3. K. (III) den ädle (fr. Charles le noble), den föregåendes son, efterträdde sin fader 1387 och regerade fredligt. Han afstod 1404 från sin faders anspråk på åtskilliga franska provinser och erhöll i ersättning stora penningsummor. Död 1425. K. efterträddes af sin måg, Johan II (se Johan, konungar af Aragonien 2). 1—3. (E. A—t.) Karl (it. Carlo), konungar af Neapel och Sicilien: 1. K. I af Anjou, yngste son af konung Ludvig VIII af Frankrike, f. i mars 1226, d. 7 jan. 1285, erhöll 1246 Provence genom gifte och af sin broder, Ludvig den helige, Anjou och Maine samt ledsagade denne på korståget till Egypten 1248, som slutade med bägge brödernas tillfångatagande (1250). På påfvarna Urban IV:s och Klemens IV:s uppmaningar anföll han 1266 hohenstaufern Manfred af Neapel, som besegrades och stupade vid Benevento 26 febr., hvarpå K. bemäktigade sig hans rike som län af påfven. Grym och hårdhjärtad, men kraftfull, framkallade han missnöje genom att pålägga tunga skatter och förfölja hohenstaufenska partiet, som inkallade Manfreds 15-årige brorson, Konradin, från Tyskland. K. lyckades dock vid Tagliacozzo besegra Konradin (23 aug. 1268), och kort därefter råkade denne i hans våld samt afrättades. K., som nu några år i hela Italien intog en mäktig ställning, deltog 1270 i Ludvig IX:s korståg till Tunis, hade starkt inflytande på hans son Filip III och kröntes 1277 i Rom till konung af Jerusalem. Hans hårda styrelse och fransmännens öfvermod framkallade våren 1282 en resning på Sicilien, den s. k. sicilianska aftonsången, som hindrade K. att angripa bysantinska riket och ledde till fransmännens fördrifvande och Peter III:s af Aragonien utropande till Siciliens konung. Förgäfves sökte K. återeröfra ön. — Litt.: Saint-Priest, ”Histoire de la conquête de Naples par Charles d’Anjou” (4 bd, 1847—49), Minieri-Riccio, ”Il regno di Carlo I di Angio 1273—1283” (i ”Archivio storico italiano”, 1875—81), Cadier, ”Essai sur l’administration sous Ch. I et Ch. II d’Anjou” (1891). 2. K. II af Anjou, den halte, den föregåendes son, f. 1246, d. 1309, besegrades och tillfångatogs i maj 1284 af amiralen Roger de Loria, befann sig därför vid faderns död (1285) på Sicilien och frigafs först 1288. Trots bistånd af påfven och Jakob II af Aragonien måste han i maj 1302 i Caltabellotta formligen afträda Sicilien till Peter III:s af Aragonien son Fredrik. K. var förmäld med Maria af Ungern och efterträddes af sonen Robert. — Jfr Amasi, ”La guerra del vespro siciliano” (9:e uppl., 3 bd, 1886). 3. K. III af Durazzo, konung af Neapel och Ungern, den föregåendes sonsons son, f. 1345, utsågs till tronföljare af Johanna I af Neapel, men kom sedan i strid med henne och fråntog henne kronan, hvarvid Johanna miste lifvet (1382). Ludvig I af Anjou, som adopterats af Johanna, anlände sedan med stark härsmakt, men dog af pesten 1384. 1385 uppsattes K. på Ungerns konungatron af den mot drottning Maria upproriska adeln, men blef i febr. 1386 mördad på anstiftan af Marias moder, regentinnan Elisabet. Han efterträddes i Neapel af sin son Vladislav, efter hvilken tronen intogs af K:s dotter Johanna (se Johanna, drottningar af Neapel 2). 4. K. IV. Se Karl, romerska kejsare 5, sp. 1035. 5. K. V. Se Karl, konungar af Spanien 2, sp. 1042. 6. K. VI. Se Karl, romerska kejsare 6, sp. 1038. 7. K. VII. Se Karl, konungar af Spanien 3 sp. 1043. 1—3. (G. W—k.) <img l>

Karl I (port. Carlos), konung af Portugal, son till konung Ludvig (Luiz) I och Maria Pia af Savojen, f. 28 sept. 1863 i Lissabon, förmäldes 22 maj 1886 med Marie Amélie af Bourbon-Orléans, dotter till grefven af Paris, och efterträdde 19 okt. 1889 sin fader på Portugals tron. Han beskrifves som en man af rätt trög och indolent natur, slösande och nöjeslysten, men tämligen begåfvad och varmt intresserad af oceanografiska forskningar. Inom utrikespolitiken fasthöll han stadigt vid den traditionella intima förbindelsen med England, och i Portugals förvirrade partiförhållanden inblandade han sig som ”strängt konstitutionell” i det längsta så litet som möjligt, om än partichefernas större eller mindre benägenhet att lämna förskott på civillistan haft åtskilligt att betyda vid de täta ministerombytena. K. associerade sig emellertid 1907 fullständigt med premiärministern João Franco (se d. o.) i dennes försök att genom en reformdiktatur rycka upp förvaltningen och statsfinanserna ur det lägervall, hvari de råkat, gaf maj s. å. åt Franco bemyndigande att regera utan parlament och ställde sig solidarisk äfven med dennes mest hänsynslösa diktatorsåtgärder. Följden blef, att missnöjet mot Franco bl. a. tog form af en antidynastisk sammansvärjning, för hvilken K. föll offer jämte sin äldste son Ludvig Filip (f. 21 mars 1887); de mördades båda å öppen gata i Lissabon 1 febr. 1908. Den yngre sonen, Emanuel (f. 15 nov. 1889 i Lissabon), blef vid samma tillfälle lätt sårad; han utropades genast till konung (Emanuel II). K:s mördare voro några fanatiska republikaner, som tyckas ha handlat oberoende af de mot Francos diktatur i häftig opposition stående partierna i parlamentet, hvilka äfvenledes torde ha umgåtts med omhvälfningsplaner, som till sin omfattning ännu äro outredda. Jfr Portugal (Historia). V. S—g. Karl, romerska kejsare: 1. Karl (I) den store (lat. Carolus magnus, fr. Charlemagne), medeltidens och den germanska världens största regentpersonlighet, var konung i frankiska riket, sonson till Karl Martell, äldre son till konung Pippin den lille och grefve Chariberts af Laon dotter Berta och föddes 2 april 742 (747?). Vid faderns död, 768, delades riket mellan K. och hans broder, Karlman. Denne dog redan 771, hvarefter K. lät hylla sig äfven inom hans riksdel. Karlmans änka och späda söner funno skydd hos langobardernas konung Desiderius, hvars dotter Desiderata varit förmäld med K., men sedermera förskjutits af honom. K. lyssnade därför villigt till den af Desiderius hårdt ansatte påfven Hadrianus I:s ansökan om hjälp. Desiderius besegrades och