra - Karl 3. K. (III) den ädle (fr. Charles le noble) - Karl (it. Carlo), konungar af Neapel och Sicilien - Karl 1. K. I af Anjou - Karl 2. K. II af Anjou, den halte - Karl 3. K. III af Durazzo - Karl 4. K. IV. Se Karl, romerska kejsare 5. - Karl 5. K. V. Se Karl, konungar af Spanien 2. - Karl 6. K. VI. Se Karl, romerska kejsare 6. - Karl 7. K. VII. Se Karl, konungar af Spanien 3. - Karl I (port. Carlos), konung af Portugal - Karl, romerska kejsare - Karl 1. K. (I) den store (lat. Carolus magnus, fr. Charlemagne)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

3. K. (III) den ädle (fr. Charles le noble),
den föregåendes son, efterträdde sin fader 1387
och regerade fredligt. Han afstod 1404 från sin
faders anspråk på åtskilliga franska provinser
och erhöll i ersättning stora penningsummor. Död
1425. K. efterträddes af sin måg, Johan II
(se Johan, konungar af Aragonien 2).
1—3. (E. A—t.)

Karl (it. Carlo), konungar af Neapel och
Sicilien:

1. K. I af Anjou, yngste son af
konung Ludvig VIII af Frankrike, f. i mars 1226,
d. 7 jan. 1285, erhöll 1246 Provence genom gifte
och af sin broder, Ludvig den helige, Anjou och
Maine samt ledsagade denne på korståget till
Egypten 1248, som slutade med bägge brödernas
tillfångatagande (1250). På påfvarna Urban
IV:s och Klemens IV:s uppmaningar anföll han
1266 hohenstaufern Manfred af Neapel, som
besegrades och stupade vid Benevento 26 febr.,
hvarpå K. bemäktigade sig hans rike som län af
påfven. Grym och hårdhjärtad, men kraftfull,
framkallade han missnöje genom att pålägga
tunga skatter och förfölja hohenstaufenska
partiet, som inkallade Manfreds 15-årige
brorson, Konradin, från Tyskland. K.
lyckades dock vid Tagliacozzo besegra Konradin
(23 aug. 1268), och kort därefter råkade denne i
hans våld samt afrättades. K., som nu några
år i hela Italien intog en mäktig ställning,
deltog 1270 i Ludvig IX:s korståg till Tunis,
hade starkt inflytande på hans son Filip III och
kröntes 1277 i Rom till konung af Jerusalem.
Hans hårda styrelse och fransmännens öfvermod
framkallade våren 1282 en resning på Sicilien,
den s. k. sicilianska aftonsången, som hindrade
K. att angripa bysantinska riket och ledde
till fransmännens fördrifvande och Peter III:s
af Aragonien utropande till Siciliens konung.
Förgäfves sökte K. återeröfra ön. — Litt.:
Saint-Priest, ”Histoire de la conquête de
Naples par Charles d’Anjou” (4 bd, 1847—49),
Minieri-Riccio, ”Il regno di Carlo I di Angio
1273—1283” (i ”Archivio storico italiano”,
1875—81), Cadier, ”Essai sur l’administration
sous Ch. I et Ch. II d’Anjou” (1891).

2. K. II af Anjou, den halte, den
föregåendes son, f. 1246, d. 1309, besegrades
och tillfångatogs i maj 1284 af amiralen Roger
de Loria, befann sig därför vid faderns död
(1285) på Sicilien och frigafs först 1288.
Trots bistånd af påfven och Jakob II af Aragonien
måste han i maj 1302 i Caltabellotta formligen
afträda Sicilien till Peter III:s af Aragonien
son Fredrik. K. var förmäld med Maria af Ungern
och efterträddes af sonen Robert. — Jfr Amasi,
”La guerra del vespro siciliano” (9:e uppl.,
3 bd, 1886).

3. K. III af Durazzo, konung af Neapel
och Ungern, den föregåendes sonsons
son, f. 1345, utsågs till tronföljare af
Johanna I af Neapel, men kom sedan i strid
med henne och fråntog henne kronan, hvarvid
Johanna miste lifvet (1382). Ludvig I af Anjou,
som adopterats af Johanna, anlände sedan med
stark härsmakt, men dog af pesten 1384. 1385
uppsattes K. på Ungerns konungatron af den
mot drottning Maria upproriska adeln, men
blef i febr. 1386 mördad på anstiftan af Marias
moder, regentinnan Elisabet. Han efterträddes i
Neapel af sin son Vladislav, efter hvilken tronen
intogs af K:s dotter Johanna (se Johanna,
drottningar af Neapel 2).

4. K. IV. Se Karl, romerska kejsare 5,
sp. 1035.

5. K. V. Se Karl, konungar af Spanien 2,
sp. 1042.

6. K. VI. Se Karl, romerska kejsare 6, sp. 1038.

7. K. VII. Se Karl, konungar af Spanien 3 sp.
1043.
1—3. (G. W—k.)

Karl I (port. Carlos), konung af Portugal, son
till konung Ludvig (Luiz) I och Maria Pia af
Savojen, f. 28 sept. 1863 i Lissabon, förmäldes
22 maj 1886 med Marie Amélie af Bourbon-Orléans,
dotter till grefven af Paris, och efterträdde
19 okt. 1889 sin fader på Portugals tron. Han
beskrifves som en man af rätt trög och indolent
natur, slösande och nöjeslysten, men tämligen
begåfvad och varmt intresserad af oceanografiska
forskningar. Inom utrikespolitiken fasthöll
han stadigt vid den traditionella intima
förbindelsen med England, och i Portugals
förvirrade partiförhållanden inblandade han sig
som ”strängt konstitutionell” i det längsta så
litet som möjligt, om än partichefernas större
eller mindre benägenhet att lämna förskott
på civillistan haft åtskilligt att betyda vid
de täta ministerombytena. K. associerade sig
emellertid 1907 fullständigt med premiärministern
João Franco (se d. o.) i dennes försök att
genom en reformdiktatur rycka upp förvaltningen
och statsfinanserna ur det lägervall, hvari de
råkat, gaf maj s. å. åt Franco bemyndigande
att regera utan parlament och ställde sig
solidarisk äfven med dennes mest hänsynslösa
diktatorsåtgärder. Följden blef, att missnöjet
mot Franco bl. a. tog form af en antidynastisk
sammansvärjning, för hvilken K. föll offer
jämte sin äldste son Ludvig Filip (f. 21
mars 1887); de mördades båda å öppen gata i
Lissabon 1 febr. 1908. Den yngre sonen, Emanuel
(f. 15 nov. 1889 i Lissabon), blef vid samma
tillfälle lätt sårad; han utropades genast till
konung (Emanuel II). K:s mördare voro några
fanatiska republikaner, som tyckas ha handlat
oberoende af de mot Francos diktatur i häftig
opposition stående partierna i parlamentet,
hvilka äfvenledes torde ha umgåtts med
omhvälfningsplaner, som till sin omfattning
ännu äro outredda. Jfr Portugal (Historia).
V. S—g.

Karl, romerska kejsare:

1. Karl (I) den store (lat. Carolus magnus,
fr. Charlemagne), medeltidens och den germanska
världens största regentpersonlighet, var konung
i frankiska riket, sonson till Karl Martell,
äldre son till konung Pippin den lille och
grefve Chariberts af Laon dotter Berta och
föddes 2 april 742 (747?). Vid faderns död,
768, delades riket mellan K. och hans broder,
Karlman. Denne dog redan 771, hvarefter K. lät
hylla sig äfven inom hans riksdel. Karlmans änka
och späda söner funno skydd hos langobardernas
konung Desiderius, hvars dotter Desiderata varit
förmäld med K., men sedermera förskjutits af
honom. K. lyssnade därför villigt till den af
Desiderius hårdt ansatte påfven Hadrianus I:s
ansökan om hjälp. Desiderius besegrades och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>