tillfångatogs i Pavia, och K. satte den langobardiska kronan på sitt hufvud (774). Påfven erhöll bekräftelse på den skänk af Exarkatet med Ravenna m. m., som Pippin den lille 754 gjort till S:t Peters stol (se Kyrkostaten. Om K. 774 äfven utvidgat Pippins skänk, har varit omtvistadt). K. kom dock icke genast i lugn besittning af det langobardiska riket, utan måste 776 nedslå ett uppror i hertigdömet Friuli, och först efter upprepade strider, hvari äfven det bysantinska riket inblandades, erkände hertigdömet Benevento (812) hans öfverhöghet. — Inre strider bland araberna på Pyreneiska halfön gåfvo K. anledning att där göra en eröfring, det s. k. ”Spanska mark” (se d. o.) mellan Pyrenéerna och Ebro. Striderna i Spanien framställdes sedan i medeltidens riddarpoesi som religionskrig mot muhammedanerna, och särskildt firades som kristenhetens förkämpe en af K:s män Roland, som på hemvägen från det första spanska tåget (778) stupade vid Roncevaux under ett öfverfall af — kristna basker (se Rolandssagan). De spanska krigen voro i själfva verket endast eröfringskrig, och med muhammedanska härskare i Afrika och Asien underhöll K. t. o. m. vänskapliga förbindelser, bl. a. med Bagdads ryktbare kalif Harun-er-raschid (se d. o.), som (807) genom en beskickning sände honom ett vattenur och andra dyrbara skänker. Dessa förbindelser använde dock K. till förmån för nödställda kristna i Österlandet. — K. fullbordade de tyska stammarnas kristnande och enande under frankiskt öfvervälde genom mångåriga och blodiga krig med sachsarna (772—785, 792—804) och skapade därigenom förutsättningarna för uppkomsten af en enhetlig tysk nationalitet. I Widukind (se d. o.) hade sachsarna länge en ädel och tapper ledare i sin olyckliga själfständighetskamp. De sachsiska krigen medförde förvecklingar med den danske konungen Godfred (se d. o.). Denne hemsökte (810) Frisland med en stor flotta, men då han s. å. mördades, slöt K. med hans efterträdare Hemming (811) en fred, hvarigenom Eider blef Danmarks gräns mot K:s rike (efter dettas upplösning mot Tyskland). — Äfven de slaviska stammarna ö. om Elbe och Saale (venderna) och i Böhmen (tjecherna) kufvades af K. De blefvo dock ej införlifvade i hans rike, utan bragtes blott i ett lösligt beroende, som efter hans död snart åter upphörde, men som utgjorde en förberedelse till tyskarnas senare besittningstagande af dessa trakter. Genom betvingandet (791—796) af de vilde avarerna (se d. o.) grundlades markgrefskapet Östmark, ursprunget till ärkehertigdömet Österrike. — Genom de stora eröfringarna kom K:s egentliga rike att utsträckas från Atlanten i v. till Elbe, Saale, Böhmerwald och bortom Enns i ö., från Nordsjön och Eider i n. till Ebro, Medelhafvet och sydligaste Italien i s. — Uppkomsten af ett rike, som i storlek motsvarade det västromerska och till hvilket själfva Rom hörde — ty påfven innehade Kyrkostaten under frankisk öfverhöghet — väckte tanken att i Västerlandet återupplifva den romerska kejsarvärdigheten, hvars undergång (476) ännu beklagades som innebärande en upplösning af kristenhetens enhet. Påfven Leo III (795—816) bragte tanken till utförande. Misshandlad af ett motparti i Rom, hade han 799 flytt till K. under ett af dennes sachsiska tåg, och med anledning häraf begaf sig K. själf till Rom. Då han där juldagen 800 bevistade mässan i S:t Peterskyrkan, satte Leo under folkets lyckönskningsrop den romerska kejsarkronan på hans hufvud. K. synes ha blifvit öfverraskad. Möjligen har han trott, att en förberedande underhandling skulle kunnat skaffa honom kejsarvärdigheten äfven i Östromerska riket, där för tillfället ingen kejsare fanns, utan en kvinna, kejsarinnan Irene, regerade. I alla händelser fann han sig i hvad som skett, och hans kejsarvärdighet blef inskränkt till Västerlandet. Där medförde den emellertid anspråk för honom och hans efterkommande på en allmän öfverhöghet, och sålunda gaf K:s kejsarkröning upphof till en universalmonarkisk statsuppfattning, som blef rådande ända till nationalstaternas starka utveckling mot medeltidens slut. Äfven påfvarna sökte tillgodogöra sig denna uppfattning, påstående, att den kejserliga universalmonarkien borde vara underordnad en påflig, och sökte bl. a. ett stöd för sina anspråk däri, att K. mottagit kejsarkronan af påfven. På K:s tid drogs dock ännu ej häraf en sådan slutsats, utan påfven var då blott den förste biskopen i hans rike. (Om medeltidens universalmonarkiska idéer se J. Bryce, ”The holy roman empire”, 1895.)

Fig. 1. Karl den store. Efter hufvudet på den samtida ryttarstatyetten i Musée Carnavalet, Paris.

Fig. 2. Sigillstämpel af bly med Karl den stores bild, präglad vid hans kejsarkröning.

Det var ej endast genom grundläggandet af ett världsrike, som K. blef en af historiens märkvärdigaste regenter, utan ock genom det sätt, hvarpå han styrde det. I förvaltningen och rättskipningen införde K. viktiga förändringar. De af flera grefskap (se Grefve och Gau) bestående, ofta en hel folkstam omfattande hertigdömena hade mestadels blifvit indragna redan under hans företrädare. Då hertig Tassilo af Bajern förnyade gånger inlät sig i stämplingar med K:s fiender och slutligen förband sig med avarerna, blef han afsatt (788), och den hertigliga värdigheten i Bajern afskaffades, så att grefvarna därstädes kommo omedelbart under den frankiske konungen. Inom K:s hela rike funnos sedan dess hertigar endast i de langobardiska Spoleto och Benevento. Öfver hufvud hade K. för regel att åt hvarje grefve anförtro blott ett grefskap till förvaltning. Undantag därifrån utgjorde dock markgrefvarnar hvilka jämte den dem anförtrodda ”marken” (militärgränsen) vanligen hade befälet äfven öfver häruppbådet i de angränsande grefskapen. Grefvarna underkastades en strängare kontroll genom de